Jag känner mig fortfarande för sur, lurad, besviken och tilltryckt i skona för att kunna var munter och släppa detta med Försäkringkassan. Men det mesta har lagt sig och jag är inte längre hysteriskt vansinnig. Bara lite sådär allmänt... vansinnig.

Framför allt tänker jag på alla som drabbas av sånt här som inte har något annat alternativ. Vi klarar ju oss faktiskt. Vi är två personer och kan hjälpas åt. Tänk om Johan varit ensamstående? Samhället ska ju hjälpa människor. Inte kasta ut folk ur systemet!? Herregud. Blir mörkrädd när jag tänker på hur maktlös man är inför Försäkringskassans beslut, och hur beroende man är av dem. Ja, vi som inte hör till överklassen och klarar oss ändå alltså. 

Nog om det. Vi överlever. Det är ju tur att jag har två tokiga tjejer får mig att känna ofantligt mycket lycka, när tankarna och oron egentligen bara gör att jag vill gråta. Ja, jag har ju Johan också. Vi klarar banne mig allt ihop.






Båda fisgrynen har hostsjuka. Igår när Estrid skulle sova hostade hon så till den milda grad att hon spydde ner hela sängen. Stackars liten. Stackars mig också som fick ta rätt på allt. Jo tack, annars mår vi fint! Gud vad jag är positiv. Hum. Estrid har i allafall fått hostmedicin nu som luktar Absint. Hon älskar det.

På måndag reser vi till fastlandet. Det blir bra att komma bort ett tag och träffa vänner och familj. Kanske gör gott? Puss & kram!