Lyckonivå: 79 %
Det är väldigt mycket tankar som trängs i mitt huvud. Det vet ni ju redan, för jag skriver om det mest hela tiden. Om hur det ska bli i framtiden med allt. Ständig oro och ovisshet äter upp min energi. Klart man inte kan planera allt, men att veta om vi har tak övet huvudet om tre månader hade varit fint...
Vissa dagar försöker jag tänka att "idag ska jag inte tänka på jobbiga saker, bara vara i nuet!" och då går det bättre. Men så ställer man sig i duschen och helt plötsligt får man tid att tänka, och då kommer allt tillbaka. Känner mig ledsen, orolig, får kort stubin, tar allting personligt och kan inte glädjas åt det jag har. Ganska otrevlig med andra ord. Allt jag önskar är bara att våran praktiska situation ska lösa sig snart så jag kan sluta stå på paus.
Så igår fick vi två samtal som fick mitt svårmod att lätta. Ett bra alternativ föll bort, men ett nytt (bättre?) tillkom. Kanske löser det sig trots allt? Det har åtminstonde gjort mig gladare. Det som kändes skönast var egentligen att få veta, snarare än beskeden i sig. För ovissheten är hemsk.
Det kändes som att äntligen få dra in andan efter att hållt den väldigt, väldigt länge.
Det är ganska skönt att skriva att jag faktiskt känner såhär. Från och till. Det gör väl säkert ni också ibland... Jag kan bli så ofantligt trött på samhällets bild av att man ska vara så jävla glad och tacksam jämt. Det är inte okej att säga att man faktiskt känner sig nere och tappar humöret ibland. Nej. Upp med hakan! Tänk på att du lever i Sverige och det finns barn som svälter! Alltid någon som har det värre! Du har friska barn och en fin familj, var tacksam!
Såklart. Men mina problem är mina problem oavsätt om folk svälter, lever i diktaturer, dör i AIDS eller inte. Faktum kvarstå. Saker och ting måste lösas. I mitt liv, för min familj, här och nu.
Brukar ni se på Jakten på Lyckan på SVT? Det är ett bra program. Jag gjorde deras lyckotest och fick min lyckonivå just i denna stund beräknad till 79%. Det får man väl vara nöjd med efter att ha skrivit ett sånt där muntert inlägg, haha.. Egentligen är jag nog en ganska positiv människa. Och jag har mycket att vara lycklig över. Men ibland känner man mig nere, och det måste få vara okej, det också. För jag gillar mig själv väldigt mycket, därför vill jag också vara ärlig och låta det som känns kännas. Thats it!
Vissa dagar försöker jag tänka att "idag ska jag inte tänka på jobbiga saker, bara vara i nuet!" och då går det bättre. Men så ställer man sig i duschen och helt plötsligt får man tid att tänka, och då kommer allt tillbaka. Känner mig ledsen, orolig, får kort stubin, tar allting personligt och kan inte glädjas åt det jag har. Ganska otrevlig med andra ord. Allt jag önskar är bara att våran praktiska situation ska lösa sig snart så jag kan sluta stå på paus.
Så igår fick vi två samtal som fick mitt svårmod att lätta. Ett bra alternativ föll bort, men ett nytt (bättre?) tillkom. Kanske löser det sig trots allt? Det har åtminstonde gjort mig gladare. Det som kändes skönast var egentligen att få veta, snarare än beskeden i sig. För ovissheten är hemsk.
Det kändes som att äntligen få dra in andan efter att hållt den väldigt, väldigt länge.
Det är ganska skönt att skriva att jag faktiskt känner såhär. Från och till. Det gör väl säkert ni också ibland... Jag kan bli så ofantligt trött på samhällets bild av att man ska vara så jävla glad och tacksam jämt. Det är inte okej att säga att man faktiskt känner sig nere och tappar humöret ibland. Nej. Upp med hakan! Tänk på att du lever i Sverige och det finns barn som svälter! Alltid någon som har det värre! Du har friska barn och en fin familj, var tacksam!
Såklart. Men mina problem är mina problem oavsätt om folk svälter, lever i diktaturer, dör i AIDS eller inte. Faktum kvarstå. Saker och ting måste lösas. I mitt liv, för min familj, här och nu.
Brukar ni se på Jakten på Lyckan på SVT? Det är ett bra program. Jag gjorde deras lyckotest och fick min lyckonivå just i denna stund beräknad till 79%. Det får man väl vara nöjd med efter att ha skrivit ett sånt där muntert inlägg, haha.. Egentligen är jag nog en ganska positiv människa. Och jag har mycket att vara lycklig över. Men ibland känner man mig nere, och det måste få vara okej, det också. För jag gillar mig själv väldigt mycket, därför vill jag också vara ärlig och låta det som känns kännas. Thats it!
