3 år sedan
Idag är det tre år sedan vi förlorade lillbebisen. Det här kommer alltid vara en sån där dag som får mig att minnas tillbaka. Tiden går. Det känns så länge sen, samtidigt som min kropp minns händelsen glasklart. Vid den här tiden hade jag fått min värstimulerande medicin och väntade på att kroppen skulle börja krampa. Nyhetsmorgon rullade i bakgrunden på den pyttelilla sjukhusTV:n. Johan satt i en stol bredvid. Vi var nog ingen utav oss riktigt där, själsligt.
Det är trots allt en av det värsta saker som jag gått igenom, och det kommer jag bära med mig så länge jag lever. Ibland när jag tänker på det så känns det så overkligt. Var det verkligen jag som gick igenom detta? Har det verkligen hänt oss?
Så här tre år senare kan jag tänka tillbaka på det och se de bra sakerna som kom ur detta hemska, ofattbara. Jag är starkare. Mer ödmjuk. Mitt skinn tvingade bygga ett tjockare lager. Ett skydd. Det har hjälpt mig att stå upp för mig själv, skydda min insida och mina känslor. Jag är bättre rustad.
För det kommer alltid någonting bra, även ur de värsta händelserna. Man måste tänka så. Man måste tro på något. Hoppas. Det bästa som kom ur detta var ändå vår lilla Signe, som bara Gud vet om jag fått träffa om inte detta hänt!
Lisa
Ja, tänk hur livet kan bli ibland. Tänkte på dig jättemycket då när det hände...
Vet du att din blogg inte är lösenordsskyddad förresten? verkar det som i alla fall. Jag gick in på google reader där jag hade din blogg för några år sedan och såg att det kom upp massa inlägg. Men det kanske är meningen? :)
Svar:
Pauline
rebecka
Åh äntligen hittar jag tillbaka till din blogg. Har ju följt den i flera år. Sen skaffade du lösenord och sen vet jag inte vad som hände, om du skaffade nytt eller så men jag kunde iaf inte komma in.
Ska bli kul att läsa ikapp igen :D
