Den bästa lekplatsen skapar sig själv

Barnen leker i trädgården som också består av skog och klippor.
 
Huset ligger som i ett hörn utav villaområdet och skogen omsluter baksidan. Ingen insyn och inget behov utav omkringliggande lekparker. Barnen mer eller mindre bor ute i vår skogstäppa! De plockar det de hittar och rör ihop till trollmat och lägger utanför Trollgrottan - en klippa lite längre upp i skogen. Där har tjejerna tydligen sätt troll gömma sig och försöker visa sin vänlighet genom att bre barkbitar med mosade blåbär och lägga utanför deras dörr. Då kanske de vill komma fram igen. Trollspaning alltså.
 
Det är sånt här man älskar. Att öppna dörren och ha naturen utanför. Skogen! Att på baksidan plocka blåbär i sin egna blåärsskog. Att gå barfota i mossan. Att liksom... leva. På riktigt.

Home is were the heart is

På mäklarens annons var rubriken "Ditt drömhus?". Svar: Ja!
 
Oj så mycket som hänt sedan bloggens senaste inlägg skrevs, en månad tillbaka. Vi är på plats i vårat hus med allt vad det innebär. Signe har inskolats på sin nya förskola och Estrid har börjat första klass(!). Jag njuter av mina sista dagar på denna föräldraledighet som snart går över till Johan. En ny tid i livet har börjat. Jag försöker stanna upp och insupa allt runt omkring. Tänk att vi kom hit, tillslut. Så många år utav längtan och drömmar blev helt plötsligt verklighet. Det blev en vardag. Det känns stort. 
 
Både jag och Johan är uppvuxna i i små byggder där barnen kunde gå tillsammans till skolan, springa mellan husen och den omslutande skogen var bästa lekplatsen. Vi har så många gånger pratat om att vi velat hitta ett sånt ställe, där våra barn nu kan växa upp på samma sätt. Nu har vi gjort det! Barnen har fått många nya kompisar i villaområdet där vi bor, trivs bra på både förskolan och skolan och våra grannar är fantastiska. Dessutom äger vi världens finaste hus. Ingen överdrift! Detta hus är gjort för oss. Det stod där och väntade på vår familj, så är det bara. Ni vet när man på riktigt har hittat hem? Den känslan. Den finns här ♥
 
Kanske blir detta ett kletigt inlägg. Kanske har ni inte kunnat undgå mycket jag älskar mitt hus. Men ändå. Vi är hemma. Och jag är så lycklig över det!
 
 

Allt jag vill förändra ska förändras nu

En av de sista kvällarna i den här trädgården. Estrid har fotograferat oss.
 
Nu är det bara EN dag kvar. EN ynka liten dag tills vi får nycklarna till huset och kan flytta in. Så i morgon vid den där tiden har vi tillträde. Själv jobbar jag så Johan sköter mötet med säljaren och mäklaren själv. Sen börjar någotning nytt. Det kanske låter tungmodigt att påstå att en ny tid i våra liv börjar i och med detta, men sån är känslan. Vi tar vår familj och startar upp vårat liv på riktigt. Slår rot där vi verkligen vill växa. 
 
Jag försöker samtidigt hålla förväntningarna realistiska. Det finns en tendes annars att satsa för mycket och bli besviken. Att tro nu ska allting bli bättre! När vi bor i huset ska jag minsann börja äta nyttigare, sopsortera nogrannare, bli bättre på att hänga kläderna i garderoben på galgar och jag ska alltid slänga tomma schampoflaskor så att de inte står och tar plats i duchen. Allt jag vill förändra ska förändras nu. Kanske en naiv tanke som jag redan nu vet att jag inte kommer efterleva. Men flytten är en naturlig omstart och den drivkraften vill jag ta tillvara, även på den personliga planet. Någon utav er som lästboken The Golden Year av Hannah Widell och Amanda Schulman förresten? Jag lyssnar på Fredagspodden och vad jag förstått det som är det just det här tänket som deras bok bygger på. Det kanske får bli steg nummer ett - köpa deras bok. Slänga schmpoflaskor och hänga kläder på galgar kanske jag börja med ändå, men boken står på tur.
 
Tänk att om ett dygn bor vi där. Märkligt alltså. Hela släkten är involverad i flytten och var och en hjälper till med det som just dem kan bistå med. Bära möbler, köra släpkärror, laga mat eller passa barn. Jag tror och hoppas att det kommer gå smidigt eftersom vi är så många som hjälps åt. Vad skulle vi gjort utan alla dessa människor runt omkring oss? ♥ 
 

Nio dagar kvar

 
Bara nio dagar kvar till flytten nu. Sen får vi nycklarna till vårat alldeles egna hus! Det är svårt att beskriva hur häftigt det här känns. Att få bo på ett ställe som är vårat. Där det är vi som bestämmer hur vi vill ha det. Framför allt, där vi vet att vi kan stanna!

Jag har lite svårt att ta mig i kragen och packa. Känns som jag behöver ha det mesta framme. Så i stället för att packa ner köksgrejer eller det som är i förrådet så ligger jag i trädgården och fotograferar en humla som surrar i våran levendel. Kan man ta med den när vi flyttar förresten? Vår lilla örtaträdgård i pallkrage alltså. Där växer ju vår fantastiska citrontimjan och andra goda örter jag vill ha i nya trädgården. Nåja. Det är väl inte det som skriker värst, som sagt. 

Som tur är har vi kvar vår hyresrätt hela september också så egentligen är det väl intensiv stress. Förutom det att vi så gärna vill komma på plats i det nya huset! Herregud vad jag längtar!

Längtan efter det nya, en saknad av det gamla.

 
Kornåkern där barnen brukar plocka blåklint ♥
 
Bara fyra veckor kvar till flytten och vi har börjat packa lådor. Vi är på väg.
 
Känslomässigt har jag varit på väg länge. Eftersom vi alltid har vetat att vi någon gång ska köpa ett eget hus, har vi aldrig kunna sätta ner foten på riktigt. Även om vi gjort vårat bästa för att trivas i huset vi bott så har vi alltid varit på väg, i någon mening. 
 
Så i samma stund vi fick veta att huset blev vårat, lämnade jag det här stället för gott. Att komma hem till det hus som bara dagar innan känts som hemma, var det inte längre. Det var inte hemtrevligt. Det fanns inget liv kvar. Det var bara ett gammalt skal från från förr. Mentalt hade jag redan flyttat. 
 
Det är alltså bara de materialla sakerna som återstår. Flyttlådorna. Möblemanget. Jag försöker njuta av dagarna vi har kvar här och tänka att den dagen då jag kommer minnas tillbaka och sakna detta också kommer. Vi går promenader ut på traktorvägarna som korsar åkrarna runt huset. Där jag förra sommaren vankade fram och klockade värkar när Knut skulle födas. Jag går barfota på vägen upp till stallet där både Estrid och Signe lärt sig cykla. Vi har bott i detta hus i tre år. Många minnen finns här, trots allt. Det är en tudelad känsla jag har. Att längta efter det nya och sakna det gamla. Samtidigt.
 
Men en annan känsla lyser över de andra. Det är känslan av att vi flyttar för sista gången. Vi flyttar hem! 
 

Repotaget i Hus & hem

Att se inredningsbilderna gav också huset ny potential, då de hade lösningar som vi inte ens tänkt på!
Bilder i från Hus & Hem
 
När jag visade vårat nya hus på Instagram fick jag ett meddelande från en följare som tyckte att hon kände igen vårat hus ifrån en artikel i Hus & Hem. Ni kan ju gissa hur förvånad jag blev efter att klickat på länken och möttes av just vårat hus! Så otroligt kul. Inte bara för repotaget i sig utan för att det ger en bakgrund till huset och uppbyggnaden av det. Det ger liv och själ. Detta är någonting jag definitivt kommer printa ut spara och spara för framtiden! ♥
 
Utdrag ur atrikeln: 
 
"Tobias hade fascinerats av det avsides liggande huset enda sedan han var liten. Då trampade han förbi varje dag på cykel, till och från skolan. När han för några år sedan nåddes av ryktet att det lilla avsides belägna 1930-talshuset var till salu fanns ingen tvekan. Tomten, med en trädgård som övergår i mossbeklädda berghällar där trollskogen tar vid, var lika betagande som förr. Men det lilla huset hade förstås fått sina skavanker efter årtionden i väntan på renovering."
 
"– Det har varit min ambition att det inte ska synas att huset är tillbyggt. Därför valde jag samma dimension på den liggande panelen på tillbyggnaden som den äldre delen av huset har, och så äkta kopplade fönster från Kulturfönster i Norrland. Familjen har fått hjälp både med konstruktionsritningar och själva bygget av Tobias bror och far. Tillbyggnaden som tog ett år att bygga stod klar 2011. Vilken lycka när den gamla ytterväggen, som fortfarande är synlig mellan vardagsrum och matsal, kunde sågas upp! I det nu 132 kvm stora huset finns gott om utrymme för barnen att leka och för släkt och vänner att samlas när det är kalas."

Vi har köpt hus!

Jag ler när jag tänker på det. Är det inte lite mitt och Johans signum att fatta livets stora beslut från den ena dagen till den andra? Så var det när vi fick barn, när vi valde våra jobb och när vi flyttade till Gotland. Vi går på känslan. Jag menar inte naivt eller impulsivt, bara viljan av att snabbt byta riktining om tillfället dyker upp. Givetvis följde vi samma mönster nu när det blev dags att göra vårat livs första husköp...
 
För från den ena vecka till den andra var vi plötsligt husägare! Det känns som jag ljuger när jag skriver det. Husägare. Så länge som vi drömt och pratat om detta, blev det äntligen verklighet. Svårt att tro att det är sant. Enda sedan Estrid föddes har mycket av det vi gjort tillsammans präglats av drömmen. Att skapa ett eget liv på en plats man älskar. Nu står vi på tröskeln till att låta drömmen bli verklighet. Inte behöva söka längre, inte behöva vara på väg. Vi är redo att kliva in. Slå rot.
 
Egentligen hade vi inte alls bestämt oss för att leta hus, just nu. Men utav en tillfällighet ramlade jag över denna husannons på Blocket där mäklarfirman lagt ut den. Min första tanke var "Där är mitt hus!". Det kändes så starkt. Eftersom Johan jobbade borta denna vecka åkte jag ensam på de båda husvisningarna, men jag visste redan när jag klev innanför dörren att detta var vårat hus. Vi har inte varit på visningar tillsammans förut, men jag vet vad vi vill ha. Jag visste att detta hus var gjort för vår familj! Ett par dagar senare vann vi budgivningen. Då Johan fortfarande inte hade sett huset mer än på bild ordnade vi en visning tillsammans innan kontraktskrivningen. Behöver jag säga att han fullkomligt älskade det han såg? ♥
 
Det känns maklöst. Vilken flyt vi har haft. Framför allt är jag så glad över att kunna ge detta till mina barn. De ser på bilderna utav huset och pratar bubblande om vilket rum som ska bli vems och vilka kojor som kan byggas i den egna skogsbacken. Vilken fantastisk känsla! 
 
Den 18 augusti får vi tilltärde till huset. Då blir drömhuset vårat!
 
Huset är från början ett torp byggt på 1930-talet, men som har byggts ut och totalrenoverats senast 2011. Det är 136 kvm stort samt två loft på 30 kvm.
 

Här är entrén.
 
Hallen.

Matrummet. Ser ni fönstret där bakom? Det är ett originalfönstret som man sparat då torpet byggdes ut, som nu vätter in mot vardagsrummet. Jag älskar sånna genuina detaljer!
 
Matrummet.


Köket.
 
Köket.

Köket.
 
Hall.
 
Hall, kök och trappa upp till ett loft.


Vårat sovrum.
 
Toan.
 
Ett loft som ska bli Estrids egna hörna.
 
Längst in finns en sovalkov.
 
Loftet.
 
Kanske Knuts rum?
 
Signes rum.
 
Vardagsrummet med trappan upp till det lilla loftet.
 
Vardagsrummet. Väggen till vänster är den gamla fastaden på torpet som de sparat som en del i rummet.
 
Vardagsrummet.
 
Vardagsrummet sätt ifrån det lilla loftet.
 
Här är det lilla loftet. Min alldeles egna ateljé och pysselhörna!
 
Min ateljé!
 
Trädäcket ute vid altanen.
 
Altanen.
 
Gäststuga, förråd och garaget.
 
En bod som vi kanske ska göra till ett litet hönshus.
 
Trädgården och altanen.
 
Som ni säkert kan förstå finns risken att det kommer bli endel hussnack här i bloggen. Jag som aldrig intresserat mig för inredning förut, kommer på mig själv med att läsa intredningtidningar och kolla trädgårdsprogram på TV:n. En helt ny värld har öppnat sig för mig. Husägarvärlden. Jag hoppas ni vill följa med mig in i den ♥