Min graviddagbok, ett minne för livet.

Jag ägnade gårdagen åt att gå igenom massor av flyttlådor som blivit ståendes. Lådor med saker går fort att packa upp, en hög med "spara" och en större hög med "slänga". Desto längre tid tar det när man kommer till lådorna som innehåller papper, anteckningar, alla min almenackor från gymnasiet, några foton och gamla dagböcker. Jag har alltid älskar att skriva, sätta ord på känslorna och skriva ner dem för alltid. Därför finns det ganska mycket minnesvärda handlingar där som är svåra att rusa förbi..
 
En av dem är min graviddagbok. En dagbok som jag började skriva när jag fick veta att jag väntade barn, första gången i mitt liv. Alla mina tankar, rädslor, förväntningar och den långa, långa väntan samlad mellan de två pärmarna. Jag förstod inte då hur mycket denna skulle komma att betyda för mig. Men mellan dessa pärmar finns mitt livs största förändring sparad i mina egna ord - vägen till att bli mamma.


Boken om min graviditet med Estridh




Estridh läser boken om hur hennes mamma upplevde det att ha henne i magen. Förväntan, rädsla, tankar och enormt mycket kärlek.  


En bild med många undertexter. Estridh pekar på "bebisen", det lilla lilla fostret på 4-5 cm som skulle bli... hon!

Jag har börjat på detta stycke nu säkert 10 gånger, och raderat och börjat om. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva det. Det är så mycket känslor, bokstäverna räcker inte till...

Men för varje förlossning jag ser på TV:n, för varje dag jag får vila ögonen på min dotter, för varje sida jag läser i denna bok förstår jag vilket ovärderligt jobb alla mödrar och blivande sådana gör. Vad  otroligt lyckligt lottad jag är som har chansen att få bära ett barn, känna de växa innut i min kropp och sätta ett nytt liv till världen. Varje kvinna som lånar ut sin kropp i 9 långa månader och går igenom den ohyggliga smärta för att ge denna lilla människa ett liv, gör det av kärlek

Ja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske bara ville ge ord åt min beundran till alla oss mammor där ute. Vi gör ett fantastiskt jobb, glöm aldrig det.

När vi precis hade träffats

Älskling, minns du när vi precis träffats? Jag tog åget från Sollentuna för att komma och hälsa på dig i Uppsala. Vi lagade mat tillsammans och såg på Simpsons. Jag gjorde mig fin, jättefin, för det var nervöst och spännande att få träffa dig! Minns du när jag kom till dig andra gången, och stannade kvar resten av veckan? Jag såg på TV medans du var på jobbet, och när du kom  hem myste vi tillsammans resten av dagen. All tid och måsten var som bortblåsta. Det var bara du & jag i våran bubbla.
Jag kommer alltid minnas den där första, magiska tiden tillsammans med dig.


Och nu, snart 1½ år senare är du fortfarande magisk. Kommer alltid vara. Johan, du är mitt hjärtegryn, och jag är så underbart lycklig över att jag träffade dig! Över att det är vi två. För alltid.

Jag älskar dig.
 
image365
Bland de första gångerna jag var och hälsade på Johan.
(21 januari 2007)

image366
Puss! Du var kärlek vid första ögonkastet!
(21 januari 2007)

image367
Vi märkte att vi tyckte om precis samma saker.
Samma TVprogram, samma godis, samma mat, samma ALLT!
(21 januari 2007)

image368
Mitt hjärta
(21 januari 2007)

image370
Tredje gången jag hälsade på dig!
Vi åt Polly och jag frågade om jag skulle sova på soffan, minns du? (:
(13 januari 2007)

image371
Vi myste mest hela tiden
(26 januair 2007)

image372
Minns du när vi drack lingondrinkar och gick på Felinis? Den här dagen det här fotot är taget sägs det att jag blev gravid. Då började våran resa tillsammans,  på riktigt!
(26 januari 2007)

Så började min bebisresa

Hej!
I dag är det 1 år sen min bebisresa började! 1 år sen jag fick ett plus på stickan, ensam hemma i min lägenhet i Sollentuna. Jag minns det som igår, ändå har det gått ett helt år sedan dess. Och mycket har hänt, minst sagt!

Så för att minns den här dagen lite, så tänkte jag berätta om hur min resa började!


image65

JAG FÅR ETT PLUS!
Efter att ha gått och väntat på en mens som aldrig kom, helt plötsligt superstora tuttar och illamående så gick jag ner till Apoteket och köpte mig ett graviditetstest. Jag kan inte säga att jag blev förvånad när det där lilla plusset visade sig på stickan, det kändes mer som en bekräftning på vad jag hade känt. Jag kände inte "VA!?" utan mer "Jaha, då hade jag rätt!". För egentligen visste jag redan om det. Jag kände det i kroppen.

Mitt plus var betydligt starkare än det på bilden, och det kändes som att det bara lös i hela rummet. Etsade sig fast i huvudet, och jag började gråta. Jag grät inte för att jag var ledsen, för jag kände mig så lycklig! Jag grät över chocken, att få det svart på vitt. Vad ska Johan säga? HERREGUD! Men oroliga tankar om framtiden, folks reaktioner, min och Johans relation snurrade i huvudet och blandades med små sting av lycka, ett spritter i kroppen som inte går att beskriva. JAG ÄR GRAVID! Jag kände mig så lycklig. Även om det inte var planerat så går känslan att beskriva med ett "äntligen!". På något vis kändes det som om det varit det här som fattats hela tiden. Att detta var meningen!

Första tiden kunde jag inte tillåta mig själv att släppa ut alla denna lycka fören jag berättat för Johan. Vad skulle han säga? Tänk om han inte vill? Mycket tankar. Dagen efter ringde jag en vän och berättade. Hon blev överlycklig och grattulerade mig flera gånger, tyckte det var så underbart! Först då kunde jag tillåta mig själv att känna efter, på riktigt. Då visste jag direkt att det här är rätt. Det är så här det ska vara, jag vill inget annat! Inget annat i hela världen!



ATT BERÄTTA
På kvällen åkte jag hem till Johan, nu var det dags att berätta. Han tyckte jag verkade konstig, sa han. Ja, självklart måste jag verkat konstig! Jag hade ju världens grej att berätta! Någonting som skulle förändra våra liv, för alltid! Minns att jag ligger på hans arm, vänd mot hans bröst när jag säger "Jag är gravid.". Johan säger "Va?", och jag säger det igen. Jag berättar att jag är i v. 6 och frågar vad han känner, vad han tänker. Jag blir väldigt förvånad när han svarar "Vad känner DU? Det här är ditt beslut Pauline, och du vet att vi gör det här tillsammans oavsätt vad du bestämmer dig för." Jag har aldrig känt en sådan lättnad, lycka. Han finns där för mig, vi gör det här tillsammans! Jag svarar att om det går att lösa vill jag göra allt för att behålla barnet. Det går en stund och vi ligger tysta. Snart utbrister han med ett leende på läpparna "Så som det ser ut nu så ska jag BLI PAPPPA?!". Jag skrattar och vi kramar om varandra. Allting kändes så självklart. Det är så här det ska vara! Vi ska bli en familj!



TIDEN EFTERÅT & VÄNNER SOM FÖRSVANN
Jag vet att vi inte kännt varandra länge (3 veckor när jag blev gravid), och att man inte skaffar barn med "folk man inte känner" som jag vet att endel uttryckt sig i frågan. Men de vet inte hur det känns när någonting är så självklart som vårat belsut. Då har ni aldrig kännt den där självklara känslan i maggropen, om vad som är rätt. Jag visste att vi skulle klarar det, tillsammans! Jag visste att det var rätt. Det enda rätta. Och den känslan sitter kvar fortfarande.

Jag visste att jag skulle få reaktioner. Starka reaktioner. Mycket på grund av min ålder, och att i inte varit tillsammans så länge. Att Johan dessutom var 13 år äldre och inte hunnit träffa min familj ännu gjorde inte saken bättre. Så de första månaderna av min graviditet var väldigt jobbig psykiskt. Vi väntade till v. 12 med att berätta, och vårat belut blev mottaget på olika sätt. Både bra och dåligt. Det är märkligt vad människor visar sitt rätta jag när det kommer till sånna här situationer. Finnas man där, ställer upp och vara ett stöd eller vänder ryggen till? Många vänner har visat vad de egentligen går för, något som är väldigt tråkigt. Men samtidigt är det människor jag gärna är utan om de inte stöttar mig i en situation som den här. Många har jag ingen kontakt med idag. Endel hörde inte ens av sig när Estridh föddes... Samtidigt förstår jag de faktum att vi skulle komma att leva olika liv, vilket inte behöver vara fel.


ÄNTLIGEN EN LITEN FAMILJ!

Jag kan utan tvekan säga att de bästa som någonsin hänt mig var att jag började min bebisresa. Det är lyckan i mitt liv, min dotter är lyckan i mitt liv! Att få ha möjligheten att vara mamma till en sån underbar liten varelse är helt underbart. Det finns inte ord för den kärleken. Även om det är tufft och jag på vägen fått göra mycket prioriteringar så har det givit mig så mycket tillbaka.

Jag är stolt över mig och Johan, att vi fixade detta tillsammans och att vi valde det som kändes rätt. Man har aldrig några garantier, men väljer man den väg man tror på behöver man aldrig vända sig om och känna att man valde fel.
/Pauline