Först när karusellen stannat

 
I två månader till ska jag vara föräldraledig. Jag har älskat att vara hemma med barnen samtidigt som det varit jobbigt. Skitjobbigt, många gånger. Det är väl förbannelsen över småbarnslivet - omöjligheten i att kunna njuta av det som pågår medans vardagen rullar på i hög intensitet. Men jag försöker. Jag påminner mig själv. Ändå är det så mycket lättare att irritera sig på att behöva torka kladd fem miljoner gånger om dagen, än att se härligheten i det liv som faktiskt pågår. Det som jag är mitt uppe i.
 
När jag jobbat ett tag kommer det säkert den där dagen då jag saknar att få torka en kladdig unge vid lunchbordet. Det är så jag tänker, "det här kommer jag en dag längta efter!", och jag tror det hjälper. Det händer också att jag på kvällen när barnen somnat hamnar i soffan med mobilen i handen. Kollar på bilder från dagen som gått och saknar dem, fast jag nyss hade dem. Det är först när karusellen stannat som man kan fokusera på omgivningen. Se den tydligt.
 
Det har inte heller varit ultimat för någon utav oss att Johan jobbat borta en vecka i stöten. För även om han varit hemma en vecka i sträck efteråt så väger det inte upp. Det väger in närmelsevis upp alla hämtningar och lämningar på dagis, alla lagade måltider, varje läggning och varje tvätt- och städning som jag tagit själv när han varit borta. I stället är min uppfattning att det skapat två olika sätt för oss att leva - ett mammaliv och ett familjeliv. Det har varit svårt att pendla mellan dessa två. Kanske mest för oss vuxna. Men jag ska inte framställa mig själv som den som dragit kortaste strået - tvärtom. Jag har fått möjligheten att vara med barnen och följa dem i deras världar och för det är jag alltid en vinnare. 
 
Vi behöver bättre balans. Därför tror jag att ett föräldraledigt halvår för Johan kommer vara bra för hela familjen. Jag får zooma ut och Johan zooma in. Då tror jag skärpan blir perfekt. 
 
Nu sover barnen. Den där lilla högen skitungar som jag älskar så mycket. Jag ska gå in och viska det till dem. Estrid brukar uppfatta det, fast hon sover tungt. En långsam nickning i sömnen.

Vad är egentligen viktigast?

Jag gillar att planera. Planera framtiden, ledighet, förändringar i hemmet och annat. Allt som går att skriva listor på och sedan bocka av är kul. Nu senast har föräldraledighet och ekonomi varit populära ämnen för mig att djupdyka i. Faktiskt har jag blivit positivt överraskad av att sätta mig ner och gå igenom allt. Det är ju inte alltid det blir så. Planerar vi väl kommer vi kunna vara hemma med bebisen i minst 2 år samtidigt som vi kommer kunna leva i stort sett som nu och spara samtidigt. Kanon.
 
En annan rolig grej var när jag tittade på Konsumentverkets hemsida efter en schablon på hur stor mat/livsmedelskonto vi borde ha i familjen nu när vi blir fem stycken. Enligt deras tabell är 6610 kr rimligt. Eftersom vi idag har 3000 kr på denna post känns det smått otroligt att en liten stackars bebis skulle fördubbla dessa utgifter. Det känns bra. Då vet jag ju att vi inte slösar i alla fall.
 
Fast mest glad är jag ändå över föräldraledigheten. Jag är så innerligt glad över att vi kommer kunna vara hemma så länge med den lilla! Det känns rätt. Förresten är det fel att säga att det bara är bebisen vi kommer vara hemma med. Vi har två flickor till varav den ena kommer börja skolan (!) under denna period och är det någonting som känns viktigt att prioritera så är det att vara hemma mycket och finnas för dem under denna tid. 
 
Jag längtar efter detta. Längtar efter att vara en hemmaförälder som lägger hela mina dagar på att umgås och hitta på saker med mina barn. Baka. Laga mat tillsammans. Utflykter. Pyssla. Läsa böcker och känna att det är vi som uppfostrar våra barn, inte dagispersonalen. Tänk så här: Jag har 40 år kvar utav arbetsliv att avverka innan mitt strå till stacken är draget. Jobba kommer jag göra resten av livet, men den här tiden kommer aldrig igen. Aldrig. Hur dum skulle jag vara om jag inte tog tillvara på den?

Lag's Soldattorp

 
Det finns ett torp i min släkt. Ett soldattorp. För ett sekel sedan blev en man utsedd till soldat, fick anta namnet Lag och blev som en del i sin soldattjänst tilldelad detta hus.
 
Torpet har sedan gått vidare i släkten. Min farfar växte upp där tillsammans med en släkting som tog hand om honom då han förlorat sina föräldrar i TBC. Den kvinnan tog hand om hushållet och den lilla pojken själv. Bar in vatten och skötte sina två kor, en gris och några hönor. Någon annan inkomst hade hon inte. Med min farfar på cykeln åkte hon ner på byn och bytte mjölk och ägg mot andra livsmedel.Jag tycker det är så farscinerade hur tiden förrändrats över bara några generationer. Vad kommer mina barnbarn häpna över, när de får höra om hur det var när jag var barn?
 
Sånt här är så jäkla häftigt. Dels att det är ett gammalt torp med fantastisk potential, men också den släkthistora som utspelat sig här. Lags Soldattorp. Jag har inte tänk på denna plats tidigare, men i helgen bestämde sig jag och Johan för att åka dit och kika. Huset har stått öde i över 30 år nu. Ni kan ju gissa vad jag tänker? Min hjärna har nu satt igång en idéspruta med allt som kan göras av denna fantastiska plats.
 
Just nu är torpets framtid oviss i och med farmors bortgång. Jag håller mina tummar och tår för att det får stanna i släkten fortsättningsvis. Har jag riktig tur kommer även jag och min familj har möjlighet att putsa på denna pärla. Bättre sommarställe på en timmes bilavstånd finns inte!
 

När en tanke byggt bo i huvudet.

Ibland trillar det ifrån ingenstans ner en tanke i skallen som från första stund känns så tydlig, självklar och viktig.

Precis så blev det för mig förra veckan.  En tanke blixtrade till i huvudet och där bor den nu. Det var en vardagkväll likt många andra. Jag och Johan låg i soffan och såg på TV när jag plötsligt attackeras av något som känns som jordens viktigaste tanke. Jag vill gifta mig. Nu. Vi måste gifta oss nu, varför har vi inte gjort det tidigare? Tänk om jag dör imorgon. Då skulle jag dö ogift fast jag redan hittat mannen i mitt liv? Här såsar jag omkring utan att göra göra slag i saker och ting. Det här går inte. Jag vill inte dö och känna att jag gått minste om något så viktigt, när jag hade chansen. Vi måste gifta oss! Så är det bara.

Jo jo. Att vi ska har jag vetat länge, men aldrig tidigare har det kännts så viktigt som nu. Men lugn. Jag är en långsam människa. Här är det förlovning följt av giftemål inom ett år som gäller. Men inget ordinärt och tråkigt. Inget för sakens skull. Inget jävla tjaffs. Nej, om det ska vara ska det vara på riktigt och då ska det ånga av kärlek och passion i varje detalj. Äktenskapet är stort. Som ni själva förstår får inget lämnas till slumpen, och då förstår ni också hur oändligt mycket det finns att grubbla kring:
 
- Vilka ska komma? Stort eller litet? Barn eller barnfritt? Mina barn ska självklart vara med, men sen då?
- Vart ska vi vara? Resa i väg eller vara på hemmaplan? Gotska Sandön är en dröm. Kan det bli verklighet?
- Vad ska vi ha på oss? Johan vet inte, men spånar på en 1700-talsdräkt. Hm? Jag då?
- Vad ska vi äta? Något fantastiskt gott givetvis. Efterrätten är viktigast. Ska den vara varm eller kall?
- Vilken färg ska inbjudningskorten gå ì? Rosa och grönt kanske.
- Vilka blommer ska vi dekorera med? Rosor är för klyschigt. Ängsblommor och nån gerbera blir bra.
- Vill jag ha någon tärna? Nej. Näbbar får räcka.

Nu får det inte plats mer i mitt huvud. På ett sätt är det skönt att veta att detta inte kommer bli verklighet på ett tag, och därför kan jag bara släppa tankarna. Jag behöver inte bestämma nu, även om det skulle vara kul. För vad jag förstått så är det här med bröllopsbestyr en djungel, åtminstonde om man vill ha ett sånt bröllop som jag önskar.

Okej. Jag får se det så här. Jag har avklarat den svåraste biten - att hittar karln i fråga. Nu återstår faktiskt bara det enklaste. Egentligen är det ingen bråska heller. Det har hänt ganska mycket i våra liv sedan vi träffades. Som jag brukar säga - vi måste ju spara något kul till sen också. Men det är svårt att sluta drömma när man väl börjat!


1826 dagar

I dag är det fem år sedan jag och Johan träffades för första gången. Vi hade båda två kommit till den traditionella hemvändarfesten på Juldagen utan några större förhoppningar - tänk om vi vetat vad som väntat?

När jag såg honom minns jag att jag tyckte han var skitsnygg. Jag gjorde inga längre övervägande med mig själv innan jag bestämde mig för att honom skulle jag ha. Vi dansade lite och jag fixade hans nummer. Alltså - jag lirkade ur hans mobil ur jackfickan när vi dansade omslingrat, och med händerna bakom hans rygg ringde jag sedan upp min egen mobil. Även om vi skulle komma ifrån varandra under kvällen, skulle jag inte tappa bort honom för alltid. Ska det bli något får man ta saken i egna händer, som det heter.

Krogen stängde. Eftersom Johan var rätt dragen fattade även jag nästa beslut. Att det var i min taxi han skulle åka hem. Efter att han vält sig i min säng och däckat var han min. Från den dagen och framåt. Morgon efter låg vi i sängen och pratade tills dagen blev till kväll igen. Man skulle kunna säga att vi inte bara "klickade", det sa mer "pang" på en gång. Det kanske inte är det mest romantiska sättet att ragga upp sin käresta på, och jag har många gånger tänkt att vi för våra barn måste berätta en vackrare version om hur mamma och pappa blev kära. Men samtidigt ger sanningen hopp om att hitta sin drömprins där man minst anar det, vilket är väldigt fint i sig.

Om det finns en person för alla, så är jag världens lyckligaste som drog hem just min andra hälft den där kvällen. Johan, du är mannen i mitt liv - min stora kärlek. Att få dela min tid ihop med någon jag älskar så mycket är lyckan på jorden. Tack för de här fem underbara åren. Det har hänt massor! Nu ser jag fram emot vår framtid tillsammans! ♥

Jag har fått ett nytt jobb!

Eller egentligen ett nygammalt jobb. Samma arbetsgivare - en ny tjänst. Jag har kanske nämnt tidigare att jag varit intresserad av denna tjänst, och i fredags ringde chefen och meddelade att tjänsten var min om jag ville. Jag är så glad! Det känns som ett steg i rätt riktning och jag ser fram emot att få lära mig alla nya saker.

Skillnaden på min gamla tjänst och min nya är ganska stor, även om likheterna är många och jag kommer ha god användning av det jag redan kan.

Förut satt jag på telefonen och tog emot samtal från kunder när det gällde föräkringar, lite bank och lite penison. Nu kommer jag i stället jobba i butiken och träffa kunderna direkt. Mina arbetsområden kommer fortfarande vara försäkringar som jag redan kan, men ockå inrikta sig mer på bank. Ni vet konton, betalningar, överföringar, kort, fonder och ja, sånt som man gör inne på en bank helt enkelt. I och med det här får jag även andra arbetstider, bättre lön och närmre till jobbet (byter till en annan stad). Den 12 september börjar jag jobba 50 %, precis som jag önskat. 

Det är mycket tankar i mitt huvud just nu! Kommer jag trivas med arbetsuppgifterna? Hur ska det gå att lära sig alla nya saker? Det var hundra år sedan jag pluggade och har ingen aning om hur man lär sig saker längre. Kommer jag tycka det är lika kul på det nya kontoret? Hur kommer jag passa med de nya kollegorna?

Vi får se hur det går. Men ni känner ju mig och jag gillar ju att satsa på det jag tror på, därför tänker jag ta den här chansen. Den här möjligheten!


Jobb och föräldraledighet

Jag har under en tid nu umgåtts med tanken på att börja jobba igen efter föräldraledigheten. Det känns rätt okej, jag känner mig ganska taggad. Det skulle vara att satsa på mig själv, för en gångs skull. Skulle jag dessutom ha möjligheten att få en ny tjänst (inget bestämt ännu, men hoppas kan kan man alltid) ser jag fram emot att lära mig nya saker. Det skulle vara skoj. Jag känner mig redo för det.

Men samtidigt älskar jag att vara hemma med barnen. Den dagen Johan blir en rik sjöman skulle jag utan tvekan kunna tänka mig livet som hemmamamma! Inget jobb i världen kan mäta sig med att få vara hemma och mysa med sin familj om dagarna! ♥
 

Här är de förresten, mina finaste. Lite random bilder som jag fotat med mobilen.


Men även om jag planerar att börja jobba betyder inte det att Signe ska börja på dagis. Vi har tänkt dela upp ledigheten så att vi är hemma med barnen varannan vecka, jag kommer alltså bara jobba 50% till att börja med. Så ser planen ut fram till årsskiftet då jag går över till heltid och Johan blir helt föräldraledig med Signe tills det är dags för henne att börja på dagis i vår.

Det känns så skönt denna gång att vi kan välja när Signe ska börja. Lyxen med att ha en fast tjänst när man får barn. Så var det inte när Estrid var liten, hon började ju på dagis dagen efter sin 1-årsdag. Visst gick det också bra, men när jag tänker tillbaka på det.. herregud så liten hon var!

Lite om föräldraledighet och dagis

Jag måste göra tummen upp för min arbetsgivare. Bättre förmåner som föräldraledig får man leta efter! På min inkomst skiljer det bara 2000 kr/månad efter skatt när jag är föräldraledig (tar ut 4 dagar/vecka) mot när jag jobbade heltid. Helt crazy! På ett bra sätt! Det betyder att jag i lugn och ro kan vara hemma med Signe utan att känna mig stressad ekonomiskt att börja jobba.

Men en ansökan om dagisplats för flickorna ligger nu på lådan. Önskat inskolningsdatum för Estrid 2011-08-01, önskat inskolningsdatum för Signe 2012-01-02. Men vi får se hur det blir, framför allt med bebisen. Antagligen blir hon hemma lite längre. Kanske till nästa vår eller så. Appropå dagis är jag positivt övverraskad gällande förskolorna i den lilla socknen där vi ska bo. Så som vårat förstahandsval beskrivs har de en stor utegård där de tillbringar mycket tid, maten lagas av egen kokerska och verksamheten fokuserar mycket på språkutveckling och kommunikation. Bra öppettider och det ligger centralt i samhället. Hoppas vi får plats där!

Tycker lite synd om Estrid som ska behöva byta dagis fram och tillbaka... Detta blir hennes tredje dagis på tre år. Men nu är det sista gången! Dit vi flyttar nu har vi tänkt att bo tills den dagen då vi köper något eget. Spara pengar, spara pengar! Det känns bra. Vi har en bra plan nu. Life´s great!

Det ordnar ju sig alltid

Fast det kan vara svårt att tro ibland! Jag har ju dagits men min depression light inför våran boendesituation, och det faktum att vi inte är överrens om hur vi vill ha det. Vi har disskuterat, kompromissat, blivit besvikna och fällt en hel del tårar. 

Men så ringer igår min svärmor och berättar att hon genom sina konatkter hittat ett hus på fastlandet som skulle passa oss. De skulle åka och kolla för att senare ringa tillbaka med mer detaljer. Jag höll tummarna. Hoppas det är fint! Hoppas det passar oss! Hoppas Johan också kan tänka sig att bo där! Så ringer hon några timmar senare, då är kontraktet redan skrivet och vi får flytta dit om vi vill.

Det vill vi. Vi är överrens, huset är jättefint och ligger precis som vi båda vill ha det. Huset ligger lantligt, men ändå med hus nära omkring och med 5 minuter till dagis. Det är 30 minuter till mitt jobb och har en bra hyra. Det är 110 kvm, stort kök, två toaletter, egen tvättstuga, stor trädgård med sandlåda. Eftersom det ligger på en hästgård, ett Säteri vet jag en som kommer att trivas. Estrid! Hon älskar ju djur. Nu kommer vi bo granne med ett eget 4H!

Det känns helt underbart. Otroligt. Allt som kändes så hopplöst... Nu finns det helt plötsligt en lösning! Dessutom en lösning som vi båda två kommer trivas med. En sten lättade från mitt hjärta. Nu kan jag börja vara glad igen.  

Ja, och tack Kerstin! Tack för allt som du gör för vår familj och för tjejerna. Vi älskar dig så mycket!


Lyckonivå: 79 %

Det är väldigt mycket tankar som trängs i mitt huvud. Det vet ni ju redan, för jag skriver om det mest hela tiden. Om hur det ska bli i framtiden med allt. Ständig oro och ovisshet äter upp min energi. Klart man inte kan planera allt, men att veta om vi har tak övet huvudet om tre månader hade varit fint...

Vissa dagar försöker jag tänka att "idag ska jag inte tänka på jobbiga saker, bara vara i nuet!" och då går det bättre. Men så ställer man sig i duschen och helt plötsligt får man tid att tänka, och då kommer allt tillbaka. Känner mig ledsen, orolig, får kort stubin, tar allting personligt och kan inte glädjas åt det jag har. Ganska otrevlig med andra ord. Allt jag önskar är bara att våran praktiska situation ska lösa sig snart så jag kan sluta stå på paus.  

Så igår fick vi två samtal som fick mitt svårmod att lätta. Ett bra alternativ föll bort, men ett nytt (bättre?) tillkom. Kanske löser det sig trots allt? Det har åtminstonde gjort mig gladare. Det som kändes skönast var egentligen att få veta, snarare än beskeden i sig. För ovissheten är hemsk.

Det kändes som att äntligen få dra in andan efter att hållt den väldigt, väldigt länge.  



Det är ganska skönt att skriva att jag faktiskt känner såhär. Från och till. Det gör väl säkert ni också ibland... Jag kan bli så ofantligt trött på samhällets bild av att man ska vara så jävla glad och tacksam jämt. Det är inte okej att säga att man faktiskt känner sig nere och tappar humöret ibland. Nej. Upp med hakan! Tänk på att du lever i Sverige och det finns barn som svälter! Alltid någon som har det värre! Du har friska barn och en fin familj, var tacksam!

Såklart. Men mina problem är mina problem oavsätt om folk svälter, lever i diktaturer, dör i AIDS eller inte. Faktum kvarstå. Saker och ting måste lösas. I mitt liv, för min familj, här och nu.

Brukar ni se på Jakten på Lyckan på SVT? Det är ett bra program. Jag gjorde deras lyckotest och fick min lyckonivå just i denna stund beräknad till 79%. Det får man väl vara nöjd med efter att ha skrivit ett sånt där muntert inlägg, haha.. Egentligen är jag nog en ganska positiv människa. Och jag har mycket att vara lycklig över. Men ibland känner man mig nere, och det måste få vara okej, det också. För jag gillar mig själv väldigt mycket, därför vill jag också vara ärlig och låta det som känns kännas. Thats it!

Dagarna lunkar på



Skam att sitta inne en sån här fin dag... Men jag är lat och frussen så vi stannar hemma. Jag som hade hoppats på ett uns av vår när vi kom hit, men i stället har ett nytt snötäcke lagt sig över ön. Suck. Jag vill ha värme. Sol! Vårskor och bar asfalt!

De kommande veckorna kommer det nog utkristalliserar sig hur framtiden blir. Vart vi ska bo, hur vi ska bo, vem som ska jobba och med vad. Förresten har Försäkringskassan sagt att det ännu inte är helt bestämt att Johan blir nollad som den där Svetlana eller Tatiana eller vad fan hon hette, sa. I stället håller de på att räkna upp en ny SGI åt honom, och om inte annat har han jobbat tillräckligt mycket för att få en ny SGI fastställd redan i vår. Kanske löser det sig ändå? Jag hoppas.

Jag längtar tills vi bor där vi verkligen vill. Där vi kan känna att barnen kan växa upp och gå i skolan. Det kommer nog förr eller senare, men jag hade bara önskat att det varit så nu...

Tankar...

Det är ganska mycket jag går och funderar på. Ibland känns det bra och jag vet att allt kommer lösa sig. Andra gånger känns allt jättejobbigt och jag vet inte hur det ska bli med allt egentligen...

Lägenheten vi bor i nu har vi till slutet på maj. Vad händer sen? Vart ska vi bo? Jag vet inte. Johan vill stanna på ön. Själv vill jag tillbaka till fastlandet. Jag kan inte se något långsiktigt här och känner mig alldeles för ensam för att låta bli att längta hem. Samtidigt förstår jag att vi måste ge flytten-till-gotland en ordentlig chans när vi väl tagit oss hit. Men tryggheten på fastlanndet lockar. Jag har jobb och ett socialt nätverk. Där vet vi vad vi får, men vad får vi här? Hur blir det med jobb? Och föräldraledighet? Dagis? Jag är så enormt tött på denna ovisshet, att bo ett år här och ett år där. Jag orkar inte med det. Jag vill slå rot.

Ska vi flytta till fastlandet och dela lika på föräldraledigheten?
Eller ska vi satsa ett år till på ön. Är det värt det, om vi ändå inte ska bo här sen?

Mycket frågor. Inga svar? I sånna här situationer önskar jag att jag kunde kliva ur min egen kropp och slippa vara duktig, ta ansvar och fatta en massa kloka beslut. Jag blir trött på mig själv. Velar, testar och ångrar mig igen. Å andra sidan känner jag mig stark och besutsam. Tror det blir bra oavsett.

Estrid sa såhär när vi satt nere vid havet, och hon såg att jag försvann bort i tankar:

"Vad tänker du på, mamma?"
"Jag tänker på om vi ska bo här på Gotland eller om vi ska flytta till fastlandet igen. Vad vill du?"
"Jag vill bo på fastlandet."
"Varför?"
"För att farmor bor där."
"Mh, jag vet att det är så. Det är också någonting som vi måste tänka på när vi bestämmer oss. Det är svårt..."
"Ja. Men äsch! Vi går och äter glass i stället!"

Tänk så lätt att bara vara 3 år gammal och inte behöva tänka en massa. Känns något jobbigt slutar man bara tänka på det och tar en glass i stället. Hon gör mig på bra humör. Hon får mig att se det enkla i det som känns svårt. Det är bra, för om man bara trasslar in sig i sina egna tankar är det lätt att man fastnar. Då kanske man behöver bryta och bara... ta en glass.

En sak vet jag i alla fall. Att ovsett vart eller hur vi kommer bo så har jag en familj full av kärlek. Ni är det viktigaste jag har!


En väldigt fin ask

Jag tänker ganska mycket på framtiden just nu. Det verkar säkert spännande och kul att satsa på något man tror på, chansa och kasta sig ut så som vi gjort. Det är det också, men att ovissheten om framtiden också är otroligt påfrestande kan ju vara värt att nämna. Det är jävligt jobbigt att inte veta hur allt ska bli. Boende, jobb, föräldraledighet...  

Framför allt är det jobbigt att inte veta vad jag själv vill längre. Jag brukade ju alltid veta hur jag ville ha det! Nu vet jag inte alls. Jag står med en fot i på fastlandet, en fot i Visby. Vilket ben ska jag stå på? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad är jag beredd att satsa? Hur mycket är det värt? Vad väger tyngst? Känslan går upp och ner. Vissa dagar älskar jag att bo här, andra dagar längtar jag hem. Ibland är jag så stolt över att vi vågat ta detta steg, andra gånger undrar jag vad vi håller på med...

Men jag älskar Visby! Närheten till allt, människorna, havet och lugnet. Jag och Johan har pratat ganska mycket om detta. Jag beskriv det som att jag har en väldigt fin ask, men alla saker som betyder något för mig ligger någon annanstans. Vad spelar då asken för roll? Det viktiga i livet är ändå de små sakerna som man älskar, värderar och uppskattar så mycket.

Det är svårt att veta hur något känns innan man provat. Jag har sagt det förut, men testar man nya saker ser man också nya sidor hos sig själv. Just nu känns relationen till mina barns mor- och farföräldrar väldigt viktig. Mycket viktigare än jag trott! Jag ser på Estridh hur mycket hon saknar, längtar efter och pratar om sin farmor och morfar. Hur kommer Signes relation till dem bli om vi bor här? Kommer hon stå dem lika nära? Om inte, är det värt det? Vad får hon i stället?

Urk. Ibland blir jag så trött på mig själv! Trött på vara vuxen och behöva fatta en massa bra beslut hela tiden. Önskar att jag bara kunde ta ett steg åt sidan, låta någon annan kliva in och vara klok och duktig i mitt ställe. Ja, det är också något som satt sig i huvudet på mig... Att vara duktig, genomtänkt och bra hela tiden. Helst rolig och snygg också. Men det är väl något jag får lära mig att leva med. Ändock kan jag inte låta känsla passera smärtfritt.

Snart vaknar Estridh och då ska vi gå på stan. Samtidigt som jag skriver detta, gnäller lite och tycker synd om mig själv slår mig tanken om hur bra jag faktiskt har det, egentligen. Är jag rätt person att gnälla? Ja, just nu är jag det. För just nu känns det så här. Nu har Estridh vaknat. På med kläder och ut i friska luften. Hörs!


If you can dream it, you can be it!

Jag fick jobbet!! Fan vad jag är bra! Det sa jag till mig själv när jag gick i från arbetsintervjun.

Det är ju egentligen helt galet att jag, som inte har nå mer än gymmasieutbildning och två barn på släp kan kliva in på ett stort företag och få höra att "Vi behöver verkligen någon som dig, med din kompetens! När vill du börja?". För det var i stort sätt så dem sa. Att jag var en stor resurs med tanke på mitt breda kompetensområde. Och jag som inte tyckte jag kunde något alls...


Såhär såg jag ut. Kul att få fixa till sig lite. Kul att för en gångs skull inte behöva ha en sladdrig amnings-BH!

Kontoret var jättefint och vi pratade om familjen, vad jag gjort inom företaget och självklart mina nya arbetsuppgifter. Jag kommer alltså sitta i receptionen och sälja produkter, träffa kunder, ordna det praktiska kring konferanser, sköta bolagets posthantering och såklart svara i växeln och koppla samtal. Det är ju trots allt "bara" ett behovsjobb, men man måste ju börja någonstans! Få in en fot, som man brukar säga...

Så till det praktiska. Jag kommer fortsätta vara mammaledig på heltid med undantag för de dagar jag får hoppa in och jobba. Ammningen fortsätter, men när jag jobbar får Signe sina dagsmål ur flaska. Som minst kommer jag vara deras backup till april, och funkar det bra har jag jobb där hela sommaren. Bättre lön också. 7/12 börjar jag. Förhoppningsvis dyker det kanske upp en fast heltidstjänt, och då vet de redan vem jag är och vad jag kan! Allt känna bra nu. Hoppfullt.

Jag känner mig ungefär lika våghalsig, modig och dunderstark som Pippi Långsstrump just nu. If you can dream it, you can be it!

Dagarna tickar ner

Det känns som lugnet före stormen. Så mycket som ska packas och fixas innan vi bär i väg mot Gotland. För varje liten sak jag tar mig för och avslutar så känns det som vi kommit ett litet steg närmre. Av någon anledning blir man ganska sugen på att rensa och sortera när man är höggravid. Antar att det handlar om att boa in sig och strukturera upp vardagen inför den nya familjemedlemmen? Det passar i allafall bra i samband med en flytt! Även om jag är tjock, trött och tung så känns det bra att slänga och rensa. Det är bra.

Det roligaste renset hittills var min pyssellåda. Tidigare har jag haft alla kreativa projekt utspridda i olika lådor, plastpåsar och skrymslen. Nu är allt organiserat och samlat till samma praktiskta låda! Det räcker med att lyfta på locket och se alla garner, virkningsböcker och scrappingsaker för att få inspiration. Förhoppningsvis kommer lådan åka fram många gånger under mammaledigheten!



Men jag tar en sak i taget. En dag rensar jag ogräs, en annan dag städar jag garderoben. Tiden går lite fortare och alla göromål blir mindre tunga. Det känns bra. För det är faktiskt inte så lång tid kvar nu...

Det är 17 dagar kvar tills lastbilen fullpackad med vårat hem åker mot Visby.

Det är 39 dagar kvar tills bebisen beräknas komma.

Lugnet före stormen. Ett helt nytt liv! Ett liv som en familj på fyra, ett liv i lägenhet, ett liv på Gotland långt i från familj och vänner. Det är mycket som står för dörren.


Äntligen ledig! LÅNGLEDIG!

Det är skönt att vara ledig! Ta det lugnt vid frukostbordet, bara göra det som faller mig in, vila när jag vill, leka med Estridh och framför allt ha precis vilka bekväma myskläder som helst på mig, utan att behöver tänka på att vara snygg på jobbet. Det är härligt. Jag och bebismagen har längtat efter denna ledighet. Vi behöver det.

Jag försöker att rensa och packa i ordning lite gran i taget här hemma. Någon liten grej om dagen, då känns det inte så övermäktigt. Hittills har jag rensat bland Estridhs leksaker, plockat ur porslin ur köksskåpet, kollat igenom min garderb och fått undan en hel säck med kläder som ska skänkas, sorterat bebiskläder, rensat badrumsskåpen och alla papper och pärmar som finns inne på kontoret.

Roligast var bebiskläderna. Gissa om man längtar efter den lilla när man rotar fram alla de pyttesmå bodysarna som Estridh hade när hon var liten? Tänk att hon var liten! Och ännu knäppare - tänk att vi ska ha en sån liten snart igen... 

Jag har tyckt att flytten känns ganska jobbig fram tills nu, och därför inte tänkt så mycket på den. Nu börjar det däremot vända. Jag längtar tills flyttlasset går på riktigt och vi kan börja göra oss hemmastadda i lägenheten. Våran första morgon i Visby har vi bestämt ska börja med en morgonpromenad runt ringmuren. Det är min målbild just nu. Därefter är det bara en lång väntan på att bebisen ska komma ut, sen kan vi känna oss hemma på riktigt. Bebis och flytt avklarat! Det ska bli skönt.


Planera flytten...

Oj, vad mycket det är att tänka på inför flytten! Packa är ju bara en liten del av allt... Vi ska sälja en bil, välja vad vi ska ta med oss och inte, organisera så allt får plats i lastbilen, säga upp Estridhs dagisplats (visste inte att det var 2 månaders uppsägningstid på sånt), göra adressändring och mitt uppe i allt detta försöka ta det lugnt och tänka på den nya familjemedlemen som ska komma.

Vi kommer inte ta med oss allt till Gotland, eftersom vi kommer bo lite mindre än nu och dessutom ser detta lite som en "prova på"-period. Funkar det inte kommer vi helt enkelt tillbaka till fastlandet, och då vill vi inte behöva flytta hela lasset en gång till. Mindre packning betyder också mindre lastbil att hyra. Ja, det är mycket att tänka på...

Jag tänker inte heller säga upp mig från jobbet utan behåller min tjänst och är föräldraledig tillsvidare. Företaget jag jobbar åt har kontor även på Gotland, så förhoppningen är att börja där efter föräldraledigheten. Hänger såklart på att det finns lediga tjänster, men utsikterna ser goda ut! För som sagt - trivs vi inte har jag alltid min tjänst på fastlandet att komma tillbaka till. Känns bra! Det finns egentligen inget annat tillfälle som hade varit bättre för att testa något sånt här. Vi har ju ingenting att förlora! 


Lugnet före stormen

Det kommer hända mycket i Estridhs liv den närmsta tiden. Flytta, byta dagis och sist men inte minst få ett syskon. Jag undrar vad hon skulle tycka om allt, om hon förstod vad det innebar?

När vi pratar om det säger hon att hon vill flytta till "Gockland" och hon försäkrar sig snabbt om att mamma och pappa också ska följa med. Nu har hon ju sätt lägenheten och jag har förklarat att hon kommer få ett nytt rum, gå på ett nytt dagis och träffa massor av nya kompisar. Hon är ofta tyst och lyssnar, men vad hon egentligen tänker och känner är ju svårt att veta. Hon kan ju omöjligt förstår vad allt faktiskt innebär för henne.

På ett sätt känns det jäkligt jobbigt. Som om jag ljuger och går bakom ryggen på henne, eftersom jag är oförmögen att förbereda henne inför allt som väntar. Lugnet före stormen. Men jag kan samtidigt inte göra något annat än att prata om det komma skall med henne och ta det i hennes takt. Vi kommer tex. inte börja med inskolning på hennes nya dagis (vilket det nu blir) förren efter några månader när vi bott in oss lite. Tror hon kommer må bra av att få vara hemma i tryggheten med mig och bebisen den första tiden.



Estridh känner på bebisen och vill att "han" ska komma ut.



Min stora flicka kramas med bebismagen.


Men jag tror ju ändå att det kommer gå bra! Jag tänker att om det är någon gång vi ska flytta dit så är det nu. För om vi väntar bara 3 år till är barnen så stora så en flytt innebär att bryta upp med kompisar och skola, något som kommer påverka dem mycket mer. Förhoppningsvis kan vi stadga oss på riktigt inom kort där vi verkligen trivs och vill bygga upp vårat liv tillsammans, och sedan stanna där! ♥

Nu är det bestämt

Vi ska alltså flytta - hit! Till en trea i Visby innerstad med utsikt över havet och taken. Jag och Estridh var och kollade på lägenheten i helgen och allt känns helt rätt. Nu får det bli så här. Vi tänker åtminstonde prova. Vem vet, vi kanske är tillbaka till fastlandet innan nästa sommar men då är vi en erfarenhet rikare.

Jag tycker det känns så spännande! Förutom att lägenheten är väldigt fin och jag tror vi kommer trivas väldigt bra, känner jag mig nöjd över beslutet att lämna våran nuvaranra stad. En helt ny plats, ett helt nytt liv! När jag berättar om detta tycker jag fortfarande att det låter helt knäppt. Som om jag står och ljuger för det kan ju inte vara sant att vi faktiskt tänker göra detta. Men det tänker vi. Den 1 september är inflyttningsdatum.

Nu tänkte jag visa er lite bilder från lägenheten, utsikten och våran gata utanför. Som ni ser är den möblerad men vi kommer byta ut de mesta mot vårat egna bohag.


Här är hallen (ytterdörren rakt fram). Byrån till höger + stolen kommer vi behålla i möblemanget.



Det här blir vårat sovrum!



Utsiken från sovrumsfönstret - inte illa va?!



Matsalsrummet. Tror det kan bli fint med våra vita möbler och lite orkidéer i fönstret.



Vardagsrummet/barnrummet. Den halvan av rummet där sängen står blir barnrum och till vänster kommer TV och soffa stå.



Det var en del sånna här sneda fönster eftersom det är en takvåning, men utsikten är lika oklanderlig!




Porten som går till innergården.




Här är huset!



Här står min syster i vår "gränd". Vi kommer bli grannar nu, hon bor också innanför murarna!



Så nu är det mycket som ska ordnas. Flytt med lastbil och rensning och packning av det som vi ska ha med oss och inte. En hel del att tänka på med andra ord!

Och mitt uppe i detta ska jag försöka ladda inför nedkomsten av bebisen 3 veckor (hoppas den inte kommer för tidigt!) efter inflyttningen. Har bett om att få gå på ett MVC i Visby de sista gångerna innan förlossningen och även få ett studiebesök på deras förlossningsavdelning. Jag har ju aldrig varit där, och vill gärna känna mig trygg med platsen den dagen det är dags att föda.

Bebisen blir alltså en infödd gotlänning! :) Känns kul, men samtidigt helt snurrigt. Ja, det är ganska overkligt allting faktiskt. Overkligt men otroligt roligt!

A dream come true?

Det har hänt ganska mycket den senaste veckan. Mitt huvud har varit fullt med tankar och funderingar om framtiden och bloggen har inte varit så högprioriterad. Nu känner jag däremot att jag vill berätta vad som är på gång!

Vi planerar att flytta. Vi tänker flytta från huset och sälja bilarna och kaninerna. Vi har ansökt om ny dagisplats åt Estridh och omsorgsfullt valt ut förskolor som känns bra. Johan har en anställningsintervju som väntar och om allt går som planerat flyttar vi 1 september - till VISBY!

Det känns helt overkligt att jag skriver detta, men vi tänker bosätta oss på Gotland. Förhoppningvis för en lång tid framöver! Vi tänker satsa på det vi verkligen vill och drömmer om. Vi tänker ta ett steg närmre mot det liv vi vill skapa och leva tillsammans, och det känns så bra!

I helgen åker jag och Estridh över för att kika på en lägenhet som vi eventuellt kommer flytta till. Det ska bli spännande, fortfarande slår det mig att "Herregud, är det verkligen sant? Kan vi verkligen göra det här?!". Men jag tänker vad annorlunda mitt liv sätt ut om jag inte följt mitt hjärta och gjort det jag verkligen trott på. Därför vill vi i alla fall testa! Det känns rätt.

Rätt, spännande
och otroligt roligt!