En liten bakåtsträvare
Men igår när jag stod i köket och diskade hände något kul. Signe låg i gymmet och Estrid badade sina leksaksdjur i handfatet på toan. Efter en stund gick in i vardagsrummet för att kolla till bebisen, och fick mig en chock när jag höll på att snubbla över henne inne i köket! Jag stannade upp och tänkte "VA? Hur kan du ligga här?". Men sen såg jag hur som ställde sig på armarna och sköt sig själv baklänges. Över tröskeln och allt. Haha...
Tillslut backade hon in i ett hörn och då var det roliga över. Om hon bara kunde komma på att man kan dra sig framåt i stället för att skjuta ifrån bakåt så går det nog undan sen. Men alla sätt är bra utom de dåliga! Det är nog en tidsfråga innan hon kryper nu.
En bok av Alex Schulman
Den här boken har jag köpt till Estrid. Älskar bilderna, texten och tycker handlingen är minst lika kul som treåringen tycker. Den handlar om en lurig bebis som lurar sin pappa och "spar sig", till sist blir det bajsfest på föräldrarnas dyra Kenzolakan. Ja, är inte speciellt gammal, skrattar fortfarande åt kiss och bajs. Vilken tur att jag har barn att skylla på för att jag köper sånna här böcker :)
Kåldolmar
Okej, alla kanske inte gillar den här klassikern, men jag älskar den och tänkte därför ge mig på ett seriöst husmoderförsök och göra egna. Receptet är ursprungligen Per Morbergs, men jag gjorde lite annorlunda med kålet. Jag sticker inte under stolen med att jag är mallig över mina dolmar. Det blev både snygga och goda. Sen var de perfekta att ha frysta och bara plocka upp till middag. Yes.
Antal portioner: 4 - 6
Du behöver
1 st vitkålshuvud
400 g nötfärs
½ dl grötris
1 dl grädde
1 dl mjölk
2 st ägg
3 krm salt
2 krm nymalen peppar
1 knivsudd kryddpeppar
2 msk smör
2 msk sirap
Gör så här
Skär ur roten på kålet och bryt försiktigt bort ca. 10 blad. Bladen formar små skålar, så lägg dem i varandra och koka i mycket vatten tills det blir så pass mjuka att de går att böja, men koka inte så att de mjuknar helt. Koka riset och låt det svalna. Blanda färs med ris, ägg och gräddmjölk. Krydda.
Lägg ut bladen och fördela färsen jämnt. Skär bort den tjockaste biten längst ner på bladet, det gör det enklare att rulla. Vik in kanterna och forma en dolme. För mig blev det mer att vika till små paket, men det gick lika bra. Bryn ovansidan i smör. Lägg dem sen med skarven ner i en smörad ugnsform.
Rippla på sirap och stek i ugnen 225 grader ca 25 min. Ös då och då med sky.
Supergott med brunsås, potatis och lingonsylt!
Stolsdynor till tjejerna
Jag kärade ner mig i helt denna blommiga vaxduk från Hemtex! Den är som ett vanligt vackert tyg, men också sådär plastig som jag ville ha det för att enkelt kunna torka av. Knytningarna är inga konstigheter och i stället för att köpa nytt skumgummi gick vi till Katthemmets loppis och köpte några gamla stolsdynor och plundrade på innehåll. Billligt och bra.
Jag är inte helt klar, men jag har pysslat med projektet från morgon till kväll i stort sätt. Det är därför det hunnit blivit mörkt tills jag syr Signes dyna längst ner.. Det som fattas är att sy igen några sömmar och fästa ytterligare några sidenband. Men jag blev väldigt nöjd! Kul att man kan ha det fint (och praktiskt) hemma fast man har kladdiga barn.
Jag syr inte efter mönster utan måttar själv på stolen och kör sen på fri hand. Därför är det lite svårt att visa hur jag gjort. Som ni ser har Signes stol två möjligheter, antingen med rygg- och armstöd eller endast sittdynan. Det sistnämnda blir utmärkt när hon blir större och inte längre behöver stöd runt omkring.
Trött som döden är jag nu. Det är inte lätt att ha syverkstad, handla, fixa mat och ombesörja två barn samtidigt. Karln i hushållet jobbar natt nu och går och lägger sig när jag och barnen stiger upp på morgonen. Därför är jag själv med dem, men det funkar bra. Ja, så pass bra så jag kan göra sånt här också.
Nu kallnar mitt té. Vi hörs. Puss & godnatt! ♥
Från smakportion till riktig portion
Ungefär så här mycket äter Signe en gång om dagen (eller uppdelat på två gånger). Fast hon ammar lika mycket som förut. Bara under den här veckan vi börjat med mild havregröt har hon blivit jätteduktig att äta! Hon gapar så gott hon kan när skeden kommer och verkar gilla det.
Väldigt praktiskt när jag jobbar, eftersom hon aldrig varit speciellt imponerad av flaskmatning och framför allt inte ersättning. Det har ju funkat det också, men det är mycket lättare att få i henne gröten. Bra bra!
She brings out the best and worst in me
Jag tycker det många gånger är svårt att veta hur man ska ställa sig till allt. Hur ska en mamma vara? Vad ska jag har för krav på henne? Jag gillar inte nerprintade metoder, utan försöker att hålla en egen stabil linje genom hela föräldraskapet. Ja, försöker. För det är inte lätt ska Gudarna veta! Som förälder har man ofta en bild av hur man vill uppfostra sitt barn. Men när man väl hamnar i situationer eller konflikter med ens barn lyser helt andra sidor igenom, sidor som man trodde inte fanns där. Min dåliga sidor är att jag blir hård och sträng. Sätter hårt mot hårt i stället för att vara smidig. Ofta när jag blir besviken på att hon inte uppför sig som jag vill, eller när jag tar trotsutbrott och konflikter som ett personligt nederlag. Men egentligen handlar det kanske om att jag redan från början haft för stora krav på henne.
Jag önkskar att jag kunde släppa lite på garden och bli mer tillåtande. Det låter säkert omodernt och mossigt, men i botten tror jag det grundar sig på min stora önskan om att hon ska vara väluppfostrad. Man kanske överdriver sin egen roll? Vad är det som formar mig att ha denna grundsyn? Min egen uppfostran? Jag vet inte. Det är svårt.
Men en sak är i alla fall glasklar. Estrid är en otroligt duktig, hjälpsam och empatisk tjej. Men kanske framför allt kärleksfull! Hon kryper upp i famnen, vill gosa, kommer helt spontant och pussar oss på kinden och säger något fint. När jag lämnar henne på dagis springer hon in i dockvån där vi brukar vinka hejdå i fönstret. Jag ser henne göra en slängpuss genom fönstret som står på glänt och ropar "Du är världens bästa mamma! Jag älskar dig!". Då vill man bara gråta. Jag ångrar alla gånger jag skällt eller tappat tålamodet med henne. Mitt hjärta smälter och jag blir stolt och lycklig. Hon är den finaste människa på jorden.
Ja, så är det med kärlek. She brings out the best and worst in me. Det är också något som är bra med föräldraskapet - möjlighetera! Det går hela tiden att jobba med sig själv och sina sidor. Även om man aldrig sätt sig själv som självsäker kan man ta på sig rollen, lära sig att känna det för att förmedla känslan till sitt barn. Det ger en möjlighet att öva in nya beteenden hos sig själv.
Ja, ni vet den där planeten som hela tiden snurrar och utvecklas parallelt. Ingenting är hugget i sten. Man kan alltid förändras. Jag ska sänka garden och våga låta Estrid ta plats själv. Lita på hennes egen förmåga. Det är mitt mission.
Fräsch sallad på rökt lax och groddar
Fisksoppa med saffran
På bilden innehåller soppan också crabstick och paprika, men det gör man lite som man vill med.
Det här behöver du:
4-6 port
1 hel purjo, inkl det gröna.
2 tsk tomatpuré
2 msk olivolja
3 dl vispgrädde eller matlagningsgrädde
2,5 dl creme fraiche
2 dl vatten
3 msk hummerfond
2,5 dl vitt vin
1 paket saffran
ca ½ tsk svartpeppar
ca 3 tsk salt
500 gr torskfilé
500 gr laxfilé
250 gr räkor.
Gör så här:
Stek purjon i olivolja och tomatpuré tills den blivit lagom stekt (ej bränd). Häll i alla ingredienser utom fisk, salt och peppar och låt koka ca 10 min. Skär fisken i bitar ca 2x2 cm. Lägg i fisken och räkorna och salta och peppra tills det smakar bra.
Servera med kokt potatis och vitlöks- eller harvregrynsbröd.
Folk pratar om Gotland sommartid...
Bilderna här nedan föreställer Almedalens lekpark, Signebebis, en gungpuss, en gungsnurr, solnedgången vid Strandpromenaden samt en bunt bullfeta änder.
Är det inte fint? Jag älskar det! Om det blir så att vi flyttar till fastlandet kommer Visby ändå alltid ha en plats i hjärtat. Även om man aldrig kan veta innan hur man kommer trivas i en helt ny stad efter en sån flytt som vi gjorde, så är jag grymt stolt över att vi verkligen gjorde det. Att vi verkligen tog vårat pick och pack och flyttade hit. Att vi har bott här, fött barn här och fått njuta av denna fina ö.
Det är ganska häftigt att ha gjort det.
Pyssel efter dagis
Allt man behöver är 2 dl vetemjöl, 1 dl salt, 1 dl vatten och lite olja. Knåda i lite karamellfärg och kör! För att få dem stenhårda lät jag dem stå i ugnen 125 grader i några timmar.
Här är det vi gjorde. En kaninfamilj, lite siffror, hjärtan med familjens bokstäver, pepparkaksgubbar (med ögon och mun som Essi gjort), pärlor och runda planeter till vänster. Ikväll ska vi nog göra ett smycke av pärlorna.
Tycker sånt är kul och bra. Ja, att låta Estrid skapa något från början, se vart allting kommer i från. Som när vi lagar mat eller bakar. Men också nu när vi började blanda mjöl och vatten, som blev till en deg, som blev till små runda bollar, som blev till hårda pärlor som vi sen kan sätta på en tråd och få ett... halsband!
Systrar
Mina små fisgryn. De gillar varandra så mycket. Estrid kryper runt på golvet och pussar Signe, kramar henne och förser henne med leksaker. Samtidigt älskar bebisen att få vara med när storasyster leker. Det finns ingen som kan få henne att skratta så mycket som när Estrid tokar sig. Det är så fint att se! ♥
Förresten. Bilden högst upp till vänster, är inte Signe ovanligt lik Johan där? Konstigt. Ja, egentligen inte så väldigt konstigt eftersom han är hennes pappa, men jag tycker alltid att hon liknar mig och har så svårt att se Johan i henne. Men ja, tydligen har han varit med på ett hörn också!
BVC och vaccination
Barnmorskan sa att Signe är väldigt medveten om sin omgiving för sin ålder. Att hon har hög integritet. Efter att sprutorna var tagna tittande bebisem med misstänksam blick på barnmorskan, som om hon inte riktigt var att lita på. Och det är klart, skulle någon sticka mig på det viset skulle jag också vara skeptisk till dennes leenden och vänliga prat.
Sen är hon duktig med motoriken. Stark och stadig i kroppen. Bra på att hålla i olika föremål och stå på alla fyra. När det gäller vikten på har kurva börjat plana ut. Eftersom hon blivit mer aktiv så lägger hon inte på sig lika mycket som förut. Exakt så såg det ut för mig och Estrid och när vi var bebisar, så det jämnar nog ut sig så småning om. Men hennes längd och huvudets omfång håller kurvan som förut.
Här är måtten. Siffrorna inom parantes är Estrid vid samma ålder.
Vikt: 6940 g. (6750 g.)
Längd: 65,5 cm (63 cm)
Huvudomfång: 42,5 cm (42 cm)
♥ 5 månader ♥
I torsdags förra veckan "lossnade" det här med vändning från rygg till mage ordentligt. Tidigare fick hon bara till det ibland, men nu vänder hon sig fort och snurrar runt runt i sitt babygym. Hon försöker dra upp benen under sig och sparka sig framåt och ibland tar hon stöd med tårna och skjuter på. Hon kommer än så länge inte speciellt långt, men det går bättre och bättre för varje dag!
Nu har vi börjat med en ny (lite mer omtyckt) smakis - mild havre gröt. Det går bra! Hon smakar den varje dag och får i sig några matskedar varje gång. Inte egentligen för att hon behöver eftersom jag helammar och det går fint, utan mest för att det är kul att testa. Sen verkar hon ju gilla det också.
De senste två veckorna har hon tagit ett stort hopp framåt utvecklingsmässigt. Det är så häftigt att se henne förfina sina skills för varje dag som går nu, framförallt när det gäller att förflytta sig själv. Det märks att hon själv blir taggad och ger lite extra när hon märker vad hon kan. Grymt!
Hennes sovrutiner funkar också bra. I stora drag ser hennes tider ut som följer.
07:30 Vaknar på morgonen.
09:30-11:00 Sover sin första förmiddagslur.
13:00-14:00 Sover sin andra förmiddagslur, en liten kortis någonstans efter lunch.
16:00-17:00 Sover sin eftermiddagslur
19:00 Somnar för natten.
Ja, lilla Signe... Hur lätt får det vara att ha en bebis egentligen? Hon är helt fantastisk. Inget krångel, inget gnäll eller större krav på sin omgivning. Bara glad, enkel och rolig. En glädjebebis! ♥
Imorgon blir det BVC med vaccination. Skriver mer då. Puss!
Hoppbebis
Tänk att det kan vara så kul att sitta upphängd i dörrhålet. Men vi får ha lite koll, rätt var det är har Estrid varit där och snurrat på henne, busat eller som här - tryckt på henne en mössa. Tur att bebisen är i hoppgungan för då tycker hon allt är kul.
Myskväll
Vi låssades att vi hade en date och att Johan bjöd mig på middag. Det var mysigare än på länge. Bara sitta vid bordet, äta gott, prata och njuta av lugnet. Jag som aldrig dricker alkohol slog på stort och tog mig ett glas vin. Som för ovanlighetensskull var riktigt gott! Kanske man borde göra om någon gång.
Jag älskar dig så mycket, Johan!♥ Vilken tur jag har som får delat livet med dig. Du är den bästa.
Skridskopremiär vid Svaidestugan
Sen gick vi upp till grillplatsen för att äta lunch och värma oss vid elden. Då tog jag fram kameran men vid de laget hade Estrid tröttnat och ville inte alls vara med på kort. Men hon sa att det var roligt att vara där, så dit åker vi fler gånger.
Appropå Estrids kreativa förmåga...
På golvet möter mig en ditmålad filur med ett snett leende. Vår fantasifulla flicka har tagit sin krita och förvandlat ett slarvigt kastat halsband till en installation föreställande Signe (enligt konstnären själv). Imponerande va? Vilken fantasi!
Ja, vad säger man? Det är ju svårt att bli arg. Strax efter upptäckte vi ännu en figur i rummet. Ovanför sin huvudkudde har hon ritat "en liten farmor när hon låg i magen". Den fick vara kvar, i alla fall ett litet tag. Nu hoppas jag att det räcker med släktingar och familjemedlemmar på golv och väggar, för även om det är gulligt tror jag inte vår hyresvärd tycker detsamma :)
Koncentration
På dagis säger dem att hon har en sällsynt koncentrationsförmånga och kan pyssla med tålamodskrävande aktiviteter länge. Målar nogrannt, pillar med paljetter, lägger pärlplattor och gör halsband. Sedan någon månad tillbaka ritar hon otroligt bra! Känns som hon tagit ett stort steg frammåt på den punkten. Ritar väldigt detaljerat om saker hon upplevt. Som när hon åkte flygplan till doktorn i Stockholm. Eller när hela familjen åker båt till fastlandet.
När jag får tid ska jag scanna in några av hennes verk så ni får se. Hon är superduktig!
När jag var liten
Här är lite bilder på mig som bebis. Jag är väl inte ensam om att tycka att Signe mest lik mig? Ögonen, håret (behöver alltså inte vara orolig, hon får nog en redig kaluffs tids nog), ansikts- och huvudformen och till och med de utstående öronen. Min näsa är däremot lite rundare i formen än hennes, så den är nog Johans.
Vad tycker ni? Är hon en mamma- eller pappabebis? Eller kanske en blandning?
Drunkna i känslan
Jag skulle lägga Signe för kvällen när Estrid kom och ville vara med. Hon kröp upp bakom sin syster och höll om henne med armen. Jag hann berätta en halv saga om "Mamma Johan & Pappa Pauline" som Estrid önskade innan de båda somnat som stockar.
Mina fina flickor. Mina hjärtan! Ibland fångas jag av en enorm kärleksvåg som rycker med mig och får hjärtat att smälta. Att ligga bredvid mina underbara ungar och känna hur det värker i hjärtat av kärlek bara av att se på dem går inte att beskriva riktigt. Det låter säkert fånigt. Kletigt och tjatigt. Men känslan är enorm, som att väldigt intensivt berusas av lycka i sin renaste form. Som om allt annat runt omkring tappar betydelse, det enda som finns är dem. Mina barn. Mina fina, älskade barn.
Jag tänker på vad olika omständigheterna i mitt liv var när jag väntade de båda flickorna. Egentligen känns det som två olika liv. Två olika sidor av mig själv.
Estrid. Mitt livs överraskning. Oplanerat och omvälvande. Jag minns så väl när jag står inne på toaletten och ser hur plusset på graviditetestestet tonar fram. Jag är ensam i lägeneheten på Malmvägen i Sollentuna och tårarna rinner längst kinderna. Total chock. Hur kommer mitt liv bli nu? Kommer jag klara det här? När alla känslor och tankar for genom kroppen på mig var det hela tiden hon, min underbara lilla flicka som låg där inne och växte. Fick mitt liv att förändras för alltid.
Och Signe. Så efterlängtad och önskad, långt innan hon blev till. Med den erfarenhet jag bar med mig innan jag blev gravid med Signe känns hon som en stor gåva. Lyckan över att fått en ny chans, att få veta att en ny liten bebis växte i min mage var fantastiskt. Tacksamhet. Förväntan inför det som skulle komma. Allt var ordnat. Vi var redo och livet bara väntade på henne.
Och där ligger dem nu tillsammans. Snarkar som små grisar tryggt i varandras närvaro.
Men en sak känns exakt likadan med båda barnen. Att det är meningen att just dem blev mina barn. Under helt olika omständigheter. Två resor. På olika sätt har de lärt mig massor om livet, och om mig själv. Det är lätt att se barnet som en egen fristående, roterande planet av utveckling och växtkraft men faktum är att man som förälder också utvecklas parallellt med baret. Man gör resan tillsammans. Växer. Lär sig. Utvecklas.
Ja, mycket snurrande blir det nu. Jag är inte hög på något annat än kärlek just nu, även om det kanske verkar så. Men när man upptäcker vad djupt mammahjärtat är, kanske till och med bottenlöst, är det lätt att drunkna i känslan.
Ergobaby
I samma sväng gör vi oss av med vår babybjörn och bärstol. Den sistnämnda måste jag gjort Blocketrekord med. Annonsen la jag ut 14:43 och 14:54 ringde en kille och ville ha den. Jag hade inte ens fått kvittot på annonsen innan den var såld. Han tyckte det var ett superbra pris (kan ju han tycka, jag köpte den på loppis i somrars för 50 kr) och ville ha den så fort som möjligt. Sånt är kul!
I början på nästa vecka hoppas jag våra fina Ergobaby Performance i färgen spring green anländer till butiken!
Dagarna lunkar på
Skam att sitta inne en sån här fin dag... Men jag är lat och frussen så vi stannar hemma. Jag som hade hoppats på ett uns av vår när vi kom hit, men i stället har ett nytt snötäcke lagt sig över ön. Suck. Jag vill ha värme. Sol! Vårskor och bar asfalt!
De kommande veckorna kommer det nog utkristalliserar sig hur framtiden blir. Vart vi ska bo, hur vi ska bo, vem som ska jobba och med vad. Förresten har Försäkringskassan sagt att det ännu inte är helt bestämt att Johan blir nollad som den där Svetlana eller Tatiana eller vad fan hon hette, sa. I stället håller de på att räkna upp en ny SGI åt honom, och om inte annat har han jobbat tillräckligt mycket för att få en ny SGI fastställd redan i vår. Kanske löser det sig ändå? Jag hoppas.
Jag längtar tills vi bor där vi verkligen vill. Där vi kan känna att barnen kan växa upp och gå i skolan. Det kommer nog förr eller senare, men jag hade bara önskat att det varit så nu...
Ny liten kusin!
Resan hem igår natt var en katastrof. Vi var sena till båten och Signe panikgrät i bilen och vi hade inte tid att stanna. Väl på båten kissade Estrid på sig i sömnen så vi lindade in henne i en halsduk och bar ner henne till bildäck, samtidigt som jordens värsta ögoninflammation bröt ut och hennes ögon klibbade igen totalt. Ja, ibland känner man att man lever...
Men vi har haft det kul! Träffat massor av släkt och vänner, ätit gott och slappat. Estrid har byggt en snögrotta med morfar och morbror och träffat fyra kusiner. Signe har i vanlig ordning charmat sina släktingar med skratt och mys. Har hänt mycket i hennes utveckling under den 1½ månad som gått sedan de såg henne senast...
Här kommer en liten bildbomb från vårat besök hos Johans bror. På bilderna ser ni våra små flickegryn, deras farfar, kusinerna Siri och Gustav (bara två veckor gammal) och mamman Emmy. Otroligt trevligt! Längtar efter att kunna ses oftare. 
Det är roligt att det blivit sån babyboom i släkten. Nya kusiner var och varannat år! Estrid (2007), Gordon (2008), Siri (2008), Malcolm (2009), Signe (2010) och nu senast Gustav (2011). Sen har de ju Ruben (2000) och Elba (2003) också, Gotlandskusinerna. Undra vem som står näst på tur?
Förresten var det underbart att se så mycket både Estrid och Signe tyckte om sin nya kusse. Estrid säger att Gustav är "Hennes bästa vän som har kort hår" och Signe gillade att mysa och klämma och känna. Hon såg ut som en jättebaby jämförelse med honom nu! Hon som är så liten egentligen!
Jaha, nu kallar knubbis på mig. Hon är strandad i hoppgungan och vill ha mat. Plikten kallar.
Fastlandet
Vi var i Uppsala här om dagen och hälsade på mina kollegor på jobbet. Det var roligt att träffa alla. Jag saknar mitt jobb lite, saknar gemenskapen.
Däremot var det inte helt optimalt att ha med båda barnen. Estrid sprang runt runt och terroriserade mina kollegor i kontorslandskapet medans jag försökte ömsom amma och ömsom ha ett givande möte med chefen. Hon hoppade i soffor och tiggde kakor (ja, inte chefen alltså...) trots att jag hade förberett med pärlor och annat pyssel. Egentligen var hon jättesnäll och duktig, men det är bara så otroligt jobbigt att ha med henne på sånna där ställen där man ska prata tyst, smyga och sitta stilla. Det är inte en 3 årings melodi... Det är svårt att vara på ställen där hon inte kan vara hon, helt enkelt. Så när kvällen kom var jag trött som döden själv och somnade kl. 21:00.
Men. En lunch med mina bästa damer på jobbet var värt allt! Har saknat luncherna med er! Hoppas vi ses snart igen, under lite mer lugna och barnfria förhållanden :)
Vad gör vi annars? Johan meckar bil och jag umgås med min pappa. I morgon åker vi till min syster i Gävle och leker med kusiner, sen ska Estrid en sväng till hennes älskade farmor och i början på nästa vecka hälsar vi på släktens nyaste tillskott - Gustav. Det blir bra det.
Positiv energi efterlyses
Jag känner mig fortfarande för sur, lurad, besviken och tilltryckt i skona för att kunna var munter och släppa detta med Försäkringkassan. Men det mesta har lagt sig och jag är inte längre hysteriskt vansinnig. Bara lite sådär allmänt... vansinnig.
Framför allt tänker jag på alla som drabbas av sånt här som inte har något annat alternativ. Vi klarar ju oss faktiskt. Vi är två personer och kan hjälpas åt. Tänk om Johan varit ensamstående? Samhället ska ju hjälpa människor. Inte kasta ut folk ur systemet!? Herregud. Blir mörkrädd när jag tänker på hur maktlös man är inför Försäkringskassans beslut, och hur beroende man är av dem. Ja, vi som inte hör till överklassen och klarar oss ändå alltså.
Nog om det. Vi överlever. Det är ju tur att jag har två tokiga tjejer får mig att känna ofantligt mycket lycka, när tankarna och oron egentligen bara gör att jag vill gråta. Ja, jag har ju Johan också. Vi klarar banne mig allt ihop.
Båda fisgrynen har hostsjuka. Igår när Estrid skulle sova hostade hon så till den milda grad att hon spydde ner hela sängen. Stackars liten. Stackars mig också som fick ta rätt på allt. Jo tack, annars mår vi fint! Gud vad jag är positiv. Hum. Estrid har i allafall fått hostmedicin nu som luktar Absint. Hon älskar det.
På måndag reser vi till fastlandet. Det blir bra att komma bort ett tag och träffa vänner och familj. Kanske gör gott? Puss & kram!
Denna rubik blir bara en lång, ful svordom.
Det är så mycket saker som hänger i luften. För mycket saker. Fram tills igår har jag väntat på besked om två tjänster för min del, en i Uppsala och en på Gotland. Nu har jag fått veta att det inte blir något här på Gotland, men för tjänsten i Uppsala är dörrarna fortfarande öppna. Jag hoppas. Det skulle vara en kul utmaning. Men då ska vi alltså flytta tillbaka. Det förutsätter att Johan är pappaledig. Men vart ska vi bo då? Stannar vi på ön står vi som tvåa i kö till en perfekt lägenhet nära dagis. Det hade också varit bra. Men då vet vi inte hur det blir med jobb...
Som om inte detta vore nog så kom idag ett riktigt skitbesked från Försäkringskassan. Det var länge sen jag var så arg. Det var längesen jag grät och hulkade som ett barn. De har beslutat att nolla Johans ersättning. I praktiken innebär det att han inte kan vara föräldraledig med Signe överhuvudtaget och att jag inte har någon möjlighet att ta den här tjänsten i Uppsala om jag skulle få den. Det innebär att stannar på ön ett tag till. Oavsett om vi vill det eller inte.
Jävla skitliv. Jävla borgarregering. Jävla byråkratiska svin! Jag orkar inte ta några detaljer, men i stora drag är det så här: Johan jobbade extra när han pluggade så en termin valde han att inte ha studielån eftersom vi kunde leva på pengarna han jobbat ihop. Bra, kan man ju tycka. Men i Försäkringskassans ögon saknar han inkomst då han inte tagit lån. Så han förlorar sin ersättning. Det lustiga är att han ändå skulle ha blivit betalningskyldig CSN eftersom han tjänat för mycket för att ens få ta studielån...
Jag pratade med Försäkringskassan i höstas enkom för att höra allt ingenting ser konstigt ut, att vi inte ska få detta som en obehaglig överraskning. En vänlig herre förklarar lugnande att allt är i sin ordning. Tills idag när Idiotkassans mest omänskliga handläggare ringer och meddelar noll i ersättning. Eftersom Johan saknat inkomst. Förstår inte varför det ska vara så svårt att ta en "lagtext" och applicera på en mänsklig situation? Det är ju precis därför en människa gör dessa arbetsuppgifter och inte en dator.
Vilket snedvridet samhälle! Man straffas om man vill leva för pengar man jobbat ihop själv i stället för att ta lån. Politikerna pratar sig varma om jämställd föräldraledighet, men har ett system som gör att den ena föräldern av ekonomiska skäl tvingas ta alla dagarna själv. Barn ska inte förhindra karriären, men detta innebär för mig att jag kan tvingas tacka nej till en bättre tjänst då Johan inte har någon föräldrapenning. Det svar vi fått tidigare spelade nu ingen roll, eftersom kvinnan jag pratade med idag påstod att allt jag sa var lögn. Förresten är Signe snart 4½ månader och vi har ännu inte fått några pengar för Johans 10-pappadagar...
Nu är jag så trött på allt. Känner mig maktlös. Vill bara blunda och låta allt försvinna. Jag hatar mig själv och jag hatar mitt liv. Eller nej, inte egentligen. Men just nu känns det så. Mest av allt hatar jag Försäkringskassan.
Ni förstör familjer. Tack!
