Bloggens nya fotograf?

 
 
Det här med att fotografera är något Estrid verkligen tycker om. Jag har visat henne hur min Canon fungerar i stora drag och hon förstår hur det mesta hänger ihop. Jag ställer in grundinställningarna med autofokus och sedan sköter hon resten. 
 
 
Förra helgen tog vi kameran och gick bort till ängen en bit i från vårt hus. Solen höll precis på att gå ner på andra sidan ängen och Estrid fick ta några bilder på mig i motljuset. Vi pratade om bildkomposition och att hon kunde vrida kameran för att flytta motivet och ändra känslan i bilden. Hon snappade upp det direkt! Det är så kul att göra sånna här saker ihop med henne. Intressen som jag känner att vi delar.
 
En av bilderna fick bli headern till min nya design och det är Estrid väldigt stolt över! ♥

Den sjätte namngvningsdagen



Bara en flicka som just uppnått den magiska längden 120 cm kan beskriva lyckan i att få gå på Gröna Lund. En helt ny värld öppnar sig! Kvasten, Twister och massa andra karuseller blir helt plötsligt åkbara. Det var egentligen på håret, men spikrak i ryggen och med en sandal på foten blev hon godkänd. Stor lycka.
 
Det var Estrids morbror och tillika fadder Martin som tog med henne till Grönan här om dagen för att fira hennes namngivningsdag. Så himla fint initiativ! Trots att det drog i en storm över Stockholm just denna dag var Estrid mycket nöjd ♥

Vänner för livet

Ni vet väl vid det här laget att Estrid är en sällsamt förtjust i djur. När hennes hamster Törnrosa dog i våras tog det henne hårt. Det var en morgon som Estrid öppnade Törnies bur för att säga grattis på hennes 2-årsdag som hon låg där alldeles stel och ihopkurad. Det var tungt. Jag tycker det har varit svårt att veta hur jag ska bemöta henne i det här. Det händer fortfarande att hon brister ut i spontan gråt och saknar Törnie. Det har blivit något för henne att leva med. Så också för oss.
 
Strax efter att förlusten av hamstern flyttade katten Saga in hos oss. Vi bestämde det tidigt. Estrid har länge önskat sig en katt och eftersom hon har visat stort intresse och ansvar för djur så valde vi att skaffa katt. Det har vi inte ångrat en sekund! De här två tjejerna har verkligen funnit varandra. Saga älskar att gosa och sover ofta i fotändan av Estrids säng. När barnen är ute och leker driver Saga runtomkring och deltar på sitt sätt. Hon följer med när vi går och hämtar posten och ligger bredvid i soffan när vi kollar på TV.
 
Hon har helt klart hjälpt Estrid i sorgen, men det är fortfarande svårt. Hur pratar man med barn om sånt här? Estrid ställer frågor ibland om hur det kommer bli och kännas den dagen Saga inte finns. Hennes tankar, känslor och frågor finns där. Men hur mottaglig är man för att kunna hantera det när man inte ens fyllt 7 år? Det kanske blir för svårt för henne? Ibland känns det som om jag borde bespara henne dessa tankar eftersom hon är så känslosam. Hur skulle ni gjort?
 
Estrid och Saga. Bästa vänner ♥ 

Till mina barn.

Min fina lilla hög med ungar!
Spaninen 2014
 
När Knut namngavs läste jag en text som jag själv skrivit. Jag hade länge letat bland barndikter och texter på nätet i jakten på något fint att högläsa, men när ingen utav de kända författarna sa just det som jag ville säga skrev jag en själv. Namngivningsceremonin kändes som ett fint tillfälle att ta i akt.
 
Jag grät. Mamma grät. Efter cermenin rev vi ner några dekorativa pompoms från taket och tårkade tårarna med.
Det var en fin stund. Nu vill jag dela den med er.
 
 
"Likt en astronaut i rymden svävar det lilla barnet i livmodern.
Fäst i sin navelsträng. Livlinan.
Ensam i mörkret är du, men lilla barn, jag bär dig under mitt hjärta.
Om du lyssnar kan du höra slagen.
 
I samma ögonblick din kropp lämnade min, förändrades livet för alltid. Jag har aldrig känt mig så stark och samtidigt så skör som den stunden då jag fick dig i mina armar. Det är lätt att tro att barnen lär av de vuxna, men jag tänker att vi vuxna har mycket att lära av barnen. För att vara förälder är inte att läsa någon manual.
Det är att se sig själv i spegeln och bli varse bristerna hos den som tittar tillbaka.
När jag ser dig ser jag mig själv.
Det är svindlande och fantastiskt men på samma gång skrämmande.
 
Du gör mig till en del av ett sammanhang, där barndomens minnen går som ett eko mellan generationerna.
Jag försöker se mig själv utifrån. Förändra. Förbättra. Förlåta.
Lilla barn, tillsammans bygger vi något större än oss själva.
 
Estrid, Signe och Knut.
Ni har var och en öppnat en varsin dörr till mitt innersta.
Ni har fått mig att på riktigt våga känna. Våga älska.
Se saker med ett öppnare sinne. Uppskatta olikheter. Vara ödmjuk.
Ni har givit livets strängar en djupare klang.
 
Oavsett vad livet än tar er med på för resa, så finns jag alltid här.
För ni är inte ensamma i mörkret.
Älskade barn, jag bär alltid en del av er i mitt hjärta.
Bara lyssna så hör ni slagen.
 
Mamma"