Fredagsmys med självömkan
Hade inte megaförkylningen kunnat komma när Johan var hemma? Nej. Det är ju självklart att den slår till dagen efter han åker hemifrån, när vi varit hemma tillsammans i snart två månader. Typiskt.
Nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Feber, hosta och en hals som knappt går att prata med. De två senaste nätterna har dessutom varit de värsta under mina sex år som förälder. Eftersom våra barn normalt sover väldigt bra på nätterna, vet jag inte hur det är att ha en sån där "sömnlös natt" som andra föräldrar pratar om. Nu vet jag. Stackars bebisen har inte kunnat amma med täppt näsa, utan hostat och rosslat och oroligt snurrat runt i sängen med nära på 40 graders feber. Jag har blivit väckt ungefär 50 gånger på natten och tittat på klockan, och tvingats konstatera att det inte gått mer än 20 min sedan jag kollade sist. Och när jag, mot förmodan, fick den lilla att sova var jag ändå tvungen att själv gå upp och pumpa ur mjölkstinna bröst eftersom bebisen inte äter som han brukar. Suck. Det är liksom mer än vad man orkar med, när man känner sig lika risig själv.
Men tjejerna är friska. Alldeles för friska, tyvärr.... För allas bästa ska de få sova borta i natt. Då slipper jag känna mig som en otillräcklig mamma till åtminstone två av barnen.
Men imorgon kommer räddningen! Johan kommer hem. Tack gode Gud. Då ska jag nog lyckas tigga åt mig en sovmorgon på söndag. Är det inte härligt, va? Det har inte ens hunnit bli helg ännu, och jag sitter redan och längtar efter att få vakna upp på söndagmorgon. Sånt är livet numera. Småbarnslivet.
En kopp te och några torkade fikon väntar på mig nu. Det är mitt fredagsmys. Bäst att passa på innan bebisen vaknar i nästa hostattack... Trevlig helg!
