Det kommer något bra utav allt, tillslut.
Ett par gånger om året brukar vi besöka minneslunden där lillbebisen vilar. Det är snart fem år sedan nu. Det känns så länge sedan... Som ett annat liv.
3 år sedan
Alla krossade hjärtans dag
Jag har varit beskonad i från heartbreakers, jag har aldrig blivit sviken eller bedragen. Faktum är att jag i stort sätt alltid fått det jag velat, om jag velat det. Min första och största riktiga kärlek till exempel - vad mer kan man önska? ♥
Men det finns en händelse i mitt liv som har kommit att förändra alla andra dagar därefter. I efterhand har jag förstått att just den dagen fick mig att se på livet med andra ögon. Just den dagen har gjort mig mer ödmjuk och skör, samtidigt som den fick mig att förstå vilken otrolig styrka som ryms mig inombords.
Just den dagen är också den enda som på riktigt krossat mitt hjärta. Jag tänker på dagen då jag och Johan förlorade lillbebisen. Aldrig tidigare har jag varit så ledsen som jag var då.
Så här skrev jag i bloggen då:
"Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut."
Ironiskt nog är det i dag på Alla Krossade Hjärtans Dag exakt två år sedan vi gick igenom denna fruktansvärda händelse. Det känns som en evighet. Tiden rinner på och samtidigt som bilden av den lilla kladdiga kroppen i min hand bleknar, tynar också känsla bort. Men just i dag minns jag den 12 november 2009 lite extra, och förnimmer det onda. Både innuti och utan på.
Lillbebisens årsdag
På ett sätt smärtar det att tänka tillbaka på allt. Jag minns hur mitt hjärta brast och alla förväntningar och drömmar jag hade kring barnet i magen bara slockande. Jag tänker på hur ont jag hade, både innuti och utanpå, och vad stark jag var som gick igenom allt! Minnesbilden av den lilla kroppen i min handflata kommer aldrig försvinna.
För ett år sedan skrev jag så här i bloggen:
"Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut."
När jag tänker tillbaka på det som hände känner jag samtidigt lycka. Vilken tur att vi fick chansen att börja om, och få ett friskt barn! Hade aldrig det hänt, hade jag aldrig haft Signe. Det känns så otroligt självklart att just hon ska vara mitt barn, så jag tänker att det var meningen att jag fick henne i stället. Det är en läskig tanke på samma gång. Så nära det var att jag gick miste om Signe. 23 kromosomer mindre och jag hade aldrig fått träffa henne. Eller hade jag? Kanske är det meningen att de barnen man får ska komma till en, och då kanske jag hade fått henne ändå. Bara lite senare i livet. På samma sätt som pojkjen kanske får en ny chans, han också?
Ja, vad vet man om livet egentligen? Den dagen vi åkte in för att föda fram lillbebisen, tänk om jag vetat att jag ett år senare skulle sitta med en underbar, knubbig liten dotter i famnen. Kanske hade inte allt kännt så meningslöst som det gjorde då?
När jag ser på Signe och tänker hur livet hade varit utan henne gör det ont i hjärtat. Jag vill bara ha henne. Någonstans tror jag det var meningen att jag fick just henne. Tänker man så känns inte det onda helt förgäves. En sak är i alla fall säker! Hon är en gåva. Den finaste vi någonsin kunnat få! ♥
Minneslund
Det går längre och längre tid mellan gångerna jag tänker på det som hände. Det är konstigt att jag gått igenom något sådant, att det drabbade oss. Känslan som sitter kvar starkast nu när allt lagt sig och de jobbigaste minnerna börjat blekna, är en otrolig stolthet över att vi klarade det. Tillsammans. Jag vet att det är svårt att tro när man väl är där nere, men man är så mycket starkare än vad man själv tror. Erfarenheten är egentligen inte det som hände, utan allt jag lärt om mig själv och den inre styrka jag vann på vägen upp.
Jag ringde idag till patologen och frågade när kremeringen gjorts och om askan blivit spridd i minneslunden ännu, och det hade den. Eftersom vi valt ett anonymt omhändertagande så kremeras vår lilla tillsammans med andra barn och foster, sedan sprids askan i lunden utan att föräldrarna får något datum. Detta för att man inte ska kunna använda lunden som en grav eller liknande, utan det ska helt enkelt få vara en minneslund!
Så idag packade Estridh och jag ner några Ballerinakakor i vagnen, drog på oss regnkläder och tog en promenad ner till minneslunden för att tända ett ljus. Jag förklarade lite enkelt för Estridh om bebisen och att den var liten och sjuk och därför dog. Hon lyssnade först konsentrerat och svarade sen "Den bebisen är död? Vi tänder ljus för den då!". Sen var det inget mer med det. Så enkelt, sorglöst och väldigt skönt. Hon fick välja sten som ljuset skulle stå på.
Det känns skönt att varit där nu innan vi flyttar. Även om jag inte tänker på bebisen som en person, så känns det ändå fint och värdigt att tända ett ljus för den lilla. Kanske inte för vad den skulle ha blivit, för det har jag väldigt svårt att föreställa mig. Utan mer för vad den faktiskt betydde för oss under de 5 månader som den växte i min mage. Den var ju faktiskt levande i mig, med ett hjärta som slog och två lyckliga föräldrar som längtade efter den. Det är ingenting man kan ta ifrån den, någonsin.
Och vilken kategori ska detta inlägg läggas under? "Graviditet 2010" känns lite tungt, men det är ändå där alla andra inlägg om den gravidieten finns. Så får det bli.
12 november 2009
Jag tänkte berätta om när vi fick beskedet i v. 20 att barnet i min mage inte var friskt. Efter fler misstankar om kromosomfel på rutinultraljudet gick vi vidare med fostervattensprov där det konstaterades att barnet hade Triploidi. Vi fattade det svåra, men ändå nödvändiga beslutet att abortera bort barnet. Det här är min berättelse.
Klockan är 08:00 på morgonen den 12 november 2009. Jag ligger nerbäddad i sjukhussängen med landstingets vita shorta på mig. Trevliga sköterskor kommer och går, sätter nålar och ber mig svälja tabletter. Smärtstillande och värkstimulerande. Vi ser på TV och försöker få tiden att gå.Ska värkarna börja snart? Hur kommer det kännas? Kommer det göra ont? Men jag behöver inte vänta länge fören sammandragningarna kommer smygandes. Mer intensiva för varje halvtimme som går.
Framåt förmiddagen tilltar värkarna och jag andas för att kontrollera smärtan. Det är en konstig känsla att föda barn, men utan det där barnet i slutet. Att inte kunna vara hoppfull, längta och ha förväntningar. Att bara försöka uthärda smärtan utan en stimma av lycka. Det gör ont i själen, i livmodern, i hjärtat. Inget smärtstillande i världen kan döva ett hjärta som blöder. Timmarna går. Jag ligger som i koma och håller Johans hand. Värkarna är lika obarmhärtiga och inget av morfinet verkar göra skilland. Värkarna tar den sista musten ur mig och tårarna rinner. Hurvida öppningsarbetet går framåt eller inte har jag ingen aning om, det enda jag vet är att 5 cm är vad som krävs för att barnet huvud ska kunna passera. Fem cm. Tiden känns som en evighet. Jag frågar om de är säkra på att barnet verklingen dött av de tabeletter jag svalt två dagar tidigare. En sköterska förklarar lugnt att barnet om inte annat kommer dö under förlossningsarbetet. Goda nyheter, tänker jag. Jag kommer alltså inte behöva föda fram ett levande foster i sängen.
När eftermiddagen kommer har inte mycket hänt. Så de ger mig en underbar tablett som stannar av allt och låter mig äntligen få vila. Kroppen slappnar av, smärtan är borta och jag somnar. När jag vaknar tänker jag passa på att gå på toaletten, så jag sätter mig på sängkanten men kommer inte längre. Det är någonting stort och tungt som trycker på därnere, någonting som skulle ramla ut på golvet om jag ställer mig upp. Några sköterskor kommer in. Stämmingen under den här tiden är märklig. Trots att det här är slutet, att allt snart är över och att det finns så mycket sorg och besvikelse så är stämningen för första gången underligt förväntansfull. Sköterskan som tänker ta i mot barnet har ett stillsamt och rofyllt ansiktsuttryck. Om hon känner sig lugn så bestämmer jag mig för att göra det också. Jag är inte rädd och det gör inte ont längre. I stället känns allt bra. Snart är allt över.
Jag förflyttar mig in på toaletten där de satt en potta av rostfritt stål i toastolen. Det går fort, jag behöver inte trycka på mycket. Klocka är 16:47 och barnet ramlar ner mot plåten. Pottan klirrar till mot toalettens porslin och tillsammans med moderkakan landar den lilla kroppen i en sanslös gegga av blod och fosterhinnor. En hjälpsam sköterska skyndar sig att täcka över skålen med en handduk så jag ska slippa se. Men jag har redan hunnit se. Hon undersöker sörjan lite fort och konstater att allt kommit ut, jag behöver inte skrapas. Äntligen är det över. Känslorna är många, men mest av allt känner jag mig lättad över att barnet är ute. Borta. Att min kropp bara är min, tom och ren. De kommer strax in och frågar oss hur vi känner inför att titta på barnet. Vi hade pratat om detta innan, men aldrig tidigare hade det känts så självklart som nu!
Det är nedsläckt i rummet när de kommer in med barnet på en liten kudde, inlindad i ett grönt tyg. Det är en liten pojke. Han ryms i våra händer och han ser precis ut som en liten bebis. En liten, smal, röd bebis. Han har allt som en bebis ska ha - fingrar, tår, naglar, ögonbryn, jättesmå händer och en näsa som ser precis ut som Estridhs. Det enda han tycks sakna var rätt antal kromosomer, turen att födas till livet. Men allt känns skönt. Allt känns över. Tanken på att det är mitt 20 veckor gamla barn som jag håller i handen är surrealistisk. Hans tunna hud påminner mer om en tjock slemhinna och liksom klibbar fast lite mot min hand. Men ingenting är äckligt. Han är inte äcklig. Han är mitt barn, som jag skulle ha älskat precis som Estridh. Han är mitt barn, och jag kommer bära honom i mitt hjärta varje dag, hela livet ut.
Vi väljer att inte ta något foto. Vi vill att han ska finnas i våra minnen precis så som vi upplevde honom då. Sedan tidigare är det bestämt att han ska kremeras tillsammans med andra barn och foster och spridas i en minnelund nära oss. Det känns som en bra stund vi fick tillsammans. Ett värdigt avslut.
Jag måste försöka tänka att alla erfarenheter i livet gör en starkare. Nu i efterhand hade jag önskat att jag varit mer medveten och informerad om det faktum att sånt här faktiskt händer, oavsett ålder. Detta är inte en kvinnas historia, eller två kvinnors histora. Det finns så många med mig som delar samma erfarenhet, det är en del av barnfödandet och en del av livet. Jag har lärt mig otroligt mycket och ser på mig själv, på graviditeter och livet med helt andra ögon efter detta. Jag önskar bara att fler där ute kunde känna samma sak.
Livet är ingenting man tar förgivet, någonting jag fick erfara den hårda vägen. Jag ville bara dela med mig av min upplevelse, vad som hände men framför allt visa att man är så mycket starkare än vad man tror!
1 månad
För jag är inte speciellt ledsen längre. Jag minns knappt de veckor då jag faktiskt var gravid. I stället lever en känsla av besvikelse kvar, precis lika stark som dagen vi fick beskedet. "Jävla skit att det skulle behöva bli så här!". Men jag har inga samvetskval, jag ångrar ingenting. Framför allt är jag inte bitter. Hade trott att gravida kvinnor skulle sticka i ögonen på mig efter det här, men det känns precis tvärtom! När jag ser gravidmagar och små barnvagnar på stan blir jag otroligt lycklig, att de blivande mammorna slipper gå igenom det jag gjort, att det föds friska små barn och att det i de flesta fall faktiskt går riktigt bra. Det ger mig hopp!
Att skriva, prata och berätta om allt som hänt tror jag har hjälpt mig en bra bit på vägen. För varje person jag berättar för, för varje känsla som jag skriver ner så lättar det jag bär på litegran i taget. Med tiden får man distans till det som hänt och jag känner idag mest en stor tacksamhet. Tacksamhet över att vi faktiskt fick möjligheten att fatta ett beslut, avsluta allting och få chansen att börja om på nytt!
Sist med inte minst vill jag skriva några rader om vår läkare. Hon gav oss sånt stort stöd i den här situationen, någonting som hjälpt mig väldigt mycket. Hon förklarade allting som hände sakligt men ändå med en stor portion medlidande och omtanke, det var hon som gjorde den grundliga ultraljudsundersökningen och var med oss när pojkens hjärta skulle undersökas. Hon ringde till mig dagarna efter beskedet och frågade hur jag mådde, hon var med mig när jag fick mina abortpiller, erbjöd kurator och hon kom upp till oss på sjukhuset dagen då jag skulle gå igenom aborten.
Hon gav mig styrka och trygghet att våga gå igenom detta, och våga gå vidare. Tack Eva! Jag önskar att det fanns fler som du.
Det här kommer jag alltid få bära med mig i ryggsäcken, men den blir lättare och lättare för varje vecka som går. Jag tänkte fokusera framåt nu, snart är det ett nytt år med nya bravader och erövringar. Hoppas det bär något gott med sig!
En dag i taget
Det är sant att man aldrig kan försteställa sig denna känsla, innan man själv är där. Jag antar att det är en tanke bakom det också... Dagarna går upp och ner. Toppar och dalar. Ena stunden är jag stark, ser på det som hänt med realistiska ögon och blickar framåt. I nästa stund sköljer besvikelsen och sorgen över mig och jag kan knappt andas..
Jag tänkte berätta lite om vad som gjorde att min till synes friska och fina graviditet en dag slocknade. För även om vi alla vet att livet och döden går oförskämt nära och ibland håller varandra i handen, är det inget vi tänker på eller räknar med. Man lever i nuet och drömmer om framtiden. Det gjorde även vi.
Jag mådde bra, magen växte och barnet sparkade. Men efter en rad avvikelser på rutinultraljudet gick det ganska snart upp för oss att vi kunde förbereda oss på det värsta. Efter vidare undersökningar, långa ultraljud och fostervattensprov skulle vi sen få diagnosen. En fruktansvärt dåligt sådan.
Pojken i min mage hade en svår form av kromosomfel. Det drabbar en av 50.000 och leder oftast till tidiga missfall. Men i vissa extremt ovanliga fall forsätter graviditeten att utvecklas. Troligtvis hade kroppen avslutat detta själv innan jag hunnit gå 30 fulla veckor, och han hade aldrig kunnat leva utanför magen. Orsaken är att barnet fått dubbel uppsättning av kromosmer från den ena föräldern. Normalt har man 23 kromosomer från varje förälder, men vår pojke hade 23 från den ena och 46 från den andra. Det kan bero på att antingen ägget bar på dubbel genuppsättning eller att två spermier befruktade ägget exakt samtidigt. Det är inte ärftligt och ingenting vi kunnat påverka. Slumpen eller ödet? Välj själv.
Det fanns helt enkelt ingenting vi kunde göra och valde därför att avsluta graviditeten. Just det valet var inte svårt att fatta, vi hade ingen annan utväg. I stället är det är alla känslor runt omkring. Att svälja tabletterna som man vet stannar av allting, samtidigt som ett litet hjärta fortfarande slår där inne och man känner sparkarna. Att gå igenom en förlossning med så mycket sorg och smärta i stället för glädje och förväntan. Att hålla sin son som precis rymms i handflatan och önska så innerligt att vårat första möte inte skulle behöva bli det sista...
Vi tar en dag i taget. Med tiden kommer topparna bli längre och dalarna inte lika djupa. Men vi kommer alltid få leva med det som hänt. Även om han inte var född ännu så har han levt i våra tankar och givit oss otroligt mycket glädje och kärlek, även om det var för en kort tid.
Jag vill tacka er alla fina och omtänksamma människor där ute som lämnar varma ord efter er. Och till er som jag vissa dagar inte orkar svara när ni ringer, så vet jag att ni hör av er och det värmer. Tack!
Just nu tar vi en dag i taget...
Till min son
Måndagen skulle varit en fin dag. Vi skulle fått fina bilder med oss hem efter rutinultraljudet på vår lilla bebis. Vi skulle snart äta lunch tillsammans efteråt och vara ännu ett delmål närmre livets finaste mirakel. Men plötsligt vänds hela min verklighet upp och ner. Det som senare skulle bli vårat besked är igenting man någonsin kan förberda sig på. Det är inget man räknar med. Händer det här verkligen mig? Låt mig vakna. Snälla.
Men vi vaknade aldrig upp. Det kommer nog ta lång tid innan vi gör det. Tills dess vill jag skriva de här raderna, sätta ord på allt som inte rymms i mig längre.
Min fina lilla son,
Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut.
Nu har det gått två dagar sedan jag födde jag ut dig till världen. En kall och hård värld som tycks vara fruktansvärt orättvis ibland. Det är de svåraste jag någonsin gått igenom. Ändå känns det skönt att vi fick träffa dig, hålla dig i våra händer och säga hejdå. Jag vet att vi kommer få fler chanser, fler chanser att uppleva livet tillsammans.
Mamma och pappa älskar dig.
Vecka 19
Att vara gravid sätter bland annat fart på många tankar i huvudet. Tankar om livet och framtiden. Reltioner blir väldigt viktiga och känslorna många. Jag minns detta från när jag väntade Estridh, känslan att vara enormt stark i sinnet, men på samma gång så skör. När människor möter nya utmaningar i livet möter man på något vis sig själv. Det är lite som att granska sig själv i spegeln, alltid hittar man något nytt. Något man inte sätt hos sig själv förut. En ny dröm. En ny känsla. En ny sida av sig själv.
Idag går jag in i vecka 19
Jag kan inte förklara det bättre än att graviditeten på något vis öppnar upp helt nya sidor av en själv. Som en öppen kanal rakt i in i det undermedvetna. Kanske är det meningen? Förbereda mamman på omställningen och det nya livet. Det nya livet... Ja, är det inte märkligt egentligen? Det växer ett nytt liv där inne. I mig. I min mage. Av mitt kött och blod.
Nu ska jag sluta tänka. Bara sätta mig och helt hjärndött glo på debatten mellan Linda Rosing och Kissie om plastikoperationer. Man behöver sånt också i bland :)
Vecka 14
I övrigt är jag ganska trött och har lågt järnvärde säger barnmorskan. Det innebär att jag inom kort kommer behöva äta de vedervärdiga järntabletter som jag fortfarande har kvar endal av den jag väntade Estridh... Inte magen bästa vän direkt, jag har i stället inhandlat Floradix Blutsaft och blodpuddig i hopp om att det ska göra verkan. Har ni några andra bra tips på hur man får i sig järn lätt? Ja, i stället för att äta 100 kg grödor av olika slag varje dag för det gör jag redan. Något som biter - något som verkligen gör skillnad utan att ta kol på magen!
Men annars mår jag bara fint! Har klarat mig helt från illamående vilket jag är väldigt tacksam för. Hittills har graviditeten liknat min förra väldigt mycket - växtvärk i livmodern till och från, en tung trötthet och god aptit. Mellanmål har blivit min nya bäste vän. Runt hörnet på mitt jobb ligger stans bästa bageri som gör de godaste ost och skinkmackorna i världen. Där hänger jag så fort mellisklockan ringer :)
Så här ser magen ut nu föresten! Är det bara jag som tycker mig se en liten bebbemage? :)
Vill ni se hur tjock jag var i v.14 när jag väntade Estridh, så kolla här! De säger ju att magen syns tidigare med andra barnet, det tycker jag stämmer. Vad tycker ni?
Mmh, appropå ätbart så ska jag nog ta mig en macka och en kopp té medans jag väntar på att Idol ska fortsätta. Puss & godnatt!
Tack!
Jag är i vecka 12 nu. Det är fortfarande ganska tidigt, men vi hoppas att allt ska gå bra. Har varit på ett tidigt ulraljud i vecka 8 där vi fick se en pytteliten klump som fäst som den skulle i livmodern, hade ett litet hjärta som slog och stoltserade med sina hela 15 mm på den svart vita skärmen. Helt galet. Vansinnigt! Jag får fortfarande svindel när jag tänker på hur ett liv kan växa innuti min mage och tillslut bli en kladdig dagisunge som pussas och vill läsa Pettson... Livet är bra märkligt.
Så i förhållande till våran nu 6 cm stora syskon som gror i magen, har min "lilla" tjej helt plötsligt blivit väldigt stor. Hon pratar, cyklar på sin trehjuling och räknar till fyra. Hon sätter ihop fullt begripliga meningar och gör sina behov på toaletten. Jag har köpt massor med nya saker till henens rum också - en köksgrupp i hennes storlek med bord + 4 stolar, en kaffeservice, nya gardiner, hyllor och dessutom bytt ut hennes själsäng mot en växa-säng som hon älskar.
Livet rullar på helt enkelt, magen växer och familjen frodas. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som lever det livet jag gör, som har möjlighet att sats på min familj fast jag inte är speciellt lastgammal. Det gick väldigt fort när jag väntade Estridh, men nu känns det verkligen som vi kommit i jängorna och tar en sak i taget vart efter det passar oss. Jag ser bara massa gravidmagar, små liggvagnar och nyfödda i bärselar på stan. Jag längtar efter lukten av en nyfödd bebis, den när mjuka varma kroppen som en litet knytte i sin famn. Det känns så länge sen...
Detta ska bli otroligt roligt. Vi längtar och njuter i fulla drag tills den dagen kommer, förhoppningsvis en solig sådan i början av April!
April
Även om det var länge sen jag skrev något nu, är detta något jag måste skriva om!
Vi ska få en bebis! Estridh ska äntligen få ett lillasyskon och allt känns helt underbart! Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant. Att det är jag som har en liten kiwi i min mage och ska bli två barnsmamma! Jag känner mig så otroligt lycklig! Vi längtar så! Om allt går vägen kommer vår lilla vän i April.
Jag har skrivit in mig på MVC och vi har varit på ett tidigt ultraljud. Jag mår jättebra och bebisen också! Vi är världens lyckligaste!
