Förlossningsberättelse med Knut

Det är fredag, en dag som vilken annan som helst. Jag har gått över tiden fem dagar. Klockan är 14:00 och vi sitter i väntrummet på Bedömningsmottagningen. Eftersom jag de senaste två veckorna haft kraftiga och regelbundna värkar som sedan helt försvunnit, har jag själv bett om en undersökning för att se så att bebisen mår bra. Det ska visa sig att detta inte kommer bli vilken fredag som helst...
 
Vi har väskorna med oss. Tanken är att göra denna kontroll och fortsätta hem till min pappa som är barnvakt. Där ska vi stanna tills förlossningen verkligen börjar. Det görs ett ultraljud på bebisen och en CTG-kurva. Efter det träffar vi en läkare som undersöker mig. Det visar sig att bebisen mår fint och att jag är öppen 3 cm. Sen får vi en oväntad fråga av läkaren - "Ja, hur känner ni? Vill ni föda idag eller vill ni vänta?". Vi blir alltså erbjudna att starta förlossningen genom att ta hål på fosterhinnona. Jag och Johan tittar på varandra, lika ställda båda två. Kan man föda barn på det här viset? Ringa och boka tid? Ja. Så får det bli. Vi är utvilade, har barnen hos barnvakten och packningen med oss. Mer förberedda än så blir vi ju inte. Vi äter lunch i cafeterian, hämtar väskorna i bilen och checkar in på Förlossningsavdelning.
 
Klockan är 16:00 när vi kommer till rummet. Det är lugnt och stilla men inom mig bubblar jag över. Jag vill fnittra och gråta på samma gång! Det är en sak att kastas ner för stupet, men en helt annat att stå på kanten och själv våga ta det sista steget ut. Är jag verkligen beredd? På sängen ligger Landstingets vita shorta, en nättrosa samt en jättebinda och väntar på mig. Jag klär på mig. Klär ut mig. Vi skrattar åt det. Pratar om roliga scener ur Family Guy och Johan dricker kaffe. Jag ligger på sängen och tittar på de nakna väggarna runt omkring. Försöker samla mig. Ladda upp. Det är nu det ska ske och ingen annan kommer göra jobbet åt mig.
 
Jag och magen bara fyra timmar innan vi får träffa vår älskade bebis!
 
Vi väntar länge. Det känns som en evighet. Men jag har hunnit landa i känslan och samlat mig mentalt. Bestämt mig för att våga hoppa. Jag ligger i sängen och känner det varma fostervattnet sippra ut under mig. De har tagit hål på hinnorna. Klockan är 19:20. Nu börjar det. Med en CTG-kurva kopplad runt magen får jag ligga på sängen den närmsta timmen för att se om värkarna kommer igång av sig själv. Det gör dem. Det är 8 minuter mellan. I mitt inre ser jag mig själv dyka. När värken kommer tar jag ett djupt andetag och sjunker ner i vattnet. Simmar mot botten. För varje simtag, varje andetag, blir jag tyngre i kroppen. Vattnet blir kallare och mörkare ju längre ner jag kommer. Värken är intensiv. Den pressar min kropp som vattenmassan över mig. När värken lättar vänder jag uppåt. Slappnar av och känner hur jag flyter upp mot ytan. Solens strålar välkomnar mig. Glittrar. Ytvattnet värmer. Jag är framme. En värk är förbi. Jag tar kraft inför nästa.
 
När klockan är 20:30 kommer en barnmorka kommer in och börjar rota i skåpen. Talar om att hon ska ge mig värkstimulerande dropp. Jag är skeptisk till detta sedan innan. Vill ge min kropp en chans att själv komma igång. Men här ges värkstimulerande av rutin, som hon säger. Jag är inte nöjd med svaret, men betämmer mig ändå för att lita på henne. En rutin skulle inte vara en rutin om den var dålig, tänker jag. Jag är nu öppen 5 cm och droppet kopplas in. Värkarna ökar markant, så jag ber om att få prova lustgasen. Den gör det mycket lättare att slappna av! Värkarna blir otroligt intensiva och river tag i min kropp, men lustgasen hjälper mig att hålla fokus. Med den behöver jag behöver inte dyka lika djupt.
 
CTG-plattorna runt magen mäter värkarbetet och till höger - min älskade lustgas!
 
Inne i vårat rum har jag precis delat med mig till Johan av ett gäng riktigt goda och sköna andetag lustgas. Han är snurrig och fnittrig. Då öppnas dörren. Klockan är 22:00 och in kommer barnmorskorna som går på nattpasset. Jag andas i masken och hör i bakgrunden hur Johan presenterar sig. Försöker hålla sig för skratt samtidigt. Vilket utomordentligt dåligt tillfälle! Vid det här laget är jag i värkarnas våld. Jag är i dimman. Men jag är inte rädd. Min kropp krampar men jag accepterar det. Jag vågar. Min kropp vet vad den ska göra och jag tillåter den. Efter en underökning är jag fortfarande öppen 5 cm så den nya barnmorskan föreslår att jag kommer upp ur sängen. Får sätta mig på en liknande pilatesboll, lutandes över sängkanten. Jag gungar den fram och tillbaka. Om värkarna var starka innan så är det ingenting mot nu! De sköljer över min kropp. Den otroligt intensiva kraften är tung. Jag försöker sjunka ner i mitt djupa hav men smärtan är för stark. Värkvilan finns knappt. Det går fort nu - jag känner det. Värkarna river i min kropp. Till slut kan jag inte ens gunga fram och tillbka, utan jag sitter stilla. Fokuserar. Johan sitter bakom mig och masserar min svank. Jag kan inte prata längre för smärtan upptar hela mitt väsen. Vi kommunicerar med tecken. En tumme upp. En nickning. Lite högre upp. Johan trycker så hårt han kan och det hjälper. Hans massage och min andning. Det är vad jag har att hålla mig i. Vi gör det här tillsammans. Min kropp kan. Jag kan.
 
Nästa värk som kommer är annorlunda. Det känns som jag vill skjuta rygg och vråla. Värken efter det är likadan. Jag känner igen dem - krystvärkarna! Är dem redan här? Då förstår jag att det inte är långt kvar. Med en lättad känsla av att kunna skymta målet säger jag bara "Krystvärkar!" och kastar mig upp från bollen till sängen. Jag halvsitter och håller om knäväcken. Allting går så snabbt så jag hinner knappt med. Jag är någonstans utanför min egen kropp, samtidigt som jag är ett med den. Så fullständigt närvarande fast i min egen dimma. Jag är där. 
 
I bakgrunden hör jag att de måste se så att jag öppnat mig 10 cm innan jag får krysta. Det har jag. Från 5 cm till 10 cm på mindre än en timme. Det kändes! När nästa krystvärk dundrar över min kropp kan jag inte göra annat än att följa med. Trycka på. Jag har fortfarande lustgasmasken för ansiktet men märker att jag tappar kraft då, så jag läger bort den. Bestämmer mig för att jag klarar det här ändå. Det känns befriande! Smärtan är inte längre bara fängslande, utan jag kan jobba med värken och göra någonting av den. Efter den värken öppnar jag ögonen och tittar ner. Halvsittandes i sängen ser jag då ett huvud. Mellan mina ben ser jag ett huvud kladdigt av fosterfett och blod. Jag ser ett litet ansikte. Hans lilla ansikte! Skrynkligt och ihoptryckt. Det är en sån surrealistisk syn! Samtidigt förstår jag att huvudet, det värsta, redan är ute. Johan står bredvid mig, lika farscinerad och höpen över stunden. I väntan på nästa värk ber barnmorskan mig bara andas och slappna av. Så jag väntar. Flåsar. Det handlar om sekunder nu. Från någonstans innit min kropp hämtar jag en urkraft som inte går att beskriva med ord. Sen kommer värken. Jag ger allt. Ingen gång i livet ser man sån kraft hos sig själv som i denna stund. Jag kämpar för livet, bokstavligt talat. När jag öppnar ögonen ser samtidigt hur barnmorskan vrider bebisen något, så ena axeln kommer fram. Jag håller kvar i värken så länge jag kan. Världen stannar upp. Håller andan. Sen ser jag hur den kladdiga, vita lilla kroppen lämnar min. Han är ute! Den där sekunden - från att han inte finns tills att han finns. Magiskt. Klockan är 22:58 och en ny människa börjar sitt liv, precis just nu. I samma sekund förändras vårat för alltid.
 
Det är overkligt. Fantastiskt! De gnuggar honom lite innan han lyfts upp på mitt bröst. Han gråter. Jag gråter. Det gick så bra! Så lätt! Är det redan klart? Jag är förvånad och samtidigt stolt över mig själv. Jag gjorde det. Vi gjorde det! Han är kladdig och varm. Mjuk. Johan böjer sig fram och nosar på barnet och jag håller om dem, båda två. Tänk att jag klarade det. Han är ute och han är våran! All smärta är borta. Stormen har blåst förbi och kvar i rummet finns bara vi. Och han. Vår efterlängtade och alldeles perfekta lilla son.
 
Det är lugnt i rummet. Nersläckt och stilla. Johan klipper navelsträngen och jag lägger barnet till bröstet. Jag känner mig liten och ödmjuk inför livet. Men samtidigt stark. Barnet på min arm är den finaste lilla pojken jag sätt. Han är här nu! Och han har för alltid öppnat en ny dörr till mitt hjärta!
 
2013-08-02 kl. 22:58
♥ 3890 g. och 50 cm ♥
 
 Så mycket känslor - så mycket kärlek!
 
Vi stannar i vårat rum över natten för på BB har de ingen plats. Men jag mår oförskämt bra efter förlossningen, inte en skråma. Pojken ammar direkt och mår så bra att vi lämnar sjukhuset dagen efter. Jag hade inte någon bild av hur jag ville att förslossningen skulle gå till, däremot en känsla som jag ville bära med mig. Det gjorde jag. Jag kände mig stark och närvarande genom hela förlossningen. På 3½ timme och utan komplikationer kom en frisk liten pojke. Vad mer kan man önska? Idag har det gått 13 dagar sedan jag födde vår son. När jag tänker tillbaka på förlossningen känner jag min glad och tacksam över den fina upplevelse vi fick. Den kommer alltid finnas i våra minnen. En del av oss och en del av vår son ♥