Ninjakattungen

Signe i hennes egenpåhittade spikes 
Mars 2014
 
Min mamma brukar kalla Signe för en Ninjakattunge. Det beskriver precis de egenskaper som den här tjejen besitter. Bakom fasaden av en försynt, söt liten flicka gömmer sig ett krutpaket. En ninja.
 
Jag har inte bloggat något om Signe det senaste halvåret, men det skulle kunna sammanfattas som ett långt vredesutbrott. Hon har varit fullkomligt omöjlig att ha och göra med. Om något inte gått hennes väg har hon skrikit rakt ut. Om skorna inte gått på fötterna, om böckerna inte fått plats i bokhyllan eller mjölkglaset inte haft den färg hon önskat. Hon har varit en typisk treåring, med andra ord. Vansinnig. Bestämd. Oresonabel.
Men mellan varven otroligt busig, knasig och alldeles underbar också. Såklart. Ja, vi kan väl konstatera att 3 år - 3 ½ år inte är den roligaste åldern direkt... Men det börjar vända nu, och snart kan vi lägga ännu en utvecklingsfas till handlingarna. Vi kan diskutera bättre. Hon kan hejda sina utbrott något och i stället försöka sätta ord på känslan. Det är inte det enklaste, men vi övar. Jag tror och hoppas vi kommer gå sträkta ut på andra sidan. 
 
Tills skillnad mot Estrid som är så ömsint och känslosam så är Signe mer utav den hårdnackade typen.
Som min pappa beskrev det:
 
"Signe blir den där tuffa tjejen som får kliva ur bilden och vrida huvudet av ett påkört djur, om man skulle råka ut för det."
 
Inget trams alltså. Raka puckar. Samtidigt är hon rolig och kan skoja om saker och fälla kommentarer som ingen annan. Att en sån liten människa kan rymma så mycket humor! Så många olika sidor. Vår färgsprakande lilla Ninjakattunge ♥

Till mina barn.

Min fina lilla hög med ungar!
Spaninen 2014
 
När Knut namngavs läste jag en text som jag själv skrivit. Jag hade länge letat bland barndikter och texter på nätet i jakten på något fint att högläsa, men när ingen utav de kända författarna sa just det som jag ville säga skrev jag en själv. Namngivningsceremonin kändes som ett fint tillfälle att ta i akt.
 
Jag grät. Mamma grät. Efter cermenin rev vi ner några dekorativa pompoms från taket och tårkade tårarna med.
Det var en fin stund. Nu vill jag dela den med er.
 
 
"Likt en astronaut i rymden svävar det lilla barnet i livmodern.
Fäst i sin navelsträng. Livlinan.
Ensam i mörkret är du, men lilla barn, jag bär dig under mitt hjärta.
Om du lyssnar kan du höra slagen.
 
I samma ögonblick din kropp lämnade min, förändrades livet för alltid. Jag har aldrig känt mig så stark och samtidigt så skör som den stunden då jag fick dig i mina armar. Det är lätt att tro att barnen lär av de vuxna, men jag tänker att vi vuxna har mycket att lära av barnen. För att vara förälder är inte att läsa någon manual.
Det är att se sig själv i spegeln och bli varse bristerna hos den som tittar tillbaka.
När jag ser dig ser jag mig själv.
Det är svindlande och fantastiskt men på samma gång skrämmande.
 
Du gör mig till en del av ett sammanhang, där barndomens minnen går som ett eko mellan generationerna.
Jag försöker se mig själv utifrån. Förändra. Förbättra. Förlåta.
Lilla barn, tillsammans bygger vi något större än oss själva.
 
Estrid, Signe och Knut.
Ni har var och en öppnat en varsin dörr till mitt innersta.
Ni har fått mig att på riktigt våga känna. Våga älska.
Se saker med ett öppnare sinne. Uppskatta olikheter. Vara ödmjuk.
Ni har givit livets strängar en djupare klang.
 
Oavsett vad livet än tar er med på för resa, så finns jag alltid här.
För ni är inte ensamma i mörkret.
Älskade barn, jag bär alltid en del av er i mitt hjärta.
Bara lyssna så hör ni slagen.
 
Mamma"

♥ Signe 3 år ♥

 
En glad och sminkad 3-åring och hennes efterlängtade prinsesstårtor!
 
I helgen som var fyllde min lilla pärla 3 år! Hipphipp hurra! Älskade lilla unge. Jag minns det så väl, den där morgonen när hon föddes. Höstsolen lyste in genom fönstret på sjukhuset. Utanför hade träden börjat skifta färg. Klockan var 07:51 och en ny liten människa kom till världen och förändrade våra liv för alltid ♥ 
 
Signe själv har längtat mycket efter sin födelsedag. Hon håller upp tre fingrar och pratar om allt som händer när man fyller tre. Så stor man blir då. Helst av allt vill hon fylla sex år, som Estrid, men det får vänta.
 
Jag hade dagen till ära drabbats av mjölkstockning med 39,5 graders feber med frossa. Fantastiskt lägligt när man ska ha släkten på besök. Men vi gjorde det enkelt för oss - köpetårta och köpekaka. Värre än så behöver det inte vara och Signe var helnöjd! Till sitt kalas hade hon nämligen önskat sig en grön prinsesstårta. "En kall". Perfekt när man är en glupsk tjej som hon! Perfekt även för en mamma som inte var i tillstånd att leverera sju sortser hembakt.
 
Signe fick massor med fina presenter, men hennes egen favorit var definitvt sminket. En egen låda med ögonskuggor, läppstift och borstar. Signe som älskar att låna mitt smink blev överlycklig över att äntligen få eget!
 
Tack alla för uppvakningen när hon fyllde!
 
Ny kategori också - "Signe 3 - 4 år". Hjälp vad tiden går!