Två veckor efter förlossningen

Smått otroligt att det bara är tre veckor mellan bilderna?!
 
Det är ju sjukt hur snabbt man kan återhämta sig efter en graviditet och förlossning. När man tänker på vilken enorm förändring och påfrestning som kroppen går igenom när man bär och föder ett barn, är det otroligt att man någonsin ska bli sig lik igen. Min mage är fortfarande degig, men jag är på god väg mot den kropp jag hade.
 
Under graviditeten gick jag upp 16 kg. Morgonen efter förlossningen hade jag tappat 8 kg utav dem. Hittills har jag tappat 3 kg till. Det återstår alltså 5 kg kvar till ursrungsvikten och det känns som något jag kan leva med. Jag märker att kläderna sitter mycket lösare. Trosor jag hade som höggravid sitter inte uppe längre, så det kanske är dags att plocka fram min gamla vanliga garderob igen?
 
Mest av allt vill jag ha tillbaka lite styrka. Jag är väldigt svag i bål- och ryggmuskelaturen. Det märks på både hållning och värk i rygg och axlar. Men nio månader upp och nio månader ner säger dem. Jag tar det i lugnt tempo och ska försöka hitta bra rutiner för mat och täning under föräldraledigheten. Det tror jag är viktigast för att få långvarigt resultat!

För ett år sedan

Från det lilla strecket som jag vände och vred under lampan och hoppades mig kunna se, till en färdig bebis i magen som snart kommer ut. Från nen önskan till en färdig människa. Livet är häftigt!
 
 
Jag kikar tillbaka i min blogg och läser om hur den här resan mot ett tredje barn började. Än en gång är jag så otroligt glad över allt jag dokumenterat här inne. Alla känslor och tankar som blivit ord och meningar. För mig är bloggen en skatt och jag hoppas mina barn kommer värdera den lika högt den dagen de själva kan se tillbaka på livet som vi levde när de var små. Från deras första dag och framåt.
 
Skrivet 2012-07-31

"Hej bloggen!
 
Det här är en märklig dag. Det här är också ett märkligt inlägg, eftersom jag nu börjar författa min lilla följetång som inte kommer publiceras förren långt, långt fram. Om någonsin? Den som lever får se.
 
Det är mitt i sommaren och vi har bestämt oss, jag och Johan. Det blir ett tredje barn. Det känns konstigt att ens skriva det här. Tre barn? Vad är det vi ger oss in på? Vi har bokat tid för uttag av p-stav och då går startskottet. Jag är spänd, förväntansfull, lite rädd men väldigt väldigt glad. Jag är glad över det vi bygger tillsammans.
 
Tanken på att vår familj kan växa känns fortfarande surrealistisk. En till liksom...? Men jag älskar mina barn och jag älskar Johan och kärlek kan man inte få för mycket av."
 
Tänk om vi hade vetat att vi ett år senare skulle sitta här och vänta på vår lilla bebis. Vilken dag som helst nu... ♥

Lägesrapport

Är inte detta regelbundna värkar så vet inte jag...
 
Fyra dagar över tiden. Ni tror väl att bebisen kommit vid det här laget? Det har den inte. Den ligger där den ligger och jag börjar tvivla. Tvivla på allt.
 
Jag har tidigare berättat om värkarna som kommer regelbundet men som sedan försvinner. Så har det blivit fyra gånger nu. Senast igår. Då trodde jag verkligen att det var på gång. Det var en helt annan styra i värkarna som kom med 4-5 minuters mellanrum. Jag vankade runt i huset, tog en värk i taget, försökte slappna av och masserade svanken där det tryckte. Har man dessutom gått över tiden trodde åtminstonde jag att detta inte kunde vara något annat än förlossningsvärkar. Vi ringde pappa som kom hit och hämtade barnen.
 
Dagen rullade på. Jag sydde och plockade här hemma, men märkte att värkarna avtog när jag var stilla. För att sätta fart på dem tog jag en promenad på kvällen som gav värkarna en skjuts - 3 min mellan och väldigt intensiva. Men vad händer när jag kommer hem och lägger mig på soffa? Det stannar av. Försvinner. Igen.
 
Jag börjar blir frustrerad. Vad håller kroppen på med? Ska du föda eller inte? Bestäm dig. Jag och Johan tar en promenad vid midnatt vilket återigen sätter fart på värkarna. När vi kommer hem lossnar slemproppen. Okej. Någonting händer i alla fall. Jag går och lägger mig, med ett nyvunnet hopp om att det ska börja under natten.
 
Men ingenting. Jag vaknar utvilad och jävligt förbannad kl. 8:00 i morse. Värkarna är borta och det har dem varit sedan dess. Nu är jag inte bara trött på att vänta dag ut och dag in. Det tar enormt mycket energi att ladda upp på det här sättet, för att sedan bli besviken. Det är jobbigt att gå en hel dag med värkar. Jag orkar inte vara på helspänn längre. Jag vill inte det här mer. Egentligen spelar det ingen roll om bebisen kommer nu eller om tre dagar. Men låt mig få vila tills dess, i så fall. Mitt starkaste kort under förlossningen kommer vara min mentala styrka. Men nu känner jag att den vacklar. Jag är ledsen. Frustrerad. Dålig.
 
Jag ringer förlossningsavdelningen och är uppgiven. De säger att allt är som det ska och att tredje barnet kan vara lite fram och tillbaka innan det är dags. Men hur vet jag när det är dags då? Oroar mig för att barnet inte mår bra. Barnmorskan lugnar mig med att bebisens fosterrörelser är ett gott tecken på att han gör det. 
 
Jag går en promenad. En till. Får dåligt samvete över att barnen varit bortlämnade ett helt dygn till ingen nytta. Stressas av det. Ringer mamma och gråter en skvätt. Kallar den ofödda för ungjävel, när ingen hör. Känner mig som världens sämsta människa. Snälla rara. Kan detta inte bara börja nu? Jag vill inte mer...
 

BF

 
Nu är dagen här. Den som jag så länge räknat ner till. BF. Beräknad förlossning. Men än så länge ser jag inga tecken på att bebisen är på väg och tvivlar på att det ska hinnas med innan dagens slut.
 
Jag hade av någon anledning inte trott att jag skulle gå över tiden. Det kändes inte så. Därför är jag lite snopen. Framför allt när förlossningen gjorde ett par tjuvstarter början av veckan. Det kändes så nära då. Nu känns det i stället extremt långt bort. Lite som att det inte blev någon bebis? Nä. Det blev ingenting. Ingenting alls. Nu kommer barnet tillbakabildas och jag har väntat i onödan. Tyvärr.
 
Jag och Johan försöker säga till varandra att vi faktiskt aldrig varit så nära att få träffa bebisen som vi är just nu, men trots det känns det otroligt. Jag trodde han redan skulle vara hos oss vid det här laget. Ja, det är väl bara gilla läget och fortsätta denna väntan med det jag gjorde innan. Städa, vattna blommor, sy lite grann och ligga på soffan och svettas.

En shot av livet

Det känns som jag står inför någonting stort. Som om jag ibland slås av verkligheten och det går upp för mig vad som faktiskt kommer hända oss snart. En förlossning. Tänk att vi ska göra det igen. Snart. Kanske i natt? Eller i morgon? Gud vet när den lille vill komma ut. 
 
Jag tänker att oavsett hur det slutar, så är alltid ens barns förlossningar uppmärkta som små bojar på livets hav. Man kan se tillbaka över det enorma havet som breder ut sig och tycka år och händelser flyter i hop. Men mitt i allt guppar en liten boj. Ett riktmärke. Man kommer alltid minnas den dagen, för resten av livet. Det blir ett före och ett efter. Och en själv blir aldrig vad man varit. 
 
En ny människa ser dagens ljus samtidigt som en ny sida av en själv gör det samma. På så vis känns det andaktsfullt att den här tiden före snart går över i något annat. Något stort och ovisst. Skrämmande och efterlängtat på samma gång. Huvudet kan knappt ta in vad som händer så jag litar på att hjärtat bär.
 
Som att ta en koncentrerad shot av livet själv, och nästan sätta i halsen. 
 

Två dagar kvar

 
... till beräknad bebis. Sommarens varmaste dag. Jag står och hänger tvätt vid torkvindan, när Johan sticker ut huvudet genom badrumsfönstret och utbrister ett glädjerop över ett par gråa hårstrån som han hittat på bröstet. Vi väntar på vårat tredje barn som dimper ner vilken dag som helst. Men det är lugna dagar som passerar här hemma. Vi umgås och tar det lugnt. Räknar ner. Varje morgon tänker jag att "Jaha. En ny dag. Undra om vi fått barn innan denna dagen blir till en ny?". Men hittills ingenting.
 
Jo, i onsdags morse vaknade jag med kraftiga förvärkar igen. Klockade dem till 16 st under en timme, men sen försvann dem igen. Så jag väntar. Under tiden masar mig runt i huset och svettas. Förflyttar mig mellan olika former av sittande eller liggande ställningar. Köksoffan. En stol. Bänken i hallen. Utemöblerna. En uppblåsbar madress på gräsmatten. Försöker vara effektiv och minimera antalet gånger jag behöver gå i tappan, för efter det är jag helt slut. Jag är en val. Magen är tung. Jag tänker att jag aldrig mer ska vara höggravid denna tid på året.
 
Överhängande är känslan av dåligt samvete mot barnen, att vi bara är hemma. Men när jag frågar vad de vill hitta på sträcker Signe ut sina armar, kramar husfasaden och utbrister "Jag vill vara hemma! Åh, jag älskar mitt hem!". Ja, dåså. Så jag lägger mig tillrätta på soffan igen. Försöker vila mig utan skuldkänslor. 
 
För barnen har det bra. Jag tror aldrig de lekt ihop så mycket som de gör nu. När Signe vaknar på morgonen klättrar hon upp till Estrids säng i våningen över, sen börjar leken. Det är rollekar där den ena är storasyster och den andra lillasyster (vilket nytänk!), eller apunge och apskötare, tigerunge och tigermamma, doktor och sjukling eller något annat. De bygger kojor, äter upp alla omogna krusbär på busken och serverar varandra hamburgare genom fönstret på lekstugan.
 
De är så fina ihop och jag är så glad att de har varandra! Jag tittar på dem och blir rörd till tårar över deras existens. Och min egen, mitt i det fantastiska livet med dem runt omkring. Jag är så glad att vi snart, alldeles strax, vilken timme eller dag som helst har ytterligare en sån där underbar liten varelse att berika våra liv med. Helt ofattbart ♥

En liten förvarning

Sammandragningarna klockar jag med appen "Värkar - en värktimer"
 
Med en smula besvikelse i kroppen vaknar jag i morse. Allt är som vanligt. Inga känningar. Jag har sovit som en stock, hela natten. 
 
Igår kväll trodde jag nämligen att något var på gång. På eftermiddagen kom förvärkarna oftare, så jag började klocka dem. Det var 8 min mellan och höll i sig i 45 sekunder. Ganska svaga. Defusa. Mot kvällen tilltog dem och kom både tätare och starkare. 6 min mellan och uppemot 2 min långa. En vassare känsla. Intensivare.
 
Vi blev ganska uppspelat båda två och säkra på att det nu börjat. Under de andra graviditeterna så har alltid detta varit ett tecken på att förlossningen kommit i gång. Så vi ringer och förvarnar barnvakten och jag går och lägger mig. Tänker att jag behöver ladda energi. Jag är glad och förväntansfull.
 
Då stannar allting av. Jag sover som en liten gris hela natten och värkarna lyser idag med sin frånvaro. Jaha. Vad nu då? Jag vet inte om kroppen håller på att värma upp på något vis, men lite frustrerande är det. Man får inte luras sådär... Jag som tidigare kännt att jag kunnat vänta både en och två veckor till, vaknar nu helt plötsligt upp och drabbas av en känsla att vilja få detta gjort. Jag vill att bebisen ska komma nu! ♥ Kanske var det de som var meningen? En liten förvarning. Vi får helt enkelt vänta och se. Spännande dagar följer!

Vecka 40

Bilder tagna i vecka 39+0
Här kan ni läsa om Signe och Estrid i vecka 40
 
 
Nu är vi inne på graviditetens sista vecka. Snart är den här resan över och en helt ny börjar! När jag ser tillbaka på de nio månaderna som passerat så har tiden gått väldigt fort. Är det inte märkligt hur snabbt en ny människa kan byggas? Från ingenting till detta, liksom. Livet är häftigt.
 
I veckan var vi på det sista besöket på MVC innan beräknad förlossning. Hjärtljuden låg på 155 slag/min, magen följer kurvan och barnets huvud har de senaste veckorna lagt sig längre och längre ner i bäckenet tills det nu blivit så gott som fixerat. Det känns skönt. Bebisen vet vart utgången är. 
 
De här sista dagarna går i och för sig ganska långsamt, men det gör inget. Jag fyller dem med viktiga saker. Vila. Mental uppladdning. God mat. Där i mellan vankar jag omkring och försöker fixa det sista innan bebisen kommer. Boken jag läste av Susanna Heli gjorde stort intryck på mig och jag känner mig förberedd inför forlossningen på ett helt annat sätt nu. Jag känner mig lugn. Bebisen kan komma när den vill ♥
 
Mår: Jag fortsätter må väldigt bra! Förvärkarna är kraftigare nu och kommer spontant, alltså utan att jag rört mig eller tryckt på magen. Men jag sover som en prinsessa och är inte speciellt trött. Däremot har vardagen fått ett annat tempo. Jag tar saker i min takt och spar på krafterna. För vem vet när kroppen kommer behöva dem som mest? 
  
Vikt: + 14 kg
 
Dagar kvar till förlossning: 7 st

Kusiner i magen

Jag, Anna och de små kusinerna i magarna!
 
I dag var min bror Martin och hans Anna hos oss. De väntar deras första barn i höst. Det ska bli så roligt att det bara blir 3 1/2 mån mellan kusinerna! Nu känns det som skillnaden på bebisarna i v.39 och v.24 är ganska stor, men när de blir äldre kommer de vara precis jämngamla. Kul! 
 
Själv blir jag faster. Det låter riktigt hårt och elakt, men jag lovar att jag redan är den stoltaste fastern man kan tänka sig! 

När kommer bebisen?

 
 
 
 
Det är ingen som jag träffat under graviditen som trott att jag kommer gå över tiden. Undra varför? I stället har många gissat på alltifrån ett par veckor innan till det beräknade datumet. Aldrig senare. Estrid föddes tre dagar efter BF (förlossningen började två dagar efter) och Signe på morgonen efter BF. Spännande. Vi får väl se!
 
Så här ser gissningarna ut hittills:
  • 13/7 Mia
  • 21/7 Johans mamma, Johan
  • 24/7 Min mamma
  • 25/7 Andrea, Mickan, Lena
  • 26/7 Min pappa, Andrea W
  • 27/7 (BF enligt KUB)
  • 28/7 Pauline (BF enligt senaste mens och ultraljud) 
  • 29/7 Terese, Fru Högstadius
  • 30/7 Martin,
  • 31/7 Erika, Ullis
  • 1/8 CharlieForsell
  • 5/8 Emma
 
Så vad tror ni? Vore kul om ni också ville er på en gissning! 

Mer redo än såhär blir man inte

 Bullbak är ett bra tidfördriv. Dessutom får man fikabrödet fixat för ett tag framöver.
 
Jag börjar känna mig klar inför bebisens nedkomst nu. Det finns alltid saker man hade velat fixa innan. Som att sätta upp nya tavlor i vardagsrummet. Sy gardiner. Framkalla foton. Ja, ni vet sånt där. Men jag vill hellre lägga de här sista dagarna på att fokusera innåt snarare än på vad som finns runt omkring.
 
Jag har också bakat en dubbel sats bullängder, som jag länge tänkt. Nu ligger de i frysen och väntar på att vi ska få något att fira. Nio dagar kvar till beräknad förlossning och jag känner mig ganska klar. Faktiskt.
 
Du kan komma när du vill bebis, jag tror inte man bli mer redo än såhär.

Ett minne från förr

Ni som inte följer mig på Instagram har missat detta. Den antika gamla vagn som min mamma och pappa byggde när de väntade min storebror. Efter det fick jag också ligga i vagnen när jag var liten. Nu, 25 år senare, ska min bebis få ligga däri! ♥
 
Vagnen har vi tänkt att använda som en portabel vagga både inom- och utomhus. Vi har tvättat av den, bytt lite skruvar och lagat suffletten. Annars är allting precis så som mamma och pappa byggde den. De hittade stommen till vagnen på en auktion, men bytte hjul och sydde nytt tyg till korgen och sufletten. Jag älskar tyget i sufletten! Den har pappa sytt själv.
 
Ska bli så roligt att få ge nytt liv till denna vagn. Har ingen aningen om från vilket årtionde den härstammar, men den ger en härligt genuin känsla som jag älskar. Dessutom så har det gamla chassit ett riktigt skönt gung som jag tror kommer uppskattas.
 
Så nu står den där i vårat kök. Bara väntar på att någon liten vill komma och sova ♥
 

Inför förlossningen

Jag har tänkt mycket på den kommande förlossningen. I bagaget har jag två helt olika förlossningsupplevelser av Estrid och Signe, men också ett sent avbrytande under medicinsk påverkan. Barnmorskan säger att jag inte behöver förbereda mig, i stället har jag mina erfarenheter att luta mig mot och som jag i stunden kommer plocka fram och använda mig av. Jag har inte kännt mig nöjd med det. När jag läser mitt förlossningsbrev som jag skrev innan Signe skulle födas, ser jag redan där en sökan efter något annat. En önskan om ett annat sätt att föda. En känsla som vuxit sig starkare men som jag inte kunnat sätta fingret på.
 
På MVC pratas det om vilka smärtlindingsmetoder som finns. EDA, sterila kvaddlar, akupunktur, lustgas och annat. Jag informeras. Ges brochyrer. Uppmanas att vara påläst. Men jag känner att något fattas, ändå. Hemma googlar jag profylaxandning och läser kurslitteraturen vi fick när vi väntade Estrid. Men det känns för komplicerat. För svårt för att kunna hålla fokuset i ett dygn, om det skulle behövas.
 
Så av en slump ser jag ett boktips - "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Morgonen efter lånar jag boken på biblioteket och sträckläser den från pärm till pärm. Vilken känsla! Det är exakt det här jag letat efter. Hon sätter orden på det jag tänkt. Hon skapar verktyg som jag letat efter. Hon visar mig kartan som visste fanns där, innut i mig själv. Och jag är mållös.
 
Helt plötsligt, över en dag, känner jag hur den osäkerhet jag kännt inför förlossningen försvinner. Nu är jag trygg. Vi kan aldrig styra över det som händer under förlossningen, men med hennes ord kan jag påverka min inställning till det. Styra mina tankar och på så vis hjälpa kroppen att gör det den är gjord för - föda fram ett barn.
För att ni ska förstår hur jag menar så citrerar jag några delar ur boken som är direkt spot on det jag tänkt, men inte själv kunnat uttrycka.
 
"De flesta inom förlossningsvården är överrens om att rädslan för att föda ökar och denna rädsla kan påverka förlossningen negativt. Den ökade rädslan har bland annat resulterat i att fler och fler kräver planerade kejsarsnitt och att fler är i behov av specialinsatser som samtal och terapi. Rädslan ökar alltså trots den medicinska säkerheten och trots att kvinnor i dag är mer förberedda, mer pålästa och ställer högre krav på vården än tidigare. Någonstans i bruset av högteknologi och löften om en smärtfri tillvaro har vi tappat bort något grundläggande. Trots den medicinska säkerheten, all teknik och information känner många kvinnor att det är något som saknas, en annan sorts kunskap, en kunskap som hjälper dem att tro på sin kropps förmåga och förbereda sig inför sin förlossning."
 
"Många kvinnor upplever att de saknar inre strategier och verktyg för att möta de utmaningar och känslor som en förlossning kan innebära och för många blir det en chock att upptäcka att detta är någonting som sjukvården inte alltid kan erbjuda. Men kanske är det inte meningen att sjukvården ska ge detta, utan vi kanske har kommit till en punkt där vi istället behöver blicka nåt för att finna det som vi tappat bort. Tänk om lösningen inte finns därute - utan inom dig? Tänk om du, om du bara vet hur, har all den tillit och kraft inom dig? Din kropp är skapt för att föda och den kan visa dig vägen om du bara hittar ett sätt att lyssna."
 
"Meningen med födandet är individuell och lika komplicerad somo varje enskilt liv. För en kvinna var det att efter ett dygns misslyckad igångsättning och trots läkarnas påtryckning säga stopp och kräva kejsarsnitt. Ur detta växte hon och upplevde sin förlossning som stärkande och positiv. För en annan kvinna handlade det om att med stödet från sin man inte ta någon bedövning alls. Ur detta hämtade hon kraft under flera år. För en annan handlade det om att våga föda överhuvudtaget med alla bedövningar hon kunde få. Efter det kunde hon möta andra skrämmande situationer i livet. Det gemensamma för dessa kvinnor är att de vågade möta sin rädsla och inte låta sig styras av den. Men också tron på att födandet har en mening - en mening som du har kraften att skapa själv."
 
"Kroppen kan föda - men om vi inte upplever kroppen som meningsfull och dess signaler och funktioner som meningsbärare blir kroppen främmande. När kroppen blir främmande kan det som händer i den upplevas som farligt och det skapar ett avstånd till den egna kroppen. Smärtan under förlossningen kan då upplevas som en yttre hotfull kraft som tagit över din kropp, vilket du kan känna dig mer eller mindre maktlös inför. Det som händer är att du reagerar på det som händer i din kropp som om det vore ett yttre hot och blir rädd, vilket sätter igång kamp- och flyktbeteendet. Rädslan säger åt din kropp att "Du får inte föda nu, det kan finnas en hotfull sitiuation" och kroppen bromsar förlossningen som då kan bli utdragen och ännu mer smärtsam. Du behöver då bygga upp din tillit till din kropp och skaffa dig nödvändnig kunskap för att underlätta förlossningen. Förstår du vad som sker och att de signaler som kroppen sänder ut är meningsfulla, känner du att kroppen är en del av dig och den blir mindre främmande. Din kropp och sinne blir ett, som arbetar mot ett gemensamt mål - nämligen att föda!"
 
Min inställning är: VÅGA - MENINGSFULLHET - ACCEPTERA - TILLIT
 
Mina kraftord är: "JA" - "NER" - "LUGN" - "TUNG"
 
Mina verktyg är: ANDNING - AVSLAPPNING - RÖSTEN - TANKENS KRAFT
 
Detta sätt att förhålla sig till förlossningen kan användas oavsett vad som händer. Har jag denna grundinställningen bäddar det mjukt för att vid eventuella komplikationer ändå få en positiv förlossningsupplevelse utan stress eller rädsla. Det känns fantastiskt. Jag har alltid sätt fram emot förlossningen och kännt mig nyfiken, men i botten har det funnits en oro över att inte kunna hantera situationen. Jag har inte vetat hur jag kan göra om jag tappar fokus. När jag läst boken och Susanna satt ord på mina tankar och känslor har jag något mer konkret att hålla mig i. 
 
Mer än så behöver jag inte säga om mina tankar inför förlossningen. Jag känner mig stärkt. Jag känner tro på mig själv och min förmåga. Det vet jag kommer bära mig långt.

Bebisprylar

Vi har inhandlat lite nya bebisgrejer. Det börjar kännas viktigt att ha allting klart nu när det bara är 2½ vecka kvar tills den lilla kommer. Tiden går fort. Sen är det ju ganska mysigt att gå och syssla med allt som hör bebisen till också, en mental förberedelse. Det är ju faktiskt inte långt kvar nu tills bebisen är här på riktigt. Overkligt ♥
 
 
Vi hade egentligen redan en babysitter, men eftersom vi bor i ett tvåvåningshus tänker jag mig att det är skönt att ha en på varje plan. Därför passar den här som vi fick efter barnens kusiner perfekt! Jag minns fortfarande när min syster köpte denna och la hennes son i. Tänk om jag vetat att jag tre år senare skulle lägga min lilla grabb i den samma ♥ 
 
 
Spädbarnsinläggtill vår bärsele från Ergobaby. Jag älskar selen och tror vi kommer få mycket nytta av den när bebisen kommer. Nu kan vi dessutom använda den från första stund.
 
 
Sängkläder och spjälskydd från Silly U. Här är jag ganska tacksam över att det faktiskt är det tredje barnet vi väntar. Vi vet vad vi behöver och vad som funkar bra samt mindre bra. Vi vet att det behövs många sängkläder att byta med när bebisen är liten och skiter utanför blöjan. Vi vet också hur omständigt det är att knyta loss och tvätta spjälskyddet ständigt. Därför har vi köpt ett som är vändbart och så stadigt i sig själv att det inte behöver knytas. För övrigt älskar jag Silly U´s design. Skulle kunna köpa hela sortimentet!
 
 
En myspöl där bebisen ligga och gosa tillsammans med sina systrar. Här kan man både ha myshörna, bebisen kan öva sig att sitta och med en flyttbar lekbåge över så har man även ett babygym också. Sen att jag fyndade den i nyskick på Facebooks köp- & säljsida för 150 kr precis innan jag skulle till och beställa en i butik (ord. 1199 kr) gör ju inte saken sämre.

BB-väskan packad

Bebisens första kläder som följer med till BB ♥
 
Nu är bebisens nyföddkläder uppackade, tvättade och vikta i lådor. Jag har börjat boa, men andra ord. Varva ner. Göra klart. Invänta. Jag som trodde att vi inte hade någonting fick mig en påminnelse om alla bebisplagg jag samlat på min under graviditeten...
 
BB-väskan är också packad. Bebiskläder i både strl. 50 och 56 (i fall det blir en stor bebis). Det här med bebisens första kläder är väldigt speciellt för mig. Viktigt. Egentligen inte spciellt svårt eftersom vi kör samma grejer som till Estrid och Signe. Det är tradition. Men ändå. Det är något visst med att vika kläder till någon som inte finns ännu, men som snart kommer vara lika självklar i mitt liv som luften jag andas ♥
 
Utöver det finns praktiska saker till mig och Johan. CD-skivor med delfinljud och flaskor med massageolja hoppar jag över. I stället är en riktigt bra hårtoffs, sköna trosor och lypsyl obligatoriska. Nu står väskan i ett hörn av sovrummet och samlar damm. Väntar på att det ska bli dags. Vem vet när...

Vecka 8 - 38

 
På de här bilderna så ser det ju faktiskt ut som om magen skjunkit ganska långt ner nu, även om det inte blivit nå lättare att andas? Magen sluttar mer upptill än förut när den var rund.
 
Nåja. Visst är det ganska häftigt att se hur magen växer? Att en ny människa, en liten person och egen individ börjar sitt liv där inne. Från ingenting till en färdig bebis. Det känns nästa lite siencefiction när jag tänker på det. Sen någon gång i framtiden när jag får tid över ska jag sätt ihop alla dessa veckobilder till en film. Ett snabbt klipp där man ser magens jäsning från noll till bebis. Det kan bli coolt tror jag.
 
Nu ska jag ta min dunderkula och välta i säng. Jag sover så fantastiskt skönt om nätterna nu så jag längtar lite gran efter att få gå och lägga mig. Framåtstupa sdoläge med ett ben utanför täcket. Just det, en hand under kudden också. Sen är det godnatt tills morgonen därpå. Puss & sov så gott!

Vecka 38

 Här kan ni läsa om Signe och Estrid i vecka 38
 
 
Den här bebisen tar nu upp hela min mage. Den sparkar under mina revben, boxar långt ner i magen och trycker på min blåsa. Ibland blir det riktigt obehagligt och jag skulle vilja sträcka ut min överkropp så att den blev 20 cm längre för att få plats med allt. Det börjar hela enkelt kännas som om bebisen är klar där inne.
 
Besöket på MVC idag gick bra. Hjärtljuden låg på 140 slag/min (som alltid) och barnets huvud har borrat ner sig långt i bäckenet och var så gott som fixerat. Ofta när detta sker så sjunker också magen och det bli lättare att andas. Men inte här. I stället gissade barnmorskan på en lång bebis som fortfarande ta upp så mycket plats upptill i magen. Ja, det lär visa sig. Hellre en lång bebis än tjock, känner jag spontant. Det är ju ändå ut genom min kropp den lilla ska.
 
Vi har också börjat förberedelserna för bebisens nedkomst, på riktigt. Det känns nära nu. Kanske inte riktigt så nära som precis alla verkar tro, men ändå. Ju fler bebisgrejer som plcokas fram här hemma och ju fler gånger jag övar profylaxandning på förvärkarna så blir det lite mer verkligt att bebisen snart är här ♥
 
Mår: Jag mår bra men är betydligt mindre rörlig än förut. Böja sig efter skor, ta sig upp från sängen eller dra på sig ett par jeans är inget jag gör i onödan. Sträcka sig efter en godnattpuss i barnens sängar gör jag och håller andan samtidigt, för luft i lungorna får liksom inte plats då. Jag försöker ta mig tid att öva andning och avslappning inför förlossningen och det gör mig lugnare. Jag behöver den tiden.
  
Vikt: + 13 kg
 
Dagar kvar till förlossning: 18 st

Vecka 36

Här kan ni läsa om Signe och Estrid i vecka 36.
Till höger ser ni hur magen vuxit mellan veckorna 8 - 36. 
 
Tiden tickar ner, när det fem veckor kvar. Det går snabbt. Jag har bara 10 arbetsdagar kvar innan jag går hem. Hade tänkt att ta tre veckor ledigt innan förlossningen, och hoppas därför att bebisen kommer när den är planerad så jag får lite andrum och hinner fixa det sista.
 
Bebisen är 48 cm lång och väger ca. 2,8 kg. Den fortsätter lägga på sig och för varje dag som går blir det trängre där inne i magen. Det märks även en tydlig skillnad nu på sammandragningarna. Jag skulle mer kalla dem för förvärkar. Detta eftersom de kommer oftare, håller i sig längre och känns mer. Magen blir väldigt öm och påverkar det jag gör. Om jag är ute och går och får en sammandragning får jag sagta ner eller ibland stanna eftersom stegen mot marken gör att det dunsar för hårt i magen. Barnmorskan säger att det är alldeles normalt, men så här tydliga förvärkar har jag inte haft med de andra barnen så här tidigt.  
 
Förra veckan var jag på MVC och fick lyssna på barnet hjärta som slog 135 slag/minut. Vi pratade om förlossniongen också. Jag känner att jag inte hunnit tänka på den riktigt. Allting har varit så fokuserat på när bebisen väl är här, och inte den lilla detaljen att den ska komma ut först. Jag måste ta mig tid och landa i det, känner jag. Barnmorska kände också hur barnet låg placerat. Fortfarande är huvudet neråt men med ryggen till vänster/bakåt vilket förklarar alla sparkar och kickar på höger sida av magen och under mina revben. Aaaj!
 
Mår: Även om jag känner mig tung och otymplig så går det fint. Jag får ta det lite lugnare i bland med tanke på förvärkarna och ibland är det lite kepigt att ta sig upp ur soffan. Sedan en vecka tillbaka sover jag mycket oroligare. Från att ha sovit hela nätter, så vaknar jag hela tiden och det är svårt att ligga bekvämt. Men över lag får jag ändå säga att jag mår oförskämt bra. Knappt någon halsbränna längre, ingen migrän och foglossningen är mycket bättre. Prima mamma helt enkelt!  
  
Vikt: + 14 kg
 
Dagar kvar till förlossning: 32 st

Lugnet innan

Jag har haft annat att tänka på senaste tiden. Jobbet, framtiden och mitt uppe i allt är det sommar och jag vill hellre vara med familjen än att sitta vid datorn. Ni vet. I helgen har det varit midsommar och vi har varit på Kolmården. Ska försöka blogga i kapp om det lite senare.
 
Hur som helst så känns det som om jag gått in i en annan period nu. En tid då jag börjar varva ner, vända mig mer inåt och fokusera på vad som komma skall -bebisen. Detta är inget jag gör medvetet, utan en känsla som infunnit sig nyligen. Min kropp känner instinktivt på sig att tiden tickar ner. Jag drar mig tillbaka och boar. Samlar krafter och tänker på mig själv. Ja. Som det däggdjuret jag i grund och botten är.
 
Det finns också en känsla av att bara vilja omge mig av familjen. Jag har inget behov av någon annan. Faktiskt så känner jag mig oftast irriterad på andra eller missförstådd. Som om jag bara behöver få vara i fred. Det lustiga är att vi började prata om detta hemma då Johan nämnde att han kände såhär. Exakt likadant som jag. Men det kanske inte är så konstigt? Nu går han där utanför boet och vakar över sin dräktiga hona. Han får ensam jaga mat och skydda familjen. Klart att allt annat känns oviktigt då.
 
Nu är det bara två veckor kvar tills vi får semester samtidigt. Vi behöver det.  En stor förändring står för dörren till vår familj. Innan vi öppnar och låter verkligheten blåsa kortsdrag genom huset behöver vi ladda upp, tillsammans. Känna att vi står stadigt och är synkade. Ordna allt det praktiska och skapa sinnesfrid. Montera upp vaggan och bädda. Ta hem barnvagnen. Packa BB-väskan. Ni vet, allt sånt där. Det blir bra.  

Vecka 32

Här kan ni läsa om Signe och Estrid i vecka 32.
 
Åtta veckor kvar nu. Herregud vad veckorna går fort! Jag hinner ju inte mer än tömma minneskortet från mina gravidbilder, innan det gått ett par veckor och det är dags att fota på nytt. Hoppas sluttampen går lite smidigt...
 
Bebisen väger 2 kg och är väl i sort sett klar. Lite hull och annat finputs, sen är det dags att möta världen. Vi längtar! I helgen var vi på en barnloppis och jag fick gräva ner huvudet i klädhögar med babykläder och längta ännu mer. Nu tror jag vi har det mesta i klädväg, åtminstonde upp till strl. 68. Men fortfarande fattas babyprylar som vi behöver komplettera med. Men något kul måste vi spara till sen.
  
De sägs att det är trångt i magen nu och att fosterrörelserna börjar kännas mindre. Här är det snarare tvärtom. Den sparkar så att magen hoppar åt olika håll och ibland vill jag peta undan en arm eller knä som trycker för hårt åt något håll. Jag har ett ganska kul videoklipp som jag ska försöka (hinna med) att ladda upp i bloggen. Andas jag ut och sätter en hand på var sida långt ner vid bäckenet, kan jag känna det lilla huvudet mellan mina händer. Det är lika märkligt varje gång... ♥ Det märks också att magen blivit mer känslig nu. Det räcker med att barnet sparkar kraftigt, att jag går snabbt, reser mig upp eller vänder mig i sängen för att livmodern ska dra ihop sig i en sammandragning. Det gör inte ont, men magen blir en stenhård och öm boll i en minut innan den slappnar av igen. Förlossnings-flashback. Skräckblandad förtjusning.
 
Mår: Jag känner mig höggravid. Svettas, vaggar fram och i halsen bor det eldsprutande drakar. Fast över lag ska jag inte klaga. Jag jobbar fortfarande 100 % utan problem och foglossningen är inte värre än att jag kan bita ihop. Jag sover hela nätter ostört men vaknar med en sprattlande busunge i magen mellan 4:00-5:00 på morgonen. Men jag är pigg ändå och det känns som kroppen förbereder sig på vad som komma skall. Jag och bebis är ihopkopplade. Synkade. Nu och för alltid.
  
Vikt: + 12 kg (oförändrat sedan fyra veckor tillbaka)
 
Dagar kvar till förlossning: 56 st