Så började min bebisresa

Hej!
I dag är det 1 år sen min bebisresa började! 1 år sen jag fick ett plus på stickan, ensam hemma i min lägenhet i Sollentuna. Jag minns det som igår, ändå har det gått ett helt år sedan dess. Och mycket har hänt, minst sagt!

Så för att minns den här dagen lite, så tänkte jag berätta om hur min resa började!


image65

JAG FÅR ETT PLUS!
Efter att ha gått och väntat på en mens som aldrig kom, helt plötsligt superstora tuttar och illamående så gick jag ner till Apoteket och köpte mig ett graviditetstest. Jag kan inte säga att jag blev förvånad när det där lilla plusset visade sig på stickan, det kändes mer som en bekräftning på vad jag hade känt. Jag kände inte "VA!?" utan mer "Jaha, då hade jag rätt!". För egentligen visste jag redan om det. Jag kände det i kroppen.

Mitt plus var betydligt starkare än det på bilden, och det kändes som att det bara lös i hela rummet. Etsade sig fast i huvudet, och jag började gråta. Jag grät inte för att jag var ledsen, för jag kände mig så lycklig! Jag grät över chocken, att få det svart på vitt. Vad ska Johan säga? HERREGUD! Men oroliga tankar om framtiden, folks reaktioner, min och Johans relation snurrade i huvudet och blandades med små sting av lycka, ett spritter i kroppen som inte går att beskriva. JAG ÄR GRAVID! Jag kände mig så lycklig. Även om det inte var planerat så går känslan att beskriva med ett "äntligen!". På något vis kändes det som om det varit det här som fattats hela tiden. Att detta var meningen!

Första tiden kunde jag inte tillåta mig själv att släppa ut alla denna lycka fören jag berättat för Johan. Vad skulle han säga? Tänk om han inte vill? Mycket tankar. Dagen efter ringde jag en vän och berättade. Hon blev överlycklig och grattulerade mig flera gånger, tyckte det var så underbart! Först då kunde jag tillåta mig själv att känna efter, på riktigt. Då visste jag direkt att det här är rätt. Det är så här det ska vara, jag vill inget annat! Inget annat i hela världen!



ATT BERÄTTA
På kvällen åkte jag hem till Johan, nu var det dags att berätta. Han tyckte jag verkade konstig, sa han. Ja, självklart måste jag verkat konstig! Jag hade ju världens grej att berätta! Någonting som skulle förändra våra liv, för alltid! Minns att jag ligger på hans arm, vänd mot hans bröst när jag säger "Jag är gravid.". Johan säger "Va?", och jag säger det igen. Jag berättar att jag är i v. 6 och frågar vad han känner, vad han tänker. Jag blir väldigt förvånad när han svarar "Vad känner DU? Det här är ditt beslut Pauline, och du vet att vi gör det här tillsammans oavsätt vad du bestämmer dig för." Jag har aldrig känt en sådan lättnad, lycka. Han finns där för mig, vi gör det här tillsammans! Jag svarar att om det går att lösa vill jag göra allt för att behålla barnet. Det går en stund och vi ligger tysta. Snart utbrister han med ett leende på läpparna "Så som det ser ut nu så ska jag BLI PAPPPA?!". Jag skrattar och vi kramar om varandra. Allting kändes så självklart. Det är så här det ska vara! Vi ska bli en familj!



TIDEN EFTERÅT & VÄNNER SOM FÖRSVANN
Jag vet att vi inte kännt varandra länge (3 veckor när jag blev gravid), och att man inte skaffar barn med "folk man inte känner" som jag vet att endel uttryckt sig i frågan. Men de vet inte hur det känns när någonting är så självklart som vårat belsut. Då har ni aldrig kännt den där självklara känslan i maggropen, om vad som är rätt. Jag visste att vi skulle klarar det, tillsammans! Jag visste att det var rätt. Det enda rätta. Och den känslan sitter kvar fortfarande.

Jag visste att jag skulle få reaktioner. Starka reaktioner. Mycket på grund av min ålder, och att i inte varit tillsammans så länge. Att Johan dessutom var 13 år äldre och inte hunnit träffa min familj ännu gjorde inte saken bättre. Så de första månaderna av min graviditet var väldigt jobbig psykiskt. Vi väntade till v. 12 med att berätta, och vårat belut blev mottaget på olika sätt. Både bra och dåligt. Det är märkligt vad människor visar sitt rätta jag när det kommer till sånna här situationer. Finnas man där, ställer upp och vara ett stöd eller vänder ryggen till? Många vänner har visat vad de egentligen går för, något som är väldigt tråkigt. Men samtidigt är det människor jag gärna är utan om de inte stöttar mig i en situation som den här. Många har jag ingen kontakt med idag. Endel hörde inte ens av sig när Estridh föddes... Samtidigt förstår jag de faktum att vi skulle komma att leva olika liv, vilket inte behöver vara fel.


ÄNTLIGEN EN LITEN FAMILJ!

Jag kan utan tvekan säga att de bästa som någonsin hänt mig var att jag började min bebisresa. Det är lyckan i mitt liv, min dotter är lyckan i mitt liv! Att få ha möjligheten att vara mamma till en sån underbar liten varelse är helt underbart. Det finns inte ord för den kärleken. Även om det är tufft och jag på vägen fått göra mycket prioriteringar så har det givit mig så mycket tillbaka.

Jag är stolt över mig och Johan, att vi fixade detta tillsammans och att vi valde det som kändes rätt. Man har aldrig några garantier, men väljer man den väg man tror på behöver man aldrig vända sig om och känna att man valde fel.
/Pauline


keffanna

Jag tycker inte att de egentligen är någon betydelse hur länge man kännt varann. Visst är de kanske ett plus att veta lite mer axakt vilken person de är, men om de är rätt så känner man oftast det.
Jag och Markus hade pratat och träffats lite då och då under några månader. Och sedan i Juli förra sommaren som kom M hem till mig en dag, och sedan gick han aldrig igen. 3 veckor senare fick jag redan på att jag var gravid och vi båda beslutade oss för att behålla det. Något som jag absolut inte ångrar, och inte han heller.
Idag är jag fortfarande lika ny kär i M som jag var förra året och vet att vi kommer klara detta tillsammans.
Det känns bra och veta att du & Johan inte heller kände varann så länge innan ni plussade, då vet man att jag inte bara tycker att det kommer gå bra. Utan man har ett väldigt bra bevis att de har gjort det!
Ta hand om er!

2008-02-21 @ 15:09:06
URL: http://fikasugen.blogg.se
Sanna

hej p! brukar aldrig kommentera i bloggar, men eftersom jag följer dig på bilddagboken(hette mynotebook där, har dock bytt namn till havsengla nu) så ville jag bara ge en hälsning. :) din dotter är jättefin. /S.

2008-02-22 @ 14:43:41
URL: http://sannasdagar.blogg.se
Elin

Vill bara säga att det var mycket fint skrivet. Du skriver bra!
Jag och min pojkvän hade bara varit tillsammans i 6 månader när jag blev gravid. Idag är vi världens lyckligaste lilla familj trots att, precis som du skrev, vänner försvann någonstans på vägen.

Fortsätt blogga, det är mysigt att följa din söta lilla familj :)

2008-02-25 @ 11:02:50
URL: http://discoemix.livejournal.com
Marie

såå vackert skrivet sitter här och fäller några tårar. ja jaag håller med dig de vår då mitt liv började när jag fick de där pluset kunde inte varit lyckligare

2008-04-10 @ 09:36:13
URL: http://sezzan85.blogg.se
Sara

Vad sa dina föräldrar? Det hade jag nog varit rätt nervös för..

2008-05-25 @ 16:41:05
Pauline svarar!

"Vad sa dina föräldrar? Det hade jag nog varit rätt nervös för.."



Självklart var jag nervös!Vad skulle dem säga?! Även om man tycker man känner sina föräldrar så kan man aldrig veta när man kommer med en sån här grej.



Pappa:

Han sa "Det visste jag redan!". Jag blev helt paff och frågade hur. Nej, det hade han redan klurat ut. Jag undrade varför han inte sagt eller frågat någonting! Då sa han någonsting som kändes jättebra att höra. Han sa "Men det är ju ditt beslut, och du berättar det för mig om och när du känner att du vill det. Jag tänker inte pressa dig, och om du valt att inte behålla det så ville jag inte ställa dig mot väggen." Det kändes jättebra. Sen frågade han vad Johan tyckte, om han var med på det. Sen har han bara varit positiv.



Mamma:

Gick i taket (minst sagat). Vid de laget jag berättade att jag var gravid så hade hon inte ens träffat Johan, bara hört att han var 13 år äldre än mig. Jag kan förstå att hon blev upprörd. Vi hade långa samtal. Men vi hade redan bestämt oss. Det tog ett bra tag för henne att smälta det, så hela första perioden av graviditeten var väldigt jobbig, då det var mycket gräl med mamma och så... Men efterhand så förtod hon nog att det verkligen var det här vi ville, och hon träffade Johan och såg hur kära vi var. Mot slutet av graviditeten så pratde vi till och med om att hon skulle vara med under förlossningen. Men så bev det inte, förlossningen var våran. Min & Johans. Sen Estridh föddes har jag självklart bara fått positiva reaktioner från dem, det är ju deras barnbarn ju (: Mamma älskar såklart E mer än något annat, hon är hennes lilla rosenknopp. Skulle jag fråga henne nu om allting hon sa och tyckte när jag var gravid skulle hon aldrig erkänna att hon ens tänkt så. För henne är E det bästa som finns.



Men som sagt, hon hade åsikter i början. Hon väntade själv sitt 3:e barn när hon var 19år. Då var hon också gift. Jag tyckte att hon var den sista personen att säga något, och hon visste ju hur underbart det var att vara en "ung mamma". Hon om någon skulle ju förtå?! Men jag tror hon tänkte såhär: med al den utbildning och karriärsmöjligheter som finns nu, som inte fanns för 40år sen när hon fick sitt första barn, så tycte hon att jag hade kunnat vänta. Att jag hade så mycket möjligheter att göra saker först, som inte hon hade. Jag hade möjlilgheten att vänta, det hade inte hon. Så av egen erfarenhet ville hon att jag skulle vänta.



Jag kan förtå hur hon tänkte, och hu hon hade reagerat. Men om E kommer hem när hon är 18år och säger att hon är gravid, skulle jag uttryckt mig på ett mycket mildare sätt. Självklart skulle jag äsga vad jag tyckte, beroende på hennes situation. Men jag ksulle aldrig dömma henne eller tala om för henne vad hon skulle göra. För dem orden sitter kvar länge. Länge.



Men Estridh är hela släktens lilla rosenknopp som alla slåss om att få sitta barnvakt till (: Så allting har bara gått helt perfekt tycker jag.

2008-05-25 @ 17:25:24
URL: http://sofiapauline.blogg.se/
Misen

Sitter här gravid i vecka 33 och snyftar till din fina berättelse. Vilken himla tur ni har och jag har sett bilder på underverket, så bedårande söt! Vad glad man blir. :)

2008-09-14 @ 17:14:41
URL: http://homeostas.blogg.se/
malin

Med gravid hormoner i mig ,Kom faktiskt tårar!

När Johan sa vad DU ville :)



2008-12-06 @ 20:16:00
URL: http://alicesmamma.blogg.se/
Stephanie

Oj ja du tjejen jag vart minst sagt rörd av detta inlägg. Du verkar ha en underbar pojkvän/pappan till lilla Estridh! :)



Det spelar ju verkligen ingen roll hur länge man varit tsm eller inte... huvudsaken att man känner att det är rätt för er! :) Och ni har ju erat lilla mirakel nu! ;)

Sen som vän då borde man finnas där i ur och skur och när man väntar barn o får barn är det verkligen inte ett hinder i en vänskap.. tycker en vän så då är det bara att hyva dom i soporna , som sagt ingenting att hänga i julgranen.

Vissa växer upp, andra inte tydligen! :(



Längtar så efter min nu med vill bara att veckorna ska gå FORT FORT hehe! :)

Hur gammal är hon nu er lilla Estridh?



Puss krams / Steph

2009-02-27 @ 21:45:24
URL: http://stephanieronning.blogg.se/
liselott

åh så gulligt du berättat..:)

2010-06-07 @ 18:09:17


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: