Skrivet 2012-09-12
"Det är inte många som vet om att vi planerar ett barn till. Några stycken. Men inte många. Jag vill ha det så. Jag tänker att det är skönare att inte sagt något i fall detta skulle dra ut på tiden. Slippa frågor.
Ibland känns det faktum att jag inte berättat något som en tyst lögn. Som om jag lurar min omgivning. En blivande tvåbarnsmamma hörde jag kommenteras med ett "Ojojoj, hoppas verkligen de nöjer sig med två barn. Det är nog. Mer ska man inte ha!" och jag får bita mig i tungan för att inte ge mig in för seriöst i disskusionen.
Jag funderar ibland på hur reaktionerna från vår omgivning kommer bli den lyckliga dag då jag får outa vår nya graviditet. Just detta moment har blivit mindre och mindre viktigt för varje barn upplever jag. När jag väntade Estrid ställdes hela min tillvaro upp och ner efter omgivningens reaktioner. När jag väntade Signe fanns en känsla av att visa att alla att vi faktiskt valde att bli en familj, på riktigt. Den här gången skiter jag i andras åsikter. Det är skönt att säga det och verkligen mena det.
Visst finns det mycket saker man kan tycka att man ska göra innan man får barn, men jag har redan valt väg. Det gjorde jag när jag var 18 år och bestämde mig för att behålla Estrid. Jag har redan börjat, varför inte fullfölja? Jag har med tiden insett att det är livet jag lever nu som gör mig lycklig. På riktigt. Då är det ju det jag ska satsa på! Jag känner mig helt tillreds med hur jag vill leva mitt liv och detta är ett väl övervägt och efterlängtat steg på den vägen vi vill vandra tillsammans. Det räcker för mig."
