1826 dagar

I dag är det fem år sedan jag och Johan träffades för första gången. Vi hade båda två kommit till den traditionella hemvändarfesten på Juldagen utan några större förhoppningar - tänk om vi vetat vad som väntat?

När jag såg honom minns jag att jag tyckte han var skitsnygg. Jag gjorde inga längre övervägande med mig själv innan jag bestämde mig för att honom skulle jag ha. Vi dansade lite och jag fixade hans nummer. Alltså - jag lirkade ur hans mobil ur jackfickan när vi dansade omslingrat, och med händerna bakom hans rygg ringde jag sedan upp min egen mobil. Även om vi skulle komma ifrån varandra under kvällen, skulle jag inte tappa bort honom för alltid. Ska det bli något får man ta saken i egna händer, som det heter.

Krogen stängde. Eftersom Johan var rätt dragen fattade även jag nästa beslut. Att det var i min taxi han skulle åka hem. Efter att han vält sig i min säng och däckat var han min. Från den dagen och framåt. Morgon efter låg vi i sängen och pratade tills dagen blev till kväll igen. Man skulle kunna säga att vi inte bara "klickade", det sa mer "pang" på en gång. Det kanske inte är det mest romantiska sättet att ragga upp sin käresta på, och jag har många gånger tänkt att vi för våra barn måste berätta en vackrare version om hur mamma och pappa blev kära. Men samtidigt ger sanningen hopp om att hitta sin drömprins där man minst anar det, vilket är väldigt fint i sig.

Om det finns en person för alla, så är jag världens lyckligaste som drog hem just min andra hälft den där kvällen. Johan, du är mannen i mitt liv - min stora kärlek. Att få dela min tid ihop med någon jag älskar så mycket är lyckan på jorden. Tack för de här fem underbara åren. Det har hänt massor! Nu ser jag fram emot vår framtid tillsammans! ♥