De stora barnen är på utlåning. Vi har sagt att de får stanna hos mormor så länge se själva vill. Med självsäkerhet i rösten har de sagt att de ska vara borta enda till nästa vecka. De är lyriska över att få vara där, och mormor över att ha dem där. Vi får väl se om de någonsin kommer hem...

 

Nu har de varit borta två nätter och längre än så har jag aldrig varit ifrån dem. Aldrig! Det är tomt här hemma. Tyst och stilla. Än så länge njuter jag mest av lugnet, men jag saknar dem också. Tittar i deras tomma sängar och leksakerna som ligger kvar på golvet. En avbryten lek. Det totala kaoset i deras lekrum som jag annars brukar stå och hyperventilera över känns istället mysigt. Och jag saknar dem. Överallt hittar jag spår efter dem. En platsgris som ökar i blomkrukan. Ett badrocksskärp fastknutet mellan två stolar. Mitt garnnystan som bildar en linbana från bokhyllan och ner. Allt det där som jag irrirerar mig över att de aldrig plockar undan. Allt det där sitter jag nu och tittar på. Och saknar.

 

Som tur är har jag Knuten hemma. De här dagarna är inte bara för att Estrid och Signe ska få vara med mormor. Det är också för att jag ska få vara själv med Knut. Det händer faktiskt aldrig att bar ahn och jag är själva tillsammans på det här sättet. Så vi bara myser hela dagarna, jag och Knut. Gör inget vettigt alls.

 

För vad man än säger om att man hinner se alla barnen när de är tillsamans, så är det en väldig skillnad mot att vara själv med ett barn. Nu har jag 100% fokus på bara Knut. Allt sker på hans villkor. Jag behöver inte sätta ner honom, låta honom sysselsätta sig med något annat eller uppehålla honom med en leksak för att jag ska hjälpa ett annat barn. Jag kan vara bara med honom varje minut på dygnet. Från morgonen när han vaknar på min arm, tills kvällen då han somnar med sin kind mot min hand är vi tillsammans. Jag har bara ögonen för honom. Det är härligt ♥