Det var länge sen jag pratade om den andra bebisen, den som vi förlorade i höstas. Det känns lite konstigt, vad ska man kalla den? Han? Bebisen? Var det ens någon bebis...? Var det någon vi förlorade, eller var det något vi aborterade bort?

Det går längre och längre tid mellan gångerna jag tänker på det som hände. Det är konstigt att jag gått igenom något sådant, att det drabbade oss. Känslan som sitter kvar starkast nu när allt lagt sig och de jobbigaste minnerna börjat blekna, är en otrolig stolthet över att vi klarade det. Tillsammans. Jag vet att det är svårt att tro när man väl är där nere, men man är så mycket starkare än vad man själv tror. Erfarenheten är egentligen inte det som hände, utan allt jag lärt om mig själv och den inre styrka jag vann på vägen upp.

Jag ringde idag till patologen och frågade när kremeringen gjorts och om askan blivit spridd i minneslunden ännu, och det hade den. Eftersom vi valt ett anonymt omhändertagande så kremeras vår lilla tillsammans med andra barn och foster, sedan sprids askan i lunden utan att föräldrarna får något datum. Detta för att man inte ska kunna använda lunden som en grav eller liknande, utan det ska helt enkelt få vara en minneslund!

Så idag packade Estridh och jag ner några Ballerinakakor i vagnen, drog på oss regnkläder och tog en promenad ner till minneslunden för att tända ett ljus. Jag förklarade lite enkelt för Estridh om bebisen och att den var liten och sjuk och därför dog. Hon lyssnade först konsentrerat och svarade sen "Den bebisen är död? Vi tänder ljus för den då!". Sen var det inget mer med det. Så enkelt, sorglöst och väldigt skönt. Hon fick välja sten som ljuset skulle stå på.  
 

Det känns skönt att varit där nu innan vi flyttar. Även om jag inte tänker på bebisen som en person, så känns det ändå fint och värdigt att tända ett ljus för den lilla. Kanske inte för vad den skulle ha blivit, för det har jag väldigt svårt att föreställa mig. Utan mer för vad den faktiskt betydde för oss under de 5 månader som den växte i min mage. Den var ju faktiskt levande i mig, med ett hjärta som slog och två lyckliga föräldrar som längtade efter den. Det är ingenting man kan ta ifrån den, någonsin.  

Och vilken kategori ska detta inlägg läggas under? "Graviditet 2010" känns lite tungt, men det är ändå där alla andra inlägg om den gravidieten finns. Så får det bli.