Källarberget

 
När jag var liten spenderade vi väldigt många fina sommardagar här, på Källarberget. Vackra klipphällar som fått sin form efter inlandsisen. Jag känner varenda klippskreva, varje vattengrop i berget. Fotsulan formar sig efter den mjuka formen på hällarna. Här brukade vi ha sjögräskrig och fångade småspigg med håv som vi samlade i burkar. När jag nu går på stenarna ut i vattnet är det som om kroppen minns hur den ska parera och placera fötterna på rätt stenar. Vilka som är vickiga och vilka som är säkra. Känslan kommer tillbaka. Det är härligt. Ännu härligare är att komma tillbaka till Källarberget och se mina barn kliva från sten till sten och exalterat leta småfisk mellan skrevorna. Jag önskar de kommer minnas den här platsen som jag. 

Min mamma var med och vi picknickade tillsammans. Mackor och kalla korvar, eftersom engångsgrillen precis som befarat inte gick att få fart på. Varför är de alltid så opålitliga? Tur att ungar ändå föredrar en kall korv i handen. 

Nästa gång vi åker dit ska jag rista in mitt namn och årtal i berget. Det är många andras inristningar där och det är roligt att gå och kolla på. Kanske mina barnbarn någon gång kommer gå där och peka ut till sina barn vart gamla Pauline en gång skrev sitt namn! 
 

Sommarkväll

  
Sitter man på ett kontor sånna här fina dagar känns det viktigt att ta tillvara på eftermiddagen. Att åka ner till badplatsen när vi ätit och bara leka vid strandkanten. Det gör att sommaren känns betydligt mer närvarade än framför en datorskärm vid skrivbordet på jobbet! ♥

Tillbaka på jobbet

Augusti 2013 - Juli 2014
Du kom ju nyss! 
 
Det finns för- och nackdelar med nästan allt. Nu när jag varit föräldraledig i ett år ser jag fördelar med mitt jobb som jag tidigare inte riktigt uppskattat. Men nu gör jag det! Härligheter som kan göra en hel arbetsdag värd att jobba för.
 
Bara en sån sak som att få gå på toaletten i fred. Ja, det får man ju oftast på jobbet. Eller prata till punkt. Kunderna rycker sällan i kläderna, drar en i håret och stoppar sina fingrar djupt upp i ens näsa när man försöker berätta något viktigt. Det är alltså väldigt trevligt att jobba igen. Jag känner att jag får vara jag och inte bara mamma. Planen är sån att jag jobbar från och till fram till hösten. Under oktober - mars är Johan och någon gång under våren är det tid för inskolning på förskolan. Hua.
 
På mina arbetsdagar tänker jag på annat och njuter av samtal med vuxna människor. Men innan jag kommit dit, på morgonen när det ska sägas hejdå… Det är tungt. Den där lilla bebisen öppnar och knyter sin lilla näve gång på gång i form av en vinkning och hans blick som håller mig fast. Hans ögon som drar in mig i en tornado. Jag kan inte gå. Jag får slita mig. Det kommer en dag när jag vant mig med det också, men just nu känns det ofta hjärteslitande att lämna honom hemma. Han har ju levt i min kropp, av min kropp och min kropp i över 1½ år. Det är en självklarhet att det inte bara är han som behöver mig. Jag behöver också han.
 
Men jag har ett par saker jag stilla repeterar för mig själv när jag kör ut från parkeringen och bort genom allén.
 
1. Det är bra för Knut. Han behöver få vara själv med sin pappa.
2. Det är bra för hans pappa. Han måste få vara själv med Knut.
3. Vi sparar föräldradagarna till senare = Knut kan vänta med att börja på dagis.
 
Tre ganska starka argument som gör det lättare. Men fortfarande inte lätt. Den där känslan av avstånd... Det är väl som det ska vara, antar jag.

Bara jag och en bebis

En katt och en bebis ♥ 
 
De stora barnen är på utlåning. Vi har sagt att de får stanna hos mormor så länge se själva vill. Med självsäkerhet i rösten har de sagt att de ska vara borta enda till nästa vecka. De är lyriska över att få vara där, och mormor över att ha dem där. Vi får väl se om de någonsin kommer hem...
 
Nu har de varit borta två nätter och längre än så har jag aldrig varit ifrån dem. Aldrig! Det är tomt här hemma. Tyst och stilla. Än så länge njuter jag mest av lugnet, men jag saknar dem också. Tittar i deras tomma sängar och leksakerna som ligger kvar på golvet. En avbryten lek. Det totala kaoset i deras lekrum som jag annars brukar stå och hyperventilera över känns istället mysigt. Och jag saknar dem. Överallt hittar jag spår efter dem. En platsgris som ökar i blomkrukan. Ett badrocksskärp fastknutet mellan två stolar. Mitt garnnystan som bildar en linbana från bokhyllan och ner. Allt det där som jag irrirerar mig över att de aldrig plockar undan. Allt det där sitter jag nu och tittar på. Och saknar.
 
Som tur är har jag Knuten hemma. De här dagarna är inte bara för att Estrid och Signe ska få vara med mormor. Det är också för att jag ska få vara själv med Knut. Det händer faktiskt aldrig att bar ahn och jag är själva tillsammans på det här sättet. Så vi bara myser hela dagarna, jag och Knut. Gör inget vettigt alls.
 
För vad man än säger om att man hinner se alla barnen när de är tillsamans, så är det en väldig skillnad mot att vara själv med ett barn. Nu har jag 100% fokus på bara Knut. Allt sker på hans villkor. Jag behöver inte sätta ner honom, låta honom sysselsätta sig med något annat eller uppehålla honom med en leksak för att jag ska hjälpa ett annat barn. Jag kan vara bara med honom varje minut på dygnet. Från morgonen när han vaknar på min arm, tills kvällen då han somnar med sin kind mot min hand är vi tillsammans. Jag har bara ögonen för honom. Det är härligt ♥
 

Sommarminnen

Estrid och Knut studerar ynglen i vår grodbalja.
 
Har ni också tänkt på att de starkaste minnena man har från sin barndom, var de som hände utomhus? Lekar i skogsbacken bakom huset, på skolgården, vägen till mataffären eller stranden. För mig är det så. Få av mina vänners rum har jag memorerat, däremot en detaljerad vägbeskrivning hem till dem över ängar, stigar och fördömda brunnslock. Som om den bara himlen gav fritt spelrum för fantasin. Inga väggar stod i vägen. Det fanns inget tak.
 
Jag minns särskilt vattentäckten där jag varje vår samlade grodyngel. Utrustad med en hink vadade jag fram i vattnet och fångade slemmiga klumpar av grodägg med bara händerna. Det är ett av mina härligaste sommarminnen som barn, känslan när den där prickiga geleklumpen försiktigt rullar från den ena handen över till den andra. Många av mina vänner hade också groduppfödning hemma. Det var lite utav det man pysslade med på sommrarna, tog hand om sina grodyngel. Endel gick dock hemska öden till mötes. Glömdes bort under semestern och hittades sedan fasttorkade i den lilla glasslådan på balkongen. Andra blev föremål för omoraliska expriment. Men många växte och blev färdiga grodor som under högtidliga former släpptes ut i vattentäckten igen.
 
Sedan jag var liten har jag inte tänkt på detta. Det var därför en överväldigande stund för mig när vi för några veckor sedan hittade en liten sjö full med yngel! Att se mina barn nu vada runt i den grunda sjön, exalterade över att fånga de små liven med bara händerna. Jag blev 9 år gammal igen. Känslan som jag inte haft 17 år kom tillbaka på några sekunder. Det var fantastiskt.
 
Vi lånade hem 25 stycken små liv, i utbildningssyfte. Nu har de fått bakben och "Snabbis" har även fått framben. Vi ser med spänning fram emot när deras svansar ska tillbakabildas. Miljoner år av evolution nerkokad till ett par månaders utveckling från ägg till groda. Är det inte häftigt egentligen?

Bloggen 2.0

Bono Beach i Marbella, Spanien
Maj 2014
 
Jag tänker så ofta på bloggen och överväger vad som ska göras. Hålet den fyllt finns där fortfarande, så skriva både vill och behöver jag. Men kanske på ett nytt sätt? Det liknar svårigheten med att hooka upp med en gammal vän man inte ringt på länge. Till slut har det gått för lång tid för att det ska kännas som förr. Men jag vill omfamna min lilla blogg igen. Ta ett nytt grepp. Tiden får utvisa hur. 

Katten Saga

Gissa hur många inlägg jag har i utkastet? I skrivande stund ligger där 34 påbörjade inlägg, antingen med en inledande mening, en rubrik eller bara en bild tänkt att bygga vidare kring. Som stödord tills den dag då jag hinner sätta mig och lägga ut raderna. Fast den dagen kommer aldrig. I stället dyker en annan idé upp och utkastet får en rubrik till i högen. Ni får väl försöka se glädjen i att jag har ett liv utanför cyberspace, helt enkelt.
 
Men nu ska ni få något alldeles extra. Vi har fått en ny medlem i familjen - katten Saga! Vi har länge pratat om att vi skulle vilja ha en katt, men problemet har varit min allergi. Men en väldigt lindrig sådan. I bland är det helt enkelt så att man får stå ut med vissa saker för att i längden få någoting ännu bättre. Jag har valt att stå ut med att damsuga, tvätta händerna ofta och inte ha katten i sängen mot att i gengäld få världens bästa vän. Det valet känns så rätt!
 
Så här är hon nu, våran lilla Saga ♥ En lantistjej som är 7 månader från en gård några mil härifrån. Hon har bott hos oss i drygt en vecka nu och vi börjar lära känna varandra. Jag hade förväntat mig att hon skulle ligga under soffan och trycka de första dagarna, men inte alls. Hon är positiv, social och kommer alltid fram och hälsar. Hon har en sån fin personlighet! Trygg och stabil. Jag känner verkligen att hon gillar oss, lika mycket som vi gillar henne. Det är en fin känsla.
 
... och se bara på henne! Så otroligt vacker liten skapelse. Hennes ansikte är alldeles perfekt. Nyanserna går i varandra och hon ser nästan målad ut. Det kan man kalla natural beauty!

Fredagsmys med självömkan

Hade inte megaförkylningen kunnat komma när Johan var hemma? Nej. Det är ju självklart att den slår till dagen efter han åker hemifrån, när vi varit hemma tillsammans i snart två månader. Typiskt. 

Nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Feber, hosta och en hals som knappt går att prata med. De två senaste nätterna har dessutom varit de värsta under mina sex år som förälder. Eftersom våra barn normalt sover väldigt bra på nätterna, vet jag inte hur det är att ha en sån där "sömnlös natt" som andra föräldrar pratar om. Nu vet jag. Stackars bebisen har inte kunnat amma med täppt näsa, utan hostat och rosslat och oroligt snurrat runt i sängen med nära på 40 graders feber. Jag har blivit väckt ungefär 50 gånger på natten och tittat på klockan, och tvingats konstatera att det inte gått mer än 20 min sedan jag kollade sist. Och när jag, mot förmodan, fick den lilla att sova var jag ändå tvungen att själv gå upp och pumpa ur mjölkstinna bröst eftersom bebisen inte äter som han brukar. Suck. Det är liksom mer än vad man orkar med, när man känner sig lika risig själv.

Men tjejerna är friska. Alldeles för friska, tyvärr.... För allas bästa ska de få sova borta i natt. Då slipper jag känna mig som en otillräcklig mamma till åtminstone två av barnen. 

Men imorgon kommer räddningen! Johan kommer hem. Tack gode Gud. Då ska jag nog lyckas tigga åt mig en sovmorgon på söndag. Är det inte härligt, va? Det har inte ens hunnit bli helg ännu, och jag sitter redan och längtar efter att få vakna upp på söndagmorgon. Sånt är livet numera. Småbarnslivet. 

En kopp te och några torkade fikon väntar på mig nu. Det är mitt fredagsmys. Bäst att passa på innan bebisen vaknar i nästa hostattack... Trevlig helg! 

Tillbaka!

Nära på tre månader har gått sedan jag skrev i bloggen sist. I början saknade jag inte bloggen alls. Det kändes befriande. Jag hade kommit till en punkt där jag inte längre använde skrivandet för att tillfredsställa mig själv, utan andra. Källan till inspiration sinar snabbt då.

I början saknade jag därför inte bloggen alls. Det kändes istället skönt. Mycket har hänt under tiden. Estrid har fyllt 6 år, Signe har fyllt 3 år, Knut har gått från en liten nyfödding till en knubbis som ålar sig fram på golvet. Han har fått två tänder. Och Estrid har tappat två. Mitt egna företag har också tagit form, så som min egna webbutik. Jag har haft fullt upp med andra ord.

Jag har funderat på att stänga ner bloggen. Men att avsluta ett projekt som varit mitt liv i 5 år är inget lätt steg att ta. Så kom den där kvällen, när jag letade efter en händelse långt bak i mitt bloggarkiv. Jag ramlade över så mycket tankar, minnen och resonemang som jag aldrig kommit ihåg om jag inte knackat ner dem här. Då bestämde jag mig. Jag ska inte sluta blogga. Jag älskar ju min blogg! Istället ska jag försöka hitta tillbaka till det, för mig så meningsfulla, skrivandet. Det som fyllde en funktion i mitt liv. Och det gör det fortfarande.

Förresten. Jag har saknat ER också! Många har droppat av under dessa månader, men det känns otroligt att se att så många fortfarande kommer in här varje dag och hoppas på en uppdatering. Kärlek!


Hösten är här nu

 
Hösten är här nu. Frosten i gräset och den klara luften. Sedan Knut kom har tiden gått enormt fort! Från högsommarvärmen som rådde när han föddes, till detta. Under tiden har jag varit i en bubbla. En bebisbubbla. Nu börjar jag vakna till liv igen. Öppna ögonen och se mig omkring.  
 
Vardagen rullar på här hemma. Det går bra. Saker som jag i början tyckte var oövervinnerligt, som att handla själv med alla tre barnen, är idag en baggis. Tänk att man klarar så mycket mer än vad man från början tror!  Knut börjar få något som påminner om rutiner och de stora barnen har anpassat sig till omställningen att få en lillebror. Vi har kommit in i ett flyt helt enkelt.
 
Det enda jag saknar är tid för mig själv. Egentligen har jag tid att göra sånt jag vill, men det är så mycket som ska klaffa för att komma dit. Alltid finns det något annat som behöver göras i stället, och då kommer mina egna intressen långt ner på listan. När barnen somnat på kvällen kommer min tid och då är jag oftast så trött, så då orkar jag ändå inte. Jag kan känna mig lite stressad över det ibland. Speciellt nu när jag dragit igång projektet med mitt egna företag. Är det inte lustigt? Att jag stressar upp mig över att hinna göra sånt som är kul, på speciella tider? Det förtar liksom vitsen med det hela. Därför har jag bestämt mig att företagandet får ta den tid det tar och sömnaden får följa därefter. Jag drar ju igång detta av en enda anledning - att ha kul! Därför vore det synd att sabba det med en massa måsten det första jag gör.
 
Tack förresten för att åsikter ni delat med er av kring detta! Så roligt att ni tar er tid att fundera kring mina frågeställningar och svara. Det har hjälpt mig mycket. Många av er är inne på samma spår som jag själv, men att höra era resonemang har fått mig att ritkta in mig på en linje som känns jättebra. Det är svårt att kombinera alla fördelar men så som jag bygger upp detta nu får jag med väldigt många delar som känns viktiga. Tack!

Det var inte igår!

Jag har saknat er! Trots min obefintliga uppdatering den senaste månaden (!) värmer det i hjärtat att se en hel drös med läsare som fortsätter gå in här varje dag ♥
 
Jag har helt enkelt haft så otroligt mycket för mig på sistonde!Knut växer och frodas, Estrid och Signes vardag rullar på med skola och dagis, varannan vecka är jag sjömansänka och då går all min tid till barnen och när Johan är hemma vill jag såklart vara med honom. Mitt uppe i detta ligger jag i startgroparna för att starta ett eget företag. Ni hör ju själva. Vart ska bloggandet få plats?
 
Jag är inne i en högintensiv period just nu. Det är så mycket jag vill göra. Jag vill dokumentera Kunts utveckling i ord och bild, mitt huvud är fullt av inspiration och ideér som måste ut och drömmen om mitt företag ska sättas i verket. Allt detta försöker jag klämma in mellan tvätthängning och matlagning. Men jag myser också. Njuter av varje dag jag har möjlighet att ägna mig åt allt detta. Ägna mig åt sånt som känns viktigt.
 
Ja. Och nu vaknade bebisen. Ni ser ju själva. Mitt dygn borde ha fler timmar! På återseende, om inte allt för länge.
 

60-årsfest!

Min fina svärmor fyllde 60 år och vi var där och firade henne igår. Johan jobbade och barnen var hemma, så jag och Knut åkte dit själv och träffade alla. Det var många som ville träffa bebisen! Han sov som om han vore knockad och vandrade från famn till famn hela kvällen. När vi kom hem sa Estrid att Knut luktade fest. Jag förstår vad hon menade, för hans hår doftade som en god coctail av alla gästernas parfymer tillsammans. Så blir det om man är lika söt som han!
 
Det bjöds på helstekt gris och cheesecake till efterrätt. Av oss fick födelsedagsbarnet i present att själv prova på glasblåsning som hon uppskattade mycket. Det var jätteroligt!
 
Här kommer lite bilder. Många på Knut blev det och alla gäster som vill nosa på honom, men också på svärmor såklart! Se på henne. Vacker som en dag - både innuti och utanpå! Vad skulle vi göra utan dig? ♥ 
 
Bilden i mitten tycker jag väldigt mycket om. Den på mig, Johans mormor, hans mamma och lilla Knut. Fyra generationer och jag är länken därimellan. Hans mormor sa att Knut var en kopia av Johan som nyfödd, det tycker jag också!
 

Torsdag

 
En regnig promenad till skolbussen i morse.
 
Jaha. Då var jag och Knut själva hemma. Estrid är lämnad vid bussen (herregud vilken stor tjej hon blivit!) och Signe på dagis. Bebisen sover. Så vad ska jag göra nu?
 
Det är alltså nu jag ska göra en massa nyttiga saker. Flämnga omkring. Plocka disk, tvätt och kanske hinna ta en dusch. Men jag har en förmåga att bli som paralyserad av min lediga tid och istället göra... Ingenting. Blogga lite kanske. Som nu. Tänker att det är viktigare att unna sig något roligt när bebisen sover, än att städa. Tvätten går nog ingenstans.
 
Men det är väldigt skönt att göra just ingenting, så det tänker jag fortsätta med idag. Det regnar ute. Då får man sitta inne och sy lite grann och surfa på datorn. Jag håller nämligen på att starta upp ett litet syprojekt som ni kommer få se mer utav när det börjar ta form på riktigt. Det känns så roligt! Det ska jag nog pyssla med idag. Japp. Bäst att sätta igång, men vet aldrig hur länge Korven sover.
 
Puss & kram!

Vardagen är här

Nu är allvaret här. Johan har börjat jobba och jag är själv med barnen. Alla tre. Ju närmre denna vecka vi kommit desto mer panik har jag fått. I söndags snackar vi alltså söndagsångest deluxe. Sista dagen tillsammans. Sista dagen jag har avlastning... 
 
Så kom måndagen och Johan åkte. Kvar låg jag i sängen och vågade knappt stiga upp. Hur ska jag klara av detta? Tänk om allting går åt helvete? Tänk om det bli en vecka av enbart gråt och skrik? Att jag inte klarar av att ta hand om mina egna barn! Tanken är ju ändå att vi själva ska ta hand om de barnen vi satt till världen, därför känns det hemskt om jag skulle behöva be om hjälp. Även om jag vet att många skulle ställa upp.
 
Så jag har försökt tänka positivt. Tittat på lilla Knut där han ligger och sover timme ut och timme in och tänkt att han gör väl ingen större skillnad. Egentligen. Hur svårt kan det vara? Eller mer rätt - hur stressigt kan det vara? Ja. Precis så stressigt som det blir i de situationer då Signe behöver torkas på toaletten samtidigt som jag sitter med spädbarnet klistrad vid tutten. Eller då Knut kissat, bajsat och spytt allihop på en och samma gång på skötbordet när två hungriga barn väntar på korven som bränns vid på spisen. Eller då man står med bebisen i famnen inne på ICA Maxi med en full kundvagn och den ena ungen håller på att kissa på sig. Då får jag hög puls, men tänker - Så ja. Det tar den tid det tar. Ingen kommer dö. Det hjälper faktiskt.
 
Sen har jag infört några punkter som jag försöker hålla mig till, för att underlätta vardagen:
 
  1. Äta bra mat. Det spelar ingen roll om jag lagar bra mat till barnen men själv kastar i mig några chokladbollar till lunch. Då blir energi och tålamod i botten. Arg mamma = arga barn. 
  2. Ha fasta tider. Att ha rutiner och ett visst flow varje dag gör livet enklare för alla.
  3. Vara ute i god tid, då slipper jag stressa. Slipper jag stressa så slipper jag också jaga på ungarna och bli irriterad. Att ha gott om tid på sig gör allting mycket trevligare dessutom.
  4. Städförbud. Springa runt och plocka grejer överallt på dagarna är ett evighetsprojekt. Därför ger jag mig själv städförbud när barnen är vakna. Plocka undan gör jag när de gått och lagt sig. Då får jag mer tid med dem och behöver inte (för jag får ju inte) känna mig stressad över att en massa andra saker behöver göras.
Ungefär så. Det känns bra. Det har hittills funkat väldigt bra! Jag lär mig i vilken ordning jag får ta saker och ting för att det ska funka bäst. Detta låter som jag typ håller på att bestiga Mount Everest, men faktum är att det är lite grann så det känts. Jag har undrat vad jag givit mig in på och fasat inför den här stunden när jag blir själv med allt. Men det har visat sig att det funkar! Jag är en mamma med nyvunnet självförtroende. Jippi!

En liten present...

 
Knut fick post här om dagen. En present i från Rebecka, tjejen bakom Farlinii Barnkläder. Hon är himla duktig och inspirerar mig i mitt lilla projekt att själv börja sy barnkläder. Det är så roligt att hitta andra som är intresserade av samma sak och se vad de skapar! När det gäller sömnad så finns det liksom inga gränser när det gäller färg och form. Tycke och smak och en stor dos fantasi på det. Det är jätteroligt!
 
Stort tack Rebecka! Knut passar jättebra i sin mössa. Till och med storasystrarna blev lite avundsjuka!

Låt den aldrig ta slut

Här är lite fler bilder i från Kräftbadet.
 
Detta är sånt man ska leva på hela vintern sen... Alltså sommaren. Låt den aldrig ta slut!

Bästa badet

 
Här är också ett ganska härlgt ställe att fördriva dagarna. Det finns en badplats nära oss som har uppvärmda pooler utomohus. Barnen behöver inte bada sig blå om läpparna utan kan slappna av och leka på ett annat sätt när vattnet är varmare. En bonus är att även mamman kan hasa sig ner i vattnet. Det händer aldrig annars.
 
Estrid har blivit jätteduktig att simma själv, även om hon har sina flytpuffar på armarna. Hon försöker utan också men har svårt att få upp rumpan och göra bentagen. Det blir lätt ett storts hundsim i stället. Men det kommer nog. I höst när hon börjar förskoleklass har de simskola en gång i veckan. Det blir bra!
 
Signe gillar mest att flyta runt som en kork i vattnet och bli jagad. Helst ska vi andra vara vargar eller monster som äter henne underifrån. Läskigt ska det vara. Så där så att hon skriker och skrattar av glädje och panik, på samma gång.
 
Om bebisen fortsätter att stanna i magen borde vi åka hit igen. Kanske i morgon. Ja, ungarna älskar det!

Kusiner i magen

Jag, Anna och de små kusinerna i magarna!
 
I dag var min bror Martin och hans Anna hos oss. De väntar deras första barn i höst. Det ska bli så roligt att det bara blir 3 1/2 mån mellan kusinerna! Nu känns det som skillnaden på bebisarna i v.39 och v.24 är ganska stor, men när de blir äldre kommer de vara precis jämngamla. Kul! 
 
Själv blir jag faster. Det låter riktigt hårt och elakt, men jag lovar att jag redan är den stoltaste fastern man kan tänka sig! 

Ett bad, en filt och en underbar semester


Bilden är tagen med min iPhone 4S. Funderar på att börja blogga mer från mobilen, så det vore roligt om jag kunde använda bilder som inte enbart är tagna med min Canon.
 
 
Här var vi idag - Kräftbadet. Det kanske inte låter så badvänligt, men det är det. Det är Johan som döpt det, efter att han simmat ut med snorkel och cyklop och sätt kräftor på botten. Vatten är klart och vråldjupt så risken att få dem i tårna är ganska liten.
 
De höga klippkanterna som störtar ner i djupet är inte heller så barnvänliga, men där vi satt gick det att gå i från land. Så där låg jag i skuggan av en björk och tittade på när barnen och pappan badade. I mellan den totala lyckan över tillvaron i livet så svor jag lite över svårigheten i att vara höggravid och sitta på en filt samtidigt. Hur svårt ska det vara? Ja. Hur jag än sitter eller ligger så domnar någon kroppsdel bort eller ligger i kläm. Så jag lägger jag mig på rygg med en handduk uppallrad under svanken. Tills halsbrännan tvingar mig upp igen. Då sätter jag mig skäddare. Tills foglossningen gör mig orörlig och jag önskar att jag aldrig satte mig upp från första början...
 
Ungefär så. En helt vanlig pall borde jag ha. En pall där man inte kan göra annat än att sitta bredbent och rak i ryggen. Skulle se riktigt avkopplande ut på stranden bredvid de andras brassestolar...
 
Men. Nu är det bara dagar kvar och jag njuter av att åka på små utflykter med familjen om dagarna. Det behövs inte så mycket mer än lite bad, och en filt, för att semestern ska vara fulländad! ♥
 

Pausa livet, just här.

Foto: 2013-07-09
Estrid simmar själv i sina flytpuffar
 
Sommaren. Värmen. Livet är enkelt nu. Jag ålar mig i en strandklänning och barnen tar sina sandaler, sen är vi klara. Ofta spenderar vi eftermiddagarna just såhär. På stranden vid badplatsen 10 min från där vi bor. Där kan jag sitta på en brygga och svalka mina svullna fötter och hålla koll medans Estrid övar simning och Signe leker med sina favoriter - hinken och spaden.
 
Detta är sista vecka som Johan jobbar. Efter det ska vi vara ledig tillsammans länge! Vi ska laga god mat, åka i väg och bada och räkna ner dagar tills bebisen kommer. Kan vi inte bara pausa här en stund? Dra ut på det hela lite så jag hinner suga på karamellen. Hinner känna smaken. Livet är bra nu. Helt perfekt. Om ett par veckor ska det tydligen bli ännu bättre, då kommer lillebror. Jag vill aldrig att den här perioden av mitt liv ska ta slut...