Åh neeeej!

Ska man skratta eller gråta? Estrid och Signe har lekt frisör i lekstugan och detta är resultatet. Estrid ville vara göra syrran fin...

Åh. Signes underbara blonda lockar är BORTA! Känns som en del av henne gått upp i rök. Älskade lilla unge. Hon är så söt och fin i allt (och passar faktiskt även i kort frisyr) men... Hur räddar vi detta? Går knappast att klippa till en vanlig frisyr.

Hon fick en sidecut. Ser ut som Petra Marklund, typ. Och mamman fäller en tår över de förlorade lockarna...


Signe ♥ Knut

Signe som var så liten ser helt plötsligt väldigt stor ut bredvid Knut!
 
Lillasyster har blivit storasyster! Hon älskar honom, även om det är en stor omställning att inte längre vara minst. Kanske är omställningen störst för mig? Att hon som tidigare varit min lilla bebis i jämförelse med lillebror nu framstår som enormt stor och självständig. I samma stund höjs förväntningarna därefter.
 
För visst är hon stor, och visst är hon självständig. Men jag påminner mig själv om att hon inte ens fyllt tre år och behöver mig på precis samma sätt som innan lillebror kom. För henne har inte det förändrats. Sen är det inte heller alldeles enkelt att vara så ivrig och nyfiken på någon som är så nyfödd och skör. Det blir lätt för hårdhänt och en massa tillsägelser om att vara lugn och försiktig. Men hon lär sig snart.
 
Signe själv är väldigt glad över att Knut äntligen kommit! Hennes kärlek till honom visar sig i hundra miljoner pussar och kramar och en ständig vilja att hålla honom i sin famn. När hon håller honom pratar hon snällt med honom och säger "Hej Knut! Jag är glad att du kom ut!". Det är så fint att se att han helt självklart är en del av familjen, även för systrarna ♥ 

När minstingen blir storasyster

 
Min minsta. Min lilla Signe. Min lilla bebis som blivit så stor. Snart ska du också bli en storasyster?! Jag minns fortfarande vad konstigt det kändes att Estrid skulle bli den stora. Hon som alltid varit så liten...
 
Nu är det samma sak igen. Estrid har ju redan småsyskon och vet hur det går till, men för Signe blir situationen helt ny. Hon kommer inte vara minst längre. Hon som alltid varit min lilla bebis! Det känns lite vemodigt när jag tänker efter. Det är ju i och för sig allting som påminner föräldrar om att deras små barn växer upp...
 
Men ni vet vad jag menar. Den där känslan av att stå inför en stor förändring. Det är ju inte bara jag och Johan som får ett barn till. Tjejerna kommer få ett syskon till som kommer påverka deras liv. Jag tänker att jag ska göra mitt bästa för att övergången ska bli så mjuk som möjligt för dem. Inte dela på kärleken, utan ge dem mer. Inte ha för stor förväntningar, utan vara ödmjuk inför omställningen. Jag hoppas det blir bra.

Bästa vänner

 
"Vet du vad jag och Elton är? Bästa vänner!"

Om Estrid fick bestämma skulle vi ha Noaks Ark här hemma. Vi hade länge pratat om att åka och hälsa på barnens mormor, men när det gick upp för Estrid att vi också skulle få träffa mormors hund Elton blev hon väldigt angelägen om att åka. Väl där spenderade hon timmar åt att träna honom till olika konster. Elton själv klagade inte. För lite torkade blodpudding och falukorv gör man det mesta. Bilden längst ner ska jag skicka till mamma. Kanske inramad till och med. En riktig kompisbild på "bästa vännerna".
 
Vad Signe gjorde under tiden Estrid lekte med Elton? Ja. Det kan ni nästan gissa själva vid det här laget. Hon satt uttråkad i soffan och målade sig med läppglans tills det rann ner efter hakan. Fullkomligt upptagen av sin egen spegelbild, som hon ler mot och säger "Åh. Jag är sååå supervacker!".
 
Ja. De här döttrarna jag fått har många vackra sidor. Både innuti och utanpå! ♥

Inge mera trehjuling!

 
Signe har hivat sin trehjuling och lärt sig cykla på en sån här i stället. Med stödhjul, såklart. Men det är häftigt att se lyckan i hennes blick när hon trampar fart och glider iväg, alldeles själv. Betydligt fortare och friare än att tragla på en trehjuling.
 
Det är ganska coolt att barnen har en sån inbyggd drivkraft att lära sig, klara sig själva och utvecklas. Min lilla tjej, börjar också bli stor! ♥

Signe & Malcolm

 
För ett par helger sedan var vi hos en av mina systrar och hennes familj. Signe och ett år äldre kusinen Malcolm fann varandra, som ni ser. Vi träffas inte så ofta men mellan de här små sa det verkligen klick! ♥
 
Vi kom också på Signe med att ställa till med små "gnällscener" bara för att fånga hans uppmärksamhet. Vem har hon fått detta av? Eh. Jag har ingen aning...

Morfars kycklingar

 
Vid det här laget vet ni vilken djurälskare Estrid är! Hon har blivit alldeles förälskad i morfars tre veckor gamla kycklingar. I flera timmar gosade hon med dem när vi var där sist. I början var de rädda och stod travade på varandra i ett av hönshusets hörn. Men Estrid hanterade dem fint och snart kunde hon lugnt och fint plocka upp dem i famnen.
 
Signe däremot, är inte så imponerad. När vi pratade om kycklingarna hade hon några funderingar:
 
1. "Kan vi äta dem?"
2. "Ska vi ta en kniv?"
3. "Ska vi ta en sax i stället...?"
 
Alltså Signe, min lilla tokunge. Vad ska det bli av dig? Jag förstår inte hur de här små tjejerna kan ha blvit så totalt olika varandra! Estrid petar i sin mat och frågar man kan äta kött utan att behöva döda djuren. Sånt tänker man på när man är 15 år - inte 5 år! Sen har vi Signe då, som sitter på andra sida bordet och med kinderna fulla av kött ropar "Mera korv!!".
 
Ja. Det ska bli väldigt intressant och se hur de kommer bli som vuxna...

Glädje

 
Alltså. Hur mycket älskar man inte att pussa det där lilla ansiktet? ♥

Älskade barn.

Estrid gör en pose för mig när hon upptäcker att lillasyster smygit upp bakom och också vill vara med på bild ♥
 
I bland saknar man sina barn så mycket att man undrar vad man håller på med egentligen. Varför är jag inte hemma med dem? Dagis, jobb och hela karusellen. Vad är viktigt egentligen?
 
Det är en sak jag längtar efter när det gäller den kommande föräldraledigheten. För den kommer inte bara ge tid att lära känna det nya lilla livet, den kommer också ge mycket mer tid tillsammans med Estrid och Signe. Jag kommer finnas där för dem på ett helt annat sätt. Jag längtar efter det och det känns viktigt.
 
Jag ska på fest med jobbet ikväll. Jättekul och allt, men bara för att jag vet att jag inte kommer träffa barnen ikväll saknar jag dem extra mycket. Jag kan vara trött och less och ha dåligt tålamod ibland, men varje gång jag är någon annan stans än med dem så känns det som jag är på fel plats.
 
Hade jag varit ett djur hade jag grävt ett bo i skogen till min familj. Sen hade jag krypit ner där och varit mamma. Bara. I själ och hjärta gått in för den uppgift jag själv tagit åt mig. Den jag älskar! Sen hade mina valpar blivit stora och jag hade små småning om kunnat bli Pauline igen. Nej hörrni, mammaådran i mig pumpar för hård nu för tiden. Jag kanske helt enkelt bara borde lyssna på den?

Två sidor av mitt livs kärleksmynt

 
Är det inte häftigt hur två personer med samma föräldrar, ändå kan bli så olika? Det tror jag alla som har flera barn eller syskon själv kan intyga. Ibland ser man liknande drag men ofta förvånas man över det faktum att varje liten människa verkligen är en egen individ. Även om de har samma utgångspunkt när det gäller både arv och miljö.
 
Som Estrid och Signe. Två sidor av mitt livs kärleksmynt. Estrid är en sann djurvän som redan nu funderar på om det finns något sätt att äta kött, men inte behöva döda djuren. Får hon välja äter hon helst grönskaker. Allt levande - från en liten mask i jorden till grannens katter och svalorna under hustaket är intressanta och värdefulla. Signe å andra sidan är inte speciellt imponerad. Hon är rädd för spindlar och jagar bort katter. Hundar går bra att klappa, men bara om de kan vända bort huvudet. Sen älskar hon kött. Mat över huvudtaget, men kött framför allt.
 
Förra vecka fotade jag de här bilderna på dem när Estrid hittat två snigelkompisar i trädgården. Hon satt där och granskar de små liven och handskades så försiktigt med dem. Signe tittade på. Hon iacktog sniglarna noga och frågade efter en stund:
 
- Kan man äta dem?
 
Åh vad jag skrattade! Hela situtaionen är mycket Estrid och Signe i ett nötskal. Det ska bli intressant att få följa dem genom livet och se vad det blir av dem! ♥

Sandlådeälskaren


Från köksfönstret har man god utsikt över sandlådan och en tjej som tycks ha bosatt sig däri.
 
Det är ju tametusen detta man lever för. Värmen och solen! Att bara kunna öppna ytterdörren och låta barnen springa ut på gården. Ha köksfönstret på glänt och höra Signe knacka med sin spade på den upp och ner vända hinken i hennes eviga bakande av sandkakor utanför.
 
Vi älskar våren och Signe älskar sin sandlåda. Nu har den äntligen tinat upp. Där kan hon sitta en hel förmiddag och gräva, knacka, fylla en hink, tömma en hink och börja om igen. Det här är livet!

Pooki Booki

Signe är fullt koncentrerad på sina djur i Pooki Booki
 
Om ni inte laddat ner den appen till era småbarn så gör det vettja! Jätterolig och pedagogisk. Signe är superhaj och bläddrar själv mellan olika djur och sagofigurer. Barnen är ju himla lättlärda och hon fattade direkt att om man klickar på djuret får man höra hur den låter, klickar man på texten får man höra vad den heter.
 
Hon älskar den! Snygg är den också. Ett tips för alla uppkopplade småbarn där ute i cyberspace alltså.

40 grader

 
Ser ni vilken sjukling? I helgen fick Signe plötsligt hög feber och har ett par dagar varit totalt utslagen. Alvedon hjälper, men utan den ligger febern på 40 grader. Hon har bara legat och snurrat med ögonen och inte haft ork till något. Bara sovit och myst sig genom dagarna. Inte oss emot, i och för sig.
 
Men jag tyckte så himla synd om henne, så jag viskade till henne att om jag kunde skulle jag ta hennes onda i stället. Fast hon halvsov måste hon hört mig genom feberdimman, för hon svarade mig med en nickning. Nu verkar det som Gud måste hört min önskan! För redan dagen efter var hon nämligen mycket piggare, medans både jag och Johan fått halsont och det känns som febern kommer krypande.
 
Man ska stå för det man sagt. Nu hoppas jag bara barnen förblir skonade och att vårat rossel går över snabbt. Framför allt halsontet. Jag ska ju köra KortVasan om tre veckor och behöver vara i form både till loppet men också träningen inför. Håll tummarna nu!

Det finns sämre sätt att vakna på

Vinterljuset lyser in på Signe genom sovrumsfönstret
Fotat 2013-01-19
 
Att kliva upp ur sängen på morgonen såhär års när klockan ringer är ingen höjdare. Spelar ingen roll om jag sovit sedan Bolibompa kvällen innan. Jag vill ligga kvar. Bara en lite stund till. Jämt.
 
Tror ni då att det blir lättare när det här grynet kommer tassande och kryper upp under armen på en? Ja, då menar jag inte sånna här morna när barnen kommer skrikandes att de har skitit blöjan full eller vill ha gröt - NU. Nej. Jag menar de här mysmornarna. I morse var det så. Signe var så gosig att jag höll på att bli försenad till jobbet. Det är ju så fantastiskt när den lilla människan viskar "Go'morron mamma!" och sedan smekter mig på kinden, känner på mina ögonfransar med sin lilla hand, ger mig tusen pussar och ber tyst om att få hålla handen. Mamma ♥ dig Signe!
 
Dem gångerna vill man aldrig att ungarna ska bli stora. Tänk när de kommer skämmas över nähet med mamma och pappa. Hemska tanke! Vad bär man sig åt för att barnen alltid ska vara gosiga? Hur som helst så tror jag det gäller att passa på medans de små vräker kärlek och närhet över en. Nästan så mycket att det är värt att bli lite försenad, bara för att få ligga kvar och suga ut det sista ur studen ♥

Signe-update

 
Här är hon, Signe. 2 år och 3 månader gammal. Minstingen som inte är så liten längre. Hon går på pottan själv, pratar och bubblar och lär sig nya ord varje dag. En sak som jag farcineras av med Signe är så otroligt duktig hon är med talet. Hon sätter rätt ord i rätt sammanhang och uttalet är väldigt uppmärksamt och nogrannt. Självklart har hon draghjälp av Estrid i sitt lärande och det märks tydligt. Så fort Estrid lär sig något så kan Signe det vecka efter. Nu efter nyår kommer Estrid och Signe gå i från att ha varit på samma avdelning på dagis, till att gå i olika byggnader. Det finns nog både för- och nackdelar med det. Det har kännts bra att ha dem tillsammans och vetat att de alltid haft varandra. Samtidgt är det nyttigt för båda två att få utvecklas som individer och klara sig utan varandra i barngruppen.
 
Men jag är inte orolig. Signe är smart och intensiv. Självsäker, modig och lyhörd för sin omgivning. Hon snackar verkligen om allting hela tiden och lämnar inte ett ämne förren hon tömt ut allt hon någonsin kan komma på att fråga. Det duger tillexempel inte att vara lat och bara ge svar som "Ja" eller "Nej". Hon ger sig inte för en man utförligt bekräftar med svaret att man fattat. Man får alltså upprepa det hon nyss sa, som för att bevisa för henne att man förstod. Då är hon nöjd.
 
Lilla Signe ♥ Även du lär mig så mycket om mig själv. Som förälder så tvingar varje barn en att utveckla nya sidor hos sig själv. Det är häftigt. På så vis är man också annorlunda i sin roll som förälder, till sina olika individer till barn. Tack fina lilla barn för allt du ger mig! Det är en ynnest att jag får följa dig på vägen.

Gissa vem?

Ni som följer min Instagram har redan sett detta. Men gissa vem den här är? Skulle kunna vara en liten Signe i 50-talsstil, eller hur?
 
Äpplet faller inte långt i från trädet. Det är min pappa! Visst är de väldigt lika? Jag blev lite chockad själv när jag såg bilderna. Signe också. Hon tittade i albumet och pekade på bilderna och sa "Åh, titta där är jag!" 

Godmorgon badtrosa

 
Kolla vilken liten fis hon är. Äter frukostgrösten med badtrosorna på huvudet. Vad annars, liksom?
 
Det första Signe gör på morgonen är att skrika efter mat. "Äta gröt! Äta gröt!" väcks man till strax efter 06:00. Hur mycket hon sedan faktiskt får i sig när man i mörkret famlat ihop en grötkastrull, är mer varierande. I bland kastar hon i sig allt och ibland landar det mesta på golvet, i haklappen, i håret och på mamman. 
 
Men fast hon är så liten får jag faktiskt säga att hon är en förståndig unge. Att inse vilket kladdmonster man är, och sedan skydda frisyren där efter är det inte många 2 åringar som skulle komma på!
 
 

"Ninne kan!"

Vem älskar inte tussigt bebishår?
 
Det bara ramlar nya ord och meningar ur munnen på Signe. Duktig på uttal är hon också. Härmar minsta lilla ändelse och bokstav i ordet så gott hon kan. Meningarna byggs också på med fler ord och blir mer detljerade.
 
"Åka?" har blivit "Åka nu?"
"Inge" har blivit "Ingenting"
"Dadis" har blivit "Dagis"
"Jappo'n!" (TV) har blivit "Ninne titta Dora!"
"Nä jobba" har blivit "Ninne inte dagis. Mamma inte jobba. Åka hem!"
 
Sen har hon en favoritmening som går varm där hemma. Den säger ganska mycket om henne som helhet just nu.
 
"NINNE KAN!"
 
Ni förstår. Hon har en hel del att säga och det måste vara en sån skön känsla att få ut det i ord. Märka att människor runt omkring faktiskt förstår en. Det som fasrcinerar mest är nästan hennes förmåga att förstå i vilka sammanhang man använder vilket uttryck. Det krävs ganska mycket social kompetens för att uppfatta en situation och veta hur man agerar därefter för att "passa in". Detta förstår hon väldigt bra. Är artig och trevlig och ber (oftast) snällt om saker. Tröstar om någon gör sig illa. Ger folk en kram och tackar för sig när man går. Jag njuter av detta just nu. Det är gulligt. Men jag förstår också att det är ett nyhetens behag hos henne, och snart kommer hon tröttna. Men det är okej. Det är okej att tröttna på saker när man är 2 år.
 
Ja. Hon är en helt underbar stjärna bara vars uppenbarelse gör mig varm i hjärtat. Tänk att jag fick henne. Just henne! Hon är så fin och gosig och smart och ljuvlig. Hjärta dig Signe! ♥