När Knut namngavs läste jag en text som jag själv skrivit. Jag hade länge letat bland barndikter och texter på nätet i jakten på något fint att högläsa, men när ingen utav de kända författarna sa just det som jag ville säga skrev jag en själv. Namngivningsceremonin kändes som ett fint tillfälle att ta i akt.

"Likt en astronaut i rymden svävar det lilla barnet i livmodern.

Fäst i sin navelsträng. Livlinan.

Ensam i mörkret är du, men lilla barn, jag bär dig under mitt hjärta.

Om du lyssnar kan du höra slagen.

 

I samma ögonblick din kropp lämnade min, förändrades livet för alltid. Jag har aldrig känt mig så stark och samtidigt så skör som den stunden då jag fick dig i mina armar. Det är lätt att tro att barnen lär av de vuxna, men jag tänker att vi vuxna har mycket att lära av barnen. För att vara förälder är inte att läsa någon manual.

Det är att se sig själv i spegeln och bli varse bristerna hos den som tittar tillbaka.

När jag ser dig ser jag mig själv.

Det är svindlande och fantastiskt men på samma gång skrämmande.

 

Du gör mig till en del av ett sammanhang, där barndomens minnen går som ett eko mellan generationerna.

Jag försöker se mig själv utifrån. Förändra. Förbättra. Förlåta.

Lilla barn, tillsammans bygger vi något större än oss själva.

 

Estrid, Signe och Knut.

Ni har var och en öppnat en varsin dörr till mitt innersta.

Ni har fått mig att på riktigt våga känna. Våga älska.

Se saker med ett öppnare sinne. Uppskatta olikheter. Vara ödmjuk.

Ni har givit livets strängar en djupare klang.

 

Oavsett vad livet än tar er med på för resa, så finns jag alltid här.

För ni är inte ensamma i mörkret.

Älskade barn, jag bär alltid en del av er i mitt hjärta.

Bara lyssna så hör ni slagen.

 

Mamma"