Inför förlossningen
Jag har tänkt mycket på den kommande förlossningen. I bagaget har jag två helt olika förlossningsupplevelser av Estrid och Signe, men också ett sent avbrytande under medicinsk påverkan. Barnmorskan säger att jag inte behöver förbereda mig, i stället har jag mina erfarenheter att luta mig mot och som jag i stunden kommer plocka fram och använda mig av. Jag har inte kännt mig nöjd med det. När jag läser mitt förlossningsbrev som jag skrev innan Signe skulle födas, ser jag redan där en sökan efter något annat. En önskan om ett annat sätt att föda. En känsla som vuxit sig starkare men som jag inte kunnat sätta fingret på.
På MVC pratas det om vilka smärtlindingsmetoder som finns. EDA, sterila kvaddlar, akupunktur, lustgas och annat. Jag informeras. Ges brochyrer. Uppmanas att vara påläst. Men jag känner att något fattas, ändå. Hemma googlar jag profylaxandning och läser kurslitteraturen vi fick när vi väntade Estrid. Men det känns för komplicerat. För svårt för att kunna hålla fokuset i ett dygn, om det skulle behövas.
Så av en slump ser jag ett boktips - "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Morgonen efter lånar jag boken på biblioteket och sträckläser den från pärm till pärm. Vilken känsla! Det är exakt det här jag letat efter. Hon sätter orden på det jag tänkt. Hon skapar verktyg som jag letat efter. Hon visar mig kartan som visste fanns där, innut i mig själv. Och jag är mållös.
Helt plötsligt, över en dag, känner jag hur den osäkerhet jag kännt inför förlossningen försvinner. Nu är jag trygg. Vi kan aldrig styra över det som händer under förlossningen, men med hennes ord kan jag påverka min inställning till det. Styra mina tankar och på så vis hjälpa kroppen att gör det den är gjord för - föda fram ett barn.
För att ni ska förstår hur jag menar så citrerar jag några delar ur boken som är direkt spot on det jag tänkt, men inte själv kunnat uttrycka.
För att ni ska förstår hur jag menar så citrerar jag några delar ur boken som är direkt spot on det jag tänkt, men inte själv kunnat uttrycka.
"De flesta inom förlossningsvården är överrens om att rädslan för att föda ökar och denna rädsla kan påverka förlossningen negativt. Den ökade rädslan har bland annat resulterat i att fler och fler kräver planerade kejsarsnitt och att fler är i behov av specialinsatser som samtal och terapi. Rädslan ökar alltså trots den medicinska säkerheten och trots att kvinnor i dag är mer förberedda, mer pålästa och ställer högre krav på vården än tidigare. Någonstans i bruset av högteknologi och löften om en smärtfri tillvaro har vi tappat bort något grundläggande. Trots den medicinska säkerheten, all teknik och information känner många kvinnor att det är något som saknas, en annan sorts kunskap, en kunskap som hjälper dem att tro på sin kropps förmåga och förbereda sig inför sin förlossning."
"Många kvinnor upplever att de saknar inre strategier och verktyg för att möta de utmaningar och känslor som en förlossning kan innebära och för många blir det en chock att upptäcka att detta är någonting som sjukvården inte alltid kan erbjuda. Men kanske är det inte meningen att sjukvården ska ge detta, utan vi kanske har kommit till en punkt där vi istället behöver blicka nåt för att finna det som vi tappat bort. Tänk om lösningen inte finns därute - utan inom dig? Tänk om du, om du bara vet hur, har all den tillit och kraft inom dig? Din kropp är skapt för att föda och den kan visa dig vägen om du bara hittar ett sätt att lyssna."
"Meningen med födandet är individuell och lika komplicerad somo varje enskilt liv. För en kvinna var det att efter ett dygns misslyckad igångsättning och trots läkarnas påtryckning säga stopp och kräva kejsarsnitt. Ur detta växte hon och upplevde sin förlossning som stärkande och positiv. För en annan kvinna handlade det om att med stödet från sin man inte ta någon bedövning alls. Ur detta hämtade hon kraft under flera år. För en annan handlade det om att våga föda överhuvudtaget med alla bedövningar hon kunde få. Efter det kunde hon möta andra skrämmande situationer i livet. Det gemensamma för dessa kvinnor är att de vågade möta sin rädsla och inte låta sig styras av den. Men också tron på att födandet har en mening - en mening som du har kraften att skapa själv."
"Kroppen kan föda - men om vi inte upplever kroppen som meningsfull och dess signaler och funktioner som meningsbärare blir kroppen främmande. När kroppen blir främmande kan det som händer i den upplevas som farligt och det skapar ett avstånd till den egna kroppen. Smärtan under förlossningen kan då upplevas som en yttre hotfull kraft som tagit över din kropp, vilket du kan känna dig mer eller mindre maktlös inför. Det som händer är att du reagerar på det som händer i din kropp som om det vore ett yttre hot och blir rädd, vilket sätter igång kamp- och flyktbeteendet. Rädslan säger åt din kropp att "Du får inte föda nu, det kan finnas en hotfull sitiuation" och kroppen bromsar förlossningen som då kan bli utdragen och ännu mer smärtsam. Du behöver då bygga upp din tillit till din kropp och skaffa dig nödvändnig kunskap för att underlätta förlossningen. Förstår du vad som sker och att de signaler som kroppen sänder ut är meningsfulla, känner du att kroppen är en del av dig och den blir mindre främmande. Din kropp och sinne blir ett, som arbetar mot ett gemensamt mål - nämligen att föda!"
Min inställning är: VÅGA - MENINGSFULLHET - ACCEPTERA - TILLIT
Mina kraftord är: "JA" - "NER" - "LUGN" - "TUNG"
Mina verktyg är: ANDNING - AVSLAPPNING - RÖSTEN - TANKENS KRAFT
Detta sätt att förhålla sig till förlossningen kan användas oavsett vad som händer. Har jag denna grundinställningen bäddar det mjukt för att vid eventuella komplikationer ändå få en positiv förlossningsupplevelse utan stress eller rädsla. Det känns fantastiskt. Jag har alltid sätt fram emot förlossningen och kännt mig nyfiken, men i botten har det funnits en oro över att inte kunna hantera situationen. Jag har inte vetat hur jag kan göra om jag tappar fokus. När jag läst boken och Susanna satt ord på mina tankar och känslor har jag något mer konkret att hålla mig i.
Mer än så behöver jag inte säga om mina tankar inför förlossningen. Jag känner mig stärkt. Jag känner tro på mig själv och min förmåga. Det vet jag kommer bära mig långt.
