Här är hon, Signe. 2 år och 3 månader gammal. Minstingen som inte är så liten längre. Hon går på pottan själv, pratar och bubblar och lär sig nya ord varje dag. En sak som jag farcineras av med Signe är så otroligt duktig hon är med talet. Hon sätter rätt ord i rätt sammanhang och uttalet är väldigt uppmärksamt och nogrannt. Självklart har hon draghjälp av Estrid i sitt lärande och det märks tydligt. Så fort Estrid lär sig något så kan Signe det vecka efter. Nu efter nyår kommer Estrid och Signe gå i från att ha varit på samma avdelning på dagis, till att gå i olika byggnader. Det finns nog både för- och nackdelar med det. Det har kännts bra att ha dem tillsammans och vetat att de alltid haft varandra. Samtidgt är det nyttigt för båda två att få utvecklas som individer och klara sig utan varandra i barngruppen.

 

Men jag är inte orolig. Signe är smart och intensiv. Självsäker, modig och lyhörd för sin omgivning. Hon snackar verkligen om allting hela tiden och lämnar inte ett ämne förren hon tömt ut allt hon någonsin kan komma på att fråga. Det duger tillexempel inte att vara lat och bara ge svar som "Ja" eller "Nej". Hon ger sig inte för en man utförligt bekräftar med svaret att man fattat. Man får alltså upprepa det hon nyss sa, som för att bevisa för henne att man förstod. Då är hon nöjd.

 

Lilla Signe ♥ Även du lär mig så mycket om mig själv. Som förälder så tvingar varje barn en att utveckla nya sidor hos sig själv. Det är häftigt. På så vis är man också annorlunda i sin roll som förälder, till sina olika individer till barn. Tack fina lilla barn för allt du ger mig! Det är en ynnest att jag får följa dig på vägen.