Fyra små steg

 
Promenaden som fick avslutas barfota, eftersom mina nya fina Vagabonds med bestämdhet nöter av skinnet från mina fötter. De är så snygga men som för att bekräfta regeln om att ingenting kan vara både snyggt och bekvämt så skaver de nå djävulskt. Skavsårsplåster för en fjärdedel av skornas pris... Nåja. De här skorna ska gås in. För jag känner ju det när jag går, att det är en otroligt skön sko. Ja, bara man får behålla huden på liksom. Så hur lång tid tar det innan fötterna härdats?
 
Killen på bilden förresten tog sina första trevande steg på egen hand idag! Givetvis var jag på jobbet och missade det hela... Men jag fick ett filmklipp med fyra små steg att röras över. Han har varit på gång ganska länge egentligen. Stått och darrat och kännt sig för. Lilla Knut. Ska du börja gå omkring nu? Har du blivit så stor? ♥
 
Så får jag ett ypperligt tillfälle att använda min blogg som uppslagsverk igen. Där läser jag att Estrid gick två veckor innan sin 1-årsdag och Signe två veckor efter sin 1-årsdag. Och Knut börjar nu med drygt en vecka kvar till sin 1-årsdag. Som när de började krypa... Estrid kröp vid 4½ månad och Signe vid 6 månader. Och Knut mittimellan vid 5 månader. Det är ju lite som vi brukar säga med den här trion... Knut är en blandning av Estrid och Signe! ♥

Tillbaka på jobbet

Augusti 2013 - Juli 2014
Du kom ju nyss! 
 
Det finns för- och nackdelar med nästan allt. Nu när jag varit föräldraledig i ett år ser jag fördelar med mitt jobb som jag tidigare inte riktigt uppskattat. Men nu gör jag det! Härligheter som kan göra en hel arbetsdag värd att jobba för.
 
Bara en sån sak som att få gå på toaletten i fred. Ja, det får man ju oftast på jobbet. Eller prata till punkt. Kunderna rycker sällan i kläderna, drar en i håret och stoppar sina fingrar djupt upp i ens näsa när man försöker berätta något viktigt. Det är alltså väldigt trevligt att jobba igen. Jag känner att jag får vara jag och inte bara mamma. Planen är sån att jag jobbar från och till fram till hösten. Under oktober - mars är Johan och någon gång under våren är det tid för inskolning på förskolan. Hua.
 
På mina arbetsdagar tänker jag på annat och njuter av samtal med vuxna människor. Men innan jag kommit dit, på morgonen när det ska sägas hejdå… Det är tungt. Den där lilla bebisen öppnar och knyter sin lilla näve gång på gång i form av en vinkning och hans blick som håller mig fast. Hans ögon som drar in mig i en tornado. Jag kan inte gå. Jag får slita mig. Det kommer en dag när jag vant mig med det också, men just nu känns det ofta hjärteslitande att lämna honom hemma. Han har ju levt i min kropp, av min kropp och min kropp i över 1½ år. Det är en självklarhet att det inte bara är han som behöver mig. Jag behöver också han.
 
Men jag har ett par saker jag stilla repeterar för mig själv när jag kör ut från parkeringen och bort genom allén.
 
1. Det är bra för Knut. Han behöver få vara själv med sin pappa.
2. Det är bra för hans pappa. Han måste få vara själv med Knut.
3. Vi sparar föräldradagarna till senare = Knut kan vänta med att börja på dagis.
 
Tre ganska starka argument som gör det lättare. Men fortfarande inte lätt. Den där känslan av avstånd... Det är väl som det ska vara, antar jag.

Tre 1-åringar


Jag satt och tittade på bilder på tjejerna när de skulle fylla 1 år och satt i hop det här kollaget. Det är kul att se dem bredvid varandra i samma åldrar. Likheter och skillnader blir tydligt. För även om de är helt olika varandra så syns de ändå att det ju ändå att de är syskon? Alla har liksom något drag från någon annan.
 
Som min mamma säger - samma text fast skriven med olika handstilar ♥

Lindad kring hans lilla lillfinger

Knut 11 månader gammal
 
Jag säger bara ÅH vad jag älskar den här ungen! Alla säger att han är en sån himla mammagris. Men jag är en riktig Knutgris jag också. Hans linblonda hår och de blåa ögonen som liknar en klar himmel. Att få borra in näsan i hans knubbiga nacke och suga in doften av hans små lockar. Obeskrivligt ♥
 
Kanske är det för att jag som mamma till tre lärt mig att plötsligt en dag är den här tiden förbi. Kanske är det vetskapen om att han kan vara mitt sista barn och att jag vill ha så mycket bebis av honom som möjligt. Eller kanske är en helt enkelt jordens gosigaste kille som inte går att motstå!
 
Mammas pojke, brukar det ju heta. Jag gillar inte att generallisera utifrån kön, men det kanske ligger något i det ändå....

Grannpojkarna

Grannpojkarna Knut och Albin ♥
 
I huset bredvid vårat bor en liten familj som fick en son samtidigt som oss. Lilla Albin är bara 5 dagar yngre än Knut. Dem är så söta tillsammans, kolla bara! Det är en sån där tråkig grej med att flytta... Tror de här två grabbarna hade kunnat ha riktigt kul tillsammans när de växer upp så nära varandra ♥ 

Till mina barn.

Min fina lilla hög med ungar!
Spaninen 2014
 
När Knut namngavs läste jag en text som jag själv skrivit. Jag hade länge letat bland barndikter och texter på nätet i jakten på något fint att högläsa, men när ingen utav de kända författarna sa just det som jag ville säga skrev jag en själv. Namngivningsceremonin kändes som ett fint tillfälle att ta i akt.
 
Jag grät. Mamma grät. Efter cermenin rev vi ner några dekorativa pompoms från taket och tårkade tårarna med.
Det var en fin stund. Nu vill jag dela den med er.
 
 
"Likt en astronaut i rymden svävar det lilla barnet i livmodern.
Fäst i sin navelsträng. Livlinan.
Ensam i mörkret är du, men lilla barn, jag bär dig under mitt hjärta.
Om du lyssnar kan du höra slagen.
 
I samma ögonblick din kropp lämnade min, förändrades livet för alltid. Jag har aldrig känt mig så stark och samtidigt så skör som den stunden då jag fick dig i mina armar. Det är lätt att tro att barnen lär av de vuxna, men jag tänker att vi vuxna har mycket att lära av barnen. För att vara förälder är inte att läsa någon manual.
Det är att se sig själv i spegeln och bli varse bristerna hos den som tittar tillbaka.
När jag ser dig ser jag mig själv.
Det är svindlande och fantastiskt men på samma gång skrämmande.
 
Du gör mig till en del av ett sammanhang, där barndomens minnen går som ett eko mellan generationerna.
Jag försöker se mig själv utifrån. Förändra. Förbättra. Förlåta.
Lilla barn, tillsammans bygger vi något större än oss själva.
 
Estrid, Signe och Knut.
Ni har var och en öppnat en varsin dörr till mitt innersta.
Ni har fått mig att på riktigt våga känna. Våga älska.
Se saker med ett öppnare sinne. Uppskatta olikheter. Vara ödmjuk.
Ni har givit livets strängar en djupare klang.
 
Oavsett vad livet än tar er med på för resa, så finns jag alltid här.
För ni är inte ensamma i mörkret.
Älskade barn, jag bär alltid en del av er i mitt hjärta.
Bara lyssna så hör ni slagen.
 
Mamma"

Knuts namngivning

Ömsom regn, ömsom sol. Med paraplyer fick vi springa mellan partytälten under Knuts namngivning, men trots det blev dagen otroligt lyckad! Han var så fin i sin dopklänning och sidenband. Skrattade och charmade alla! ♥ 
 
Vi höll till hemma i vår trädgård och bjöd på en lättare lunch i form av nässelsoppa med hembakt bröd, och efteråt fika med bland annat motorscupcakes och blåbärsmazariner. Tidigare har vi själva hållt i barnens ceremoniner men denna gång tog vi hjälp av en förrättare. Vanligtvis håller hon i vigslar, men tog på sig att göra vår namngivning också. Hon berättade om hennes sätt att se på barnen och föräldraskapet och om vikten av Lenas fadderskap. Jag läste en egen text och avslutningsvis spelade vi "För kärlekens skull" av Ted Gärdestad. Estrid ville vara med och ge Knut hans krans, medans Signe höll sig i publiken och på avstånd iakttog det som pågick. Till namngivningen hade jag även ritat en tavla föreställande stammen på ett träd. Ett kärleksträd, skulle man kunna säga. Alla gästerna fick sedan placera sitt gröna fingeravtryck, sitt löv, på Knuts träd. En tavla som han sedan kan titta på och påminnas om alla som finns runt omkring honom och vill vara en del av hans liv.
 
Och sist av allt kan jag konstatera att ingenting blir riktigt som man tänkt mig! Regnet gjorde dagen omöjlig att planera... Estrid och Signes nyinköpta kläder gömdes bakom galonbyxor och mina egenhändigt pysslade pomspoms hängde tyngda av regn. Men sånt är livet i bland. Trots det blev dagen blev precis så där personlig som vi önskat ♥
 
 
Stort tack till alla ni som kom och gjorde Knuts namngivning så fin!