Skrivet 2013-01-03

"Dagarna rullar på och idag går jag in i v. 11. Snart är de första mest kritiska månaderna över och jag hoppas att bebisen där inne fortsätter att växa och må bra. För 3 veckor sedan gjorde vi ett ultraljud och fick se en liten klump med huvud, små knoppar till armar och ben och ett fint litet hjärta som slog ♥ 
 
Den 14/1 ska vi göra ett KUB-test. Jag och Johan har diskuterat det här med fosterdiagnostik fram och tillbaka. Jag har haft svårt att avgöra om ett ofarligt KUB-test egentligen ger mig någonting, eftersom det endast är en sannorlikhetsbedömning. Vi kan få en risk 1:20.000 att barnet har ett kromosomfel. Eller en risk på 1:250. Eller 1:2. Men vad säger det egenligen? Är man den där 1:an av 20.000 personer som trots allt är drabbad så hjälper ju inte en sannorlikhetsbedömning. Att drabbas av det som lillbebisen hade var en risk på 1:50.000 graviditeter. Och att vara den där 1:an liknade ändå skit - hur liten risken än var. Och ett resultat på 1:2 betyder ju faktiskt att ett barn är helt friskt. Ni förstår, man kan vända och virda på detta i det oändliga.  
 
Jag är trots allt mån om att detta barnet blir friskt, eftersom jag har två barn till som redan finns att ta hänsyn till. Alternativet för att få ett 100% säkert svar är då att göra ett fostervattensprov. Alltså sticka en nål genom magen och riskera att få missfall pga. ingreppet. Så vad väljer man?
 
Vi har ju valt att börja med att få en sannorlikhetsbedömning. Känner vi sen att vi inte kan leva med det utan vill gå vidare med fostervattensprov, så gör vi det då. Vi får se."

Skrivet 2013-01-03

"Okej. Nu kommer jag vara ärlig. Den här graviditeten har hittills varit hemsk. Den har präglats av allt annat än ett rosa skimmer. Illamående, trötthet, grinighet och migrän. Vilken fantastisk sammanfattning va? Ni kan ju gissa hur kul dessa veckor varit. Det har slitit på oss alla. Jag eftersom jag mår som ett lik och Johan eftersom han behöver stå ut med mig. Barnen tycker också att det är ett riktigt nedköp att ha fått en sån ragata till mamma.  
 
Jag är besviken på mig själv som inte själv kan förmå mig att vara lite glad. Vi har ju önskat detta! I stället ligger jag som ett vrak på soffan och mår illa, eller har migrän, eller är förbannad, eller är trött. Typ.  
 
Jag vaknar varje morgon med spyan i halsen. Jag lämnar inte huset utan min fantastiskt pillerburk som tar udden av illamåendet. Förra veckan tog tabletterna slut jag tvingades ligga en kväll på soffan, helt i illamåendes grepp. Det var fullkomligt vidrigt och jag tvingades hitta på en lösning, snabbt. Jag gör vad fan som helst! Jag drar fram crosstrainern. Kanske hjälper det. Alla vet vi ju att motion har en bra inverkan på kroppen, så varför inte. Fantastiskt nog så gjorde 15 min på trainern mig fri från hulkningar i en hel timme. Fantastiskt! Lärdom: underskatta aldrig att röra lite på fläsket.
 
Dessutom har gravidhormonerna triggat igång min migrän. Förra veckan hade jag tre migränattacker på under två dygn. När migränen slår till domnar jag bort i halva kroppen, får flimmer för ögonen och tappar talförmågan. Efter det kommer jordens vidragiste huvudvärk som tvingar mig att bara ligga i sängen och blunda, eller kräkas. Ja. Så har jag det i ett 10-tal timmar innan det lägger sig. Eller börjar om.
  
Jag som hade det så enkelt när jag väntade Estrid och Signe. Nu har jag fått igen för de gångerna också. Måtte denna bebis leva och vara frisk, annars kommer dessa vidriga veckor kännas fruktansvärt bortkastade. Håller tummar och tår för att andra trimesterna blir lättare. De säger ju att första tiden är jobbigast, och jag försöker hålla mig vid det. För värre kan det knappast bli.
 
Gode Gud i himmeln. Om du finns. Ge Johan lite extra kraft att stå ut med det monster jag blivit. Ge barnen ett uns av förståelse och tålamod för allt som jag är oförmögen att ge dem just nu. Låt bebisen vara frisk och fin och låt mig gå helskinnad genom spektaklet. Tack och hej!"

Skrivet 2012-12-13

"Hej bloggen!
 
Jag mår illa. Jag kräks inte, men jag kväljer. Hunger och mättnad är mina värsta fiender och jag gör mitt bästa för att hålla det på en lagom nivå. Tabletter har jag fått men huruvida de är värkningssamma eller inte är tveksamt.
 
Om 4 dagar ska vi göra vårat första ultraljud. Jag är nervös men försöker att inte tänka på det. Eftersom jag inte haft några blödningar skulle man ju kunna förutsätta att allt är bra, men jag förutsätter ingenting. Min värsta skräck är att få höra att embryot stannat upp i utvecklingen men bara inte kommit ut av sig själv. Eller att det inte funnits någonting alls, bara en tom fostersäck.
 
Usch. Det skulle uppriktigt göra mig väldigt ledsen om detta inte går bra. Jag vet att mycket händer omkring mig just nu och jag har inte haft tid att varken fokusera på mig själv eller njuta, men jag är väldigt stolt över graviditeten och vill så gärna att detta ska gå bra.
 
Snälla. Må bra där inne!"

Skrivet 2012-12-13

"Hej bloggen!
 
De närmsta månaderna i mitt liv kommer vara en tid av förändring, och det är med säkerhet ingenting konstigt att våndas ibland. Tänka både ett och två varv. Ibland när ungarna skriker eller inte vill somna eller inte vill äta eller inte vill ta på sig skorna blir jag rädd. Undrar vad jag givit mig in på? Tänk om jag haft en nyfödd också! Sen kommer det stunder när kärleken till de små är så överväldigande att jag funderar på om det ens är möjligt att känna så här mycket för en till? Är mammahjärtat ett bottenlöst hål av kärlek eller räckte det bara till två?
 
Jag är både rädd och förväntansfull. Därimellan grinar jag en del. Jag grinar framför TV:n, när jag sjunger godnattsånger för Estrid och när jag drar in lukten av Signes underbara lilla huvud och förstår att hon är född ur min kropp. Alltså min. Jag. Pauline. Jag har byggt en människa. En egen fri individ. Två till och med! Nu gör jag det en gång till. Vem blir det?
 
För visst är det ett mirkel allt. Den mänskliga hjärnan kan klura fram nanofysik och resor till månen. Men dem kan inte bygga en bebis i från noll. Det kan däremot jag och min kropp. Det är ganska coolt."

Skrivet 2012-12-03

"Hej bloggen!
 
Nu har jag gått in i graviditetsvecka 7. Det känns som om tiden sniglar sig fram. Jag följer bebisens utveckling på min gravidapp och räknar dag för dag. 6+0... 6+1... 6+2... Värst är rädslan för missfall. Jag kollar efter blod i trosorna varje gång jag går på toalettten och letar smärtor i magen. Än så länge har jag inte hittat något, och har aldrig tidigare gjort heller. Men ändå. Oron finns där. Oron för att bli besviken. Oron för att hoppats i onödan.
 
Om ett par veckor ska vi göra ett tidigt ultraljud. Jag vet att man aldrig kan få några garantier, men jag vill veta om allting ser bra ut, så långt. Jag hoppas så innerligt att allt ser bra ut då och att vi får se ett litet hjärta slå. Det hade varit den finaste julklappen.
 
I övrigt har den här graviditeten hittills varit betydligt jobbigare än de andra. Tröttheten är förlamande vilket gör det svårt för mig att plugga. Jag somnar så fort jag sätter mig med boken, oavsett vilken tid på dygnet det är. Men värst av allt är mitt humör. Jag känner mig som en genomsur och bitter ragata som går där hemma och spyr på allt och alla. Allting stör mig. Ingenting är kul, ingenting är bra. Det känns fruktansvärt att vara ett åskmåln när jag egentligen är så otroligt lycklig över min familj och graviditeten. I det stor hela känner jag mig nästan hela tiden nedstämd. Sur. Förbannad. Irriterad.
 
Jag har frågat barnmorskan vad jag ska göra åt detta, men hon gav mig inte mycket hopp. Vissa blir hormonhäxor. Så är det bara. Det enda hon kunde trösta mig med var att ett stor hormonpåslag i kroppen oftast indikter mindre risk för missfall såhär tidigt, då graviditeten sitter där den sitter och utvecklas. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Även om det är svårt, så försöker jag väl se något positivt i det.
 
Usch. Jag beter mig som en häxa. Mår som en rutten skit. I mina värsta stunder tänker jag att jag inte är värd den här graviditeten, att jag inte uppskattar den tillräckligt mycket eftersom jag inte kan vara glad. Visa att jag är glad! Jag tänker också att jag säkert kommer få missfall bara för att jag känner såhär. Som om bebisen märker vilken sur och irriiterad mamma den kommer få, och därför inte skulle vilja stanna kvar.
 
Ja. Ni hör ju. Jag är sjuk i huvudet. Måtte detta lugna sig längre fram. Jag tror inte jag pallar 7 månader till med en vanställt psyke."

Skrivet 2012-11-20

"Någonting lustigt hände mig idag. Under en lunch med min svägerska berättar hon om en dröm hon haft. Hon hade en dröm om att jag fick barn. Tvillingar - en pojke och en flicka. Dessutom hade vi utöver dessa massvis med barn, men jag var själv inte säker på om det var 8 st eller 20 st. Det hade nämligen "kommit så många varje gång". Plupp plupp! Haha. Snacka om sjukt! En sak visste jag i allafall, och det var att vi hade fått 80% av vår barnaskara.
 
Är det inte ett lustigt sammasträffande att hon drömmer detta, just nu? Undra vad det betyder? Kanske är det hennes kvinnliga intution som talar till henne. Kanske betyder det att vi ska få tvillingar. Eller så betyder det att vi nu kommer få resterande 20% av ett helt barn? Ett ben då kanske. Eller en arm. Bara.
 
Verkar väldigt märkligt, spännande och lite läskigt på samman gång. Den som lever får se!"

Skrivet 2012-11-16

 
"Tametusan. Vår önskan har gått i uppfyllelse! Jag fattar inte ens att jag skriver detta. Morgonens graviditetestest visade positivt! Det är väldigt tidigt och jag försöker att inte ta ut någonting i förskott, men det är svårt. Herregud. Vad sjukt. Vilken grej. Det går inte att fatta.
 
Jag som trodde att det var något fel på mig, varför det nu skulle vara det... Jag hade ställt in mig på att det här skulle ta lång tid, men andra månaden lyckades vi! Det är ju fantastiskt. Vad mer kan man önska?
 
Hur ska jag kunna tänka på något annat nu? Min hjärna går på högvarv. Jag vill så gärna att detta ska gå bra, men jag har lärt mig den hårda vägen att hålla känslomässigt avstånd. Därför känns det overkligt. Jag begriper inte hur jag ska kunna genomlida de närmaste veckorna utan att oroa ihjäl mig...
 
Snälla lilla miniärtan där inne:
 
- Var frisk!
- Väx som du ska!
- Stanna kvar!
 
/ En chockad och förvirrad men väldigt väldigt lycklig Pauline"

Skrivet 2012-10-30

"Mitt liv går i tvåveckorscykler. Varannan vecka sjömansänka, varannan vecka familjeliv. I mitt familjebildande är jag under två veckor på uppladdning och två veckor på omladdning. Därimellan en urladdning. Det är ju trots allt ganska jobbigt att varje ny månad hoppas och fundera för att i slutendan bli besviken.
 
Jag har aldrig tidigare varit med om att vilja bli gravid, men inte bli det. Jag har förstått att det i längden blir psykiskt påfrestande, vilket jag nu kan sätta mig in i på ett helt annat sätt nu. Jag förstår att det måste vara överdjävligt att slitas mellan hopp och förtvivlan månad in och månad ut. Vi har ju trots allt bara börjat. Man får ju ändå betänka att det är normalt att vänta 1 år på att bli gravid. Så än så länge har jag inte drabbats av någon panik. Ingen hysteri. Ingen fara på taket.
 
Jag tänker såhär. Vi har två friska, fina barn tillsammans. Det är mer än vad många där ute någonsin får uppleva! Vi är redan nu otroligt lyckligt lottade, och det skulle vara oförskämt att gnälla om mer. Allt utöver detta skulle vara en bouns. Toppvinsten på lotto.
 
Därmed inte sagt att man inte gärna vill ha den där toppvinsten ockå, och satsar allt varje månad för att vinna."

Skrivet 2012-10-22

"Hej bloggen! Inget nytt från bebisverkstaden. Eller jo, några detaljer kan vara värda att nämna.
 
Först: Det blev ingen bebis den här månaden. Första försöket. Det är trist, men ingen världsundergång. 
 
Sen: Jag tror min tjejmaskin är fucked up, så att säga. Antingen är det så och då har vi ett problem som måste åtgärdas, eller så läser jag alldeles för mycket skit på internet. Tiden får utvisa vilket. 
 
Hur som helst så ska man inte undervärdera stressens påverkan på kroppen. Mina teorier bygger ofta på att kropp och sinne är tight sammankopplade, och att man genom det ena kan påverka det andra. Det tror jag starkt på. Därför ska jag försöka använda mig utav detta nu och se om det kan vara till min fördel. Fokusera på andra saker - mindre stresss - gladare kropp - bättre rythm i tjejmaskinen.
 
Tror vi på det? Ja! Då kör vi en månad till då. Tack och hej."

Skrivet 2012-10-03

"Jag är själv med barnen den här veckan. Tänker ofta på hur livet kommer se ut sen, när vi fått vårat tredje barn och föräldraledigheten är över. Om våra arbetssituationer ser ut då som nu så kommer jag vara själv med tre barn varannan vecka. Men det oroar mig (konstigt nog) inte över huvudtaget.
 
Det går fantastiskt bra när jag är själv med Estrid och Signe och kan inte föreställa mig att en till liten parvel skulle ställa till någon katastrof. Jag har mina runtiner. Jag är van. Det kommer går bra.
 
Framför allt skulle det vara otroligt roligt. Jag längtar tills dess! Med tre barn skulle barnaskaran kännas mer som en liten grupp. Jag tycker om den tanken. När vi väl bestämde oss för att vi ska försöka få fler barn så vill en sida av mig bli gravid direkt och helst ha bebisen hos mig nu! Men jag får faktiskt erkänna att det finns en annan sida också, en sida av mig som vill njuta av väntan på en graviditet. Hoppfullheten. Förväntan. Lite som en hemlis, mig och Johan emellan. Det känns bra och pirrigt. Jag vet att jag har något fantastiskt att se fram emot, och försöker njuta av den tanken lite varje dag. Suga på karamellen."

Skrivet 2012-09-28

"Hej Bloggen! Nu börjar vi. På riktigt. Ja, det är väl bara vänta och se nu då vad som händer! Blir det bebis nu, eller snart, eller om ett tag? Whos knows.
 
Jag slås ibland av så konstiga tankar. Jag känner mig busig och hemlighetsfull. Får man verkligen göra på det här viset? Bli på smällen, med flit liksom. Jag tänker att det måste finnas någon man måste fråga om lov. En myndighet dit vi kan ansöka och sedan bli godkända. Jag vet inte om samhället jag lever i är konstigt eller alldeles underbart, men här får man inte sätta sig i en bil och köra utan att kunna visa upp att man är lämplig, men barn det skaffar den som känner för det. Bara en tanke. Bland många andra."

Skrivet 2012-09-12

"Det är inte många som vet om att vi planerar ett barn till. Några stycken. Men inte många. Jag vill ha det så. Jag tänker att det är skönare att inte sagt något i fall detta skulle dra ut på tiden. Slippa frågor.
 
Ibland känns det faktum att jag inte berättat något som en tyst lögn. Som om jag lurar min omgivning. En blivande tvåbarnsmamma hörde jag kommenteras med ett "Ojojoj, hoppas verkligen de nöjer sig med två barn. Det är nog. Mer ska man inte ha!" och jag får bita mig i tungan för att inte ge mig in för seriöst i disskusionen.
 
Jag funderar ibland på hur reaktionerna från vår omgivning kommer bli den lyckliga dag då jag får outa vår nya graviditet. Just detta moment har blivit mindre och mindre viktigt för varje barn upplever jag. När jag väntade Estrid ställdes hela min tillvaro upp och ner efter omgivningens reaktioner. När jag väntade Signe fanns en känsla av att visa att alla att vi faktiskt valde att bli en familj, på riktigt. Den här gången skiter jag i andras åsikter. Det är skönt att säga det och verkligen mena det.
 
Visst finns det mycket saker man kan tycka att man ska göra innan man får barn, men jag har redan valt väg. Det gjorde jag när jag var 18 år och bestämde mig för att behålla Estrid. Jag har redan börjat, varför inte fullfölja? Jag har med tiden insett att det är livet jag lever nu som gör mig lycklig. På riktigt. Då är det ju det jag ska satsa på! Jag känner mig helt tillreds med hur jag vill leva mitt liv och detta är ett väl övervägt och efterlängtat steg på den vägen vi vill vandra tillsammans. Det räcker för mig."

Skrivet 2012-09-11

"Vi har pratat om det här med att få ett barn till. Bli fem stycken i familjen. Vad ska vi ha för bil? Barnvagn? Vilket barn ska bo i vilket rum? Jag är inte ens gravid ännu, men de här tankarna gör mig lycklig. Min familj är det finaste jag har och bara vetskapen om att den kan bli större gör att jag känner mig fulländad liksom. Det känns rätt.
 
I dag när jag gick ut på stan för att äta lunch kom jag på mig själv med att le för mig själv. Förstår jag ens själv vilken tur jag har? Det är svårt att förstå vilken ynnest det är att få barnlängtan, leva med en man som vill ha barn med mig och tillsammans göra slag i saken. Sann lycka i livet köps inte för pengar. Den uppnås inte av en förväntad livsstil och hittas inte på den uppmålade fasaden.
 
Den finns bara där i hjärtat. Och man vet när man hittat den." 

Skrivet 2012-07-31

"Hej bloggen!
 
Det här är en märklig dag. Det här är också ett märkligt inlägg, eftersom jag nu börjar författa min lilla följetång som inte kommer publiceras förren långt, långt fram. Om någonsin? Den som lever får se.
 
Det är mitt i sommaren och vi har bestämt oss, jag och Johan. Det blir ett tredje barn. Det känns konstigt att ens skriva det här. Tre barn? Vad är det vi ger oss in på? Vi har bokat tid för uttag av p-stav och då går startskottet. Jag är spänd, förväntansfull, lite rädd men väldigt väldigt glad. Jag är glad över det vi bygger tillsammans.
 
Tanken på att vår familj kan växa känns fortfarande surrealistisk. En till liksom...? Men jag älskar mina barn och jag älskar Johan och kärlek kan man inte få för mycket av."