När jag var liten spenderade vi väldigt många fina sommardagar här, på Källarberget. Vackra klipphällar som fått sin form efter inlandsisen. Jag känner varenda klippskreva, varje vattengrop i berget. Fotsulan formar sig efter den mjuka formen på hällarna. Här brukade vi ha sjögräskrig och fångade småspigg med håv som vi samlade i burkar. När jag nu går på stenarna ut i vattnet är det som om kroppen minns hur den ska parera och placera fötterna på rätt stenar. Vilka som är vickiga och vilka som är säkra. Känslan kommer tillbaka. Det är härligt. Ännu härligare är att komma tillbaka till Källarberget och se mina barn kliva från sten till sten och exalterat leta småfisk mellan skrevorna. Jag önskar de kommer minnas den här platsen som jag. 

Min mamma var med och vi picknickade tillsammans. Mackor och kalla korvar, eftersom engångsgrillen precis som befarat inte gick att få fart på. Varför är de alltid så opålitliga? Tur att ungar ändå föredrar en kall korv i handen. 

Nästa gång vi åker dit ska jag rista in mitt namn och årtal i berget. Det är många andras inristningar där och det är roligt att gå och kolla på. Kanske mina barnbarn någon gång kommer gå där och peka ut till sina barn vart gamla Pauline en gång skrev sitt namn!