I dag är det ett år sedan vi aborterade bort lillbebisen. Ja, vi kan kalla honom lillbebisen. Jag hade vela tända ett ljus vid hans minneslund, men jag har ingen möjlighet att ta mig dit. Jag tänder ett ljus hemma i stället. Det var inte riktigt hans tur att födas till livet, inte just då. Hur hade livet sätt om det varit hans tur? Då hade jag haft en son idag. En handikappad pojke på 7 månader. Om han ens hade levt så länge, för den älsta som levt med hans kromosomfel blev 10 månader gammal.

På ett sätt smärtar det att tänka tillbaka på allt. Jag minns hur mitt hjärta brast och alla förväntningar och drömmar jag hade kring barnet i magen bara slockande. Jag tänker på hur ont jag hade, både innuti och utanpå, och vad stark jag var som gick igenom allt! Minnesbilden av den lilla kroppen i min handflata kommer aldrig försvinna.

För ett år sedan skrev jag så här i bloggen:

"Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut."

När jag tänker tillbaka på det som hände känner jag samtidigt lycka. Vilken tur att vi fick chansen att börja om, och få ett friskt barn! Hade aldrig det hänt, hade jag aldrig haft Signe. Det känns så otroligt självklart att just hon ska vara mitt barn, så jag tänker att det var meningen att jag fick henne i stället. Det är en läskig tanke på samma gång. Så nära det var att jag gick miste om Signe. 23 kromosomer mindre och jag hade aldrig fått träffa henne. Eller hade jag? Kanske är det meningen att de barnen man får ska komma till en, och då kanske jag hade fått henne ändå. Bara lite senare i livet. På samma sätt som pojkjen kanske får en ny chans, han också?





Ja, vad vet man om livet egentligen? Den dagen vi åkte in för att föda fram lillbebisen, tänk om jag vetat att jag ett år senare skulle sitta med en underbar, knubbig liten dotter i famnen. Kanske hade inte allt kännt så meningslöst som det gjorde då?

När jag ser på Signe och tänker hur livet hade varit utan henne gör det ont i hjärtat. Jag vill bara ha henne. Någonstans tror jag det var meningen att jag fick just henne. Tänker man så känns inte det onda helt förgäves. En sak är i alla fall säker! Hon är en gåva. Den finaste vi någonsin kunnat få! ♥