Förlossningsberättelse med Signe

Klockan är strax innan 03:00 när jag vaknar. Värkarna som kommer med 4 minuter mellan går inte att ta fel på. Jag går upp, tänder lite ljus i lägenheten och ser ut över ett mörkt Visby som fortfarande sover. Det är mörkt, lugnt och stilla ute men inne i min kropp känner jag hur en vulkan förberder sitt utbrott. Det har börjat nu!

Jag vankar fram och tillbaka, andas och försöker massera bort trycket över korsryggen som kommer med varje värk. De rycker verkligen tag nu och tvingar mig att fokusera på andning och avslappning för att inte krypa ur skinnet varje gång. Men jag känner mig förberedd. Stark. Känslan av värkarna är bekant och jag vet vad som väntar. Jag tänker "lugn och tung, lugn och tung..." i varje värk som nu kommer allt tätare, 3 minuter mellan. Klockan är 04:30 och nu lossnar också slemproppen. Jag väcker Johan. Vi ska få barn nu! 

Jag ringer till förlossningen. Presenterar mig med "Hej, jag heter Pauline och jag håller på att föda barn här." Ungefär som om det vore något man gjorde varje dag... Den vänliga rösten på andra sidan svarar "Nejmen vad trevigt!", sen ber hon oss stanna hemma så länge som möjligt. "Kommer ni in nu kan ni bli kvar här väääldigt många timmar...", som hon sa. Tur att vi inte lyssnade på det! Värkarna stegrar nu i styrka och jag kan nästan känna hur jag öppnar mig mer och mer för varje värk som passerar. Johan packar därför det sista i BB-väskan och gör ordning Estridh, hon ska vara hos min syster. Medans han går och lämnar henne tar jag en varm, skön dusch. Hela tiden masserar jag korsryggen och det hjälper, liksom att konscentrera mig på andningen. När jag kommit ut kommer en värk från helvete som river tag i hela mig. Som en lavin som sköljer över mig, min livmoder brinner. Mitt gnyande övergår till ett mindre vrål, och Johan vill nu att vi åker in. Sagt och gjort!

Klockan är strax innan 06:00 kliver vi in på förlossningen. Vi får eget rum och jag blir undersökt. Öppen 8-9 cm! Skönt. Beskedet landar med en smula stolthet i min krampande kropp. Jag kommer klarar detta. Jag och Johan klarar det, tillsammans. De plockar fram lustgasmasken, men jag hittar aldrig rythmen. Missar att andas i tid och får ruset när värken passerat. Även om det gör fruktansvärt ont och jag inte kan göra annat än att låta vulkanen explodera innuti min kropp, känner jag mig ändå trygg. Trygg, målinriktad och koncentrerad. När jag födde Estridh handlade en stor del av värkarbetet bara om att överleva. Men nu når jag aldrig bristningsgränsen, marginalen är på min sida. Jag är där mentalt, känsomässigt och känner att jag har kontroll. Därför vågar jag också släppa den.

Efter en timme förändras värkarna. Trycket neråt blir enormt. Krystvärkarna! Det enda jag kan göra är att följa med i den våg som slår över mig. All den kraft och styrka som tidigare bara kramat min kropp förvandlas nu till en kraft som får hela kroppen att vilja trycka på. Jag står bredvid sängen för att få barnets huvud att komma ner. Sätter mig på huk. Dricker saft. Svettas. Efter en stund avtar kraften i krystvärkarna och det blir svårt att hitta rätt teknik. De ber mig lägga mig på sängen, ger mig lite värkstimulerande och jag tar stöd med händerna runt benen. Det hjälper.

Klockan är 07:45. De tycker att jag krystat länge nu och tillkallar en läkare. En trevlig herre som tar i hand och talar om att de tänker hjälp bebisen förbi den sista passagen med sugklocka. Gör vad ni vill, tänker jag. Jag vill ha mitt barn nu! Han visar hur den ser ut och fungerar, men vid nästa krystvärk glider barnets huvud ner av sig själv! Ingen sugklocka alltså. Vad skönt. Nu är det bara minuter kvar. 

Den här stunden som kommer minns jag mest som en utomkroppslig upplevelse. Som om jag ser mig själv på avstånd. Jag ligger där på rygg i sängen, krystar för kung och fosterland och ser toppen av huvudet tränga fram. Smärtan är enorm. Det bränner, svinder och trycker. Jag vill krysta, men barnmorskan ber mig vänta. Johan håller om mig och vi andas tillsammans för att invänta nästa värk. För ett ögonblick hinner vi se på varandra och le - snart kommer våran bebis! När nästa lavin slår över mig tar jag i för kung och fosterland. Barnets huvud är ute. Helt overkligt! Jag fortsätter att håller ut så länge jag kan i värken, ser hur huvudet pressas fram och sen också hur den lilla, vita, kletiga kroppen lämnar min. Magi. Hon är född! Klockan är 07:51. Jag tar själv emot henne, och hon landar på min mage i en sanslös röra av blod och gegg. Smärtan är helt borta. Vi har fått en dotter! En underbar, efterlängtad liten flicka. Och hon är helt perfekt!

Där ligger hon nu på mitt bröst, insvept i en handduk och gnyr. Vi nosar på henne och ser på en gång att det blev en liten Signe. Hon är underbar. Hon är ett litet mirakel. Hon är våran.




Vi lämnas ensamma på rummet och njuter av den förtrollade stunden. De väntar med att vägning och mätning och hon blir sent avnavlad, precis som jag önskat. Signe är hungrig på en gång, så jag ammar henne. Allt är så stilla. Utanför har morgonsolen precis gått upp och den lyser in genom fönstret. Hur kan världen vara sig så lik när mirakel händer? Vi ringer några samtal. Njuter av den goda frukostbrickan. Njuter av att äntligen ha vår bebis hos oss!


Min fina Signe, om du visste vad vi längtat efter dig.
Mamma, pappa och storasyster älskar dig. Vi älskar dig nå enormt!