Jag ägnade gårdagen åt att gå igenom massor av flyttlådor som blivit ståendes. Lådor med saker går fort att packa upp, en hög med "spara" och en större hög med "slänga". Desto längre tid tar det när man kommer till lådorna som innehåller papper, anteckningar, alla min almenackor från gymnasiet, några foton och gamla dagböcker. Jag har alltid älskar att skriva, sätta ord på känslorna och skriva ner dem för alltid. Därför finns det ganska mycket minnesvärda handlingar där som är svåra att rusa förbi..
 
En av dem är min graviddagbok. En dagbok som jag började skriva när jag fick veta att jag väntade barn, första gången i mitt liv. Alla mina tankar, rädslor, förväntningar och den långa, långa väntan samlad mellan de två pärmarna. Jag förstod inte då hur mycket denna skulle komma att betyda för mig. Men mellan dessa pärmar finns mitt livs största förändring sparad i mina egna ord - vägen till att bli mamma.

En bild med många undertexter. Estridh pekar på "bebisen", det lilla lilla fostret på 4-5 cm som skulle bli... hon!

Jag har börjat på detta stycke nu säkert 10 gånger, och raderat och börjat om. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva det. Det är så mycket känslor, bokstäverna räcker inte till...

Men för varje förlossning jag ser på TV:n, för varje dag jag får vila ögonen på min dotter, för varje sida jag läser i denna bok förstår jag vilket ovärderligt jobb alla mödrar och blivande sådana gör. Vad  otroligt lyckligt lottad jag är som har chansen att få bära ett barn, känna de växa innut i min kropp och sätta ett nytt liv till världen. Varje kvinna som lånar ut sin kropp i 9 långa månader och går igenom den ohyggliga smärta för att ge denna lilla människa ett liv, gör det av kärlek. 

Ja, jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Kanske bara ville ge ord åt min beundran till alla oss mammor där ute. Vi gör ett fantastiskt jobb, glöm aldrig det.