Den här sommaren har präglats utav väntan, väntan, väntan och i samma stund som Knut kom så känns det som sommaren drog sitt sista andetag. Nu är den på väg ett ge upp. Det är någonting tungt och lite vemodigt som ligger i luften. Detta betyder också skolstart. För kolla in skoltjejen! Eller egentligen är det ju förskoleklass hon börjar i, men ändå. Hon är så stolt över att få börja gå på skolan i stället för på dagis. Tänk vad fort tiden gått. Skolan liksom! Det är en stor dag för oss båda.

 

Hon har fått en egen loggbok som alltid ska ligga i ryggsäcken. Den läser fröken varje dag och så kan skriva meddelanden. Hon har också fått ett eget busskort och lånekort till biblioteket. Och en badmössa, för en dag i veckan är det simskola. Det här blir bra för Estrid! Det känns som hon behöver det här. Lite stimulans. Lite utmaningar. Det glittat i ögonen på henne när vi pratar om förskoleklassen så jag hoppas hon ska trivas. Mitt hjärta! ♥

 

Behöver jag säga hur stolt Estrid är över sin lillebror? Ni kan nog föreställa er. Hon som väntat så länge och följt utvecklingen av den där bebisen i magen. Lyssnat på hans hjärtljud på MVC och skrattat åt honom när han sparkat på henne genom magen när vi läst bok på kvällarna. Hon är alldeles till sig över denna lilla människa som äntligen kommit ut och som är hennes alldeles egna lillebror ♥

 

Om hon fick skulle hon nog vilja ta hand om honom alldeles själv. Hon springer in i sovrummet och kastar sig upp på sängen bredvid honom så fort han gråter, hon vaggar honom i vagnen och väljer hans kläder. Vi låter henne vara delaktig, men det är svårt för henne att förstå hur mycket en nyfödd faktiskt sover och äter. Det är ju liksom det han gör. Jämt. Hon åandrasidan vill ha hon vaken i sin famn och det är inte många sånna stunder som går att tajma under en dag. Detta är vad alla våra diskusioner handlar om nu för tiden - när det är tillfälle och inte att hålla i Knut.

 

Mycket bli orättvist. Det är orättvist att jag får ha honom i sängen bredvid mig på natten, att jag får ha honom i bärselen och att jag får gå omkring och hålla i honom. Som ni ser så är det ingen svartsjuka om uppmärksamheten kring honom utan snarare vems bebis det faktiskt är. Men det kanske lägger sig? Hon kanske landar hon också i situationen och förstår att lillebror kommit för att stanna. Sen blir han också större och mer vaken om dagarna. Då kommer jag ha mycket hjälp av denna omtänksamma lill-mamma! ♥

 

Så Knut, förbered dig på att bli massivt älskad och omhändertagen av Estrid. Hon kan knappt hålla händerna i från dig!

Vid det här laget vet ni vilken djurälskare Estrid är! Hon har blivit alldeles förälskad i morfars tre veckor gamla kycklingar. I flera timmar gosade hon med dem när vi var där sist. I början var de rädda och stod travade på varandra i ett av hönshusets hörn. Men Estrid hanterade dem fint och snart kunde hon lugnt och fint plocka upp dem i famnen.

 

Signe däremot, är inte så imponerad. När vi pratade om kycklingarna hade hon några funderingar:

 

1. "Kan vi äta dem?"

2. "Ska vi ta en kniv?"

 

Alltså Signe, min lilla tokunge. Vad ska det bli av dig? Jag förstår inte hur de här små tjejerna kan ha blvit så totalt olika varandra! Estrid petar i sin mat och frågar man kan äta kött utan att behöva döda djuren. Sånt tänker man på när man är 15 år - inte 5 år! Sen har vi Signe då, som sitter på andra sida bordet och med kinderna fulla av kött ropar "Mera korv!!".

 

Ja. Det ska bli väldigt intressant och se hur de kommer bli som vuxna...

Jag har fått en låda med lite kläder som min mamma hade när hon var liten. Små handsydda klänningar som passar i både Estrid och Signes storlek. De är lite hål i tyget och sömmar som börjar ge vika efter 60 års förvarande på en vind, men Estrid är så förtjust i dem och vill gärna använda dem ändå.

 

Tänk att min mamma sprungit runt i dem där. Jag tycker det här med olika generationer är så häftigt. Om hon vetat att hon skulle få en dotter, som skulle få en dotter som skulle hoppa runt i gräset precis som hon ♥

 

 

Man skulle kunna säga att Estrid är väldigt stark, men samtidigt skör. Hon har en bra självkänsla, är modig och räds inte att stå upp för sig själv och andra. Men hon är också känslosam och bryr sig otroligt mycket om hennes omgivning. Det är sällan man möter människor med så stort hjärta som hon har.

 

Det är ingen enkel match att vara förälder. Inte bara för allt det praktiska när barnen är små, utan också för den här balansgången i relationen när de blir större. Jag tror att jag och Estrid i grunden är lika varandra i tempramentet, vilket ibland inte är så lätt. Jag ser mina egna sidor speglas i henne. Det innebär att jag lär mig själv, samtidigt som jag lär henne.

 

Estrid är en unik och praktfull blomma. Ger man henne den kärlek och närhet hon törstar efter kan hon bli hur stor som helst! En blomma som kommer ge skydd, trygghet och inspiration till många andra plantor runt omkring ♥

Alltså den här fina lilla Estrid som jag fått äran att vara mamma till... Så full med känslor och grubblerier. Mycket tankar om graviditeten och den kommande bebisen snurrar i hennes huvud. Jag har sagt det förut, men det är värt att säga igen. Det är en sak att få barn med ett par-tre år mellan, men jag hade aldrig trott att det skulle vara så givande att få barn igen när storasyskonen blir äldre! Vi delar den här gravidteten på ett helt annat sätt den här gången.  

 

Estrid är med! Hon funderar, bryr sig och vill veta. Det innebär en stor föränding att få ett till syskon, men på något vis känns det som min och hennes relation fått en annan dimension genom den här upplevelsen. Det är fint. Det ger en djupare känsla.

 

För det finns faktiskt ingen annan som ger mig lika stort stöd som hon i detta. Hon pussar på magen och ger mig komplimanger när jag känner mig som fetast. Frågar om bebisen rör sig, om den är vaken eller sover och om den hör hennes röst. När vi läser bok på kvällen och bebisen sparkar mot henne skrattar hon och tycker lillebror är busig. Hon vet också vad man får äta och inte som gravid, och är noga med att jag följer detta så bebisen mår bra.

 

Fina lilla unge! Det måste varit Guds försyn att du blev min förtfödda. Du lär mig så mycket. Och det är inte bara du som behöver mig i form utav mamma. Jag behöver dig ännu mer ♥

Estrid sitter på sängen och läser böcker när jag byter om i sovrummet. Hon granskar mig. Jag ser hur hon tittar på mig uppifrån och ner. Men visst, hon är min dotter och det är världens naturligaste grej.

 

Efter en stund frågar hon: "Mamma, är det där dina trosor?"

Jag ler lite och svarar: "Ja, såklart. Vems skulle det annars vara?"

Estrid avslutar: "Nä, jag tyckte bara de såg lite små ut."

 

Ja. Så kan det vara. Från barn får man höra sanningar. Det är inte bara magen som växer. Arselet gör det också och det är nu bekräftat.

I Estrids rygga låg idag ett stor kuvert. Det känns fortfarande lite extra häftigt när det anländer brev som står adresserade "Till målsman för...". Det är vid sånna tillfällen det slår en att man faktiskt ska föreställa vuxen nu.

 

I brevet fanns massa information för oss föräldrar som har barn som börjar förskoleklass till hösten. Estrid började ju redan efter årskiftet på någon förskoleklass-light där de har verksamheten i en byggnad avskiljd från förskolan och går och äter lunch i skolmatsalen bland annat. Men i höst blir hon alltså en förskoleklassare på riktigt! Min lilla fröken. Ska du börja i förskoleklass? När blev du så stor?

 

Hon fick också veta vilka kompisar hon kommer gå tillsammans med. Nu slipttras hennes gamla gäng och in kommer en nya kompisar från andra skolor. Bra på många sätt, men samtidigt läskigt. Jag minns själv hur viktigt det var att få gå tillsammans med bästa kompisarna! Hennes allra allra bästa kompis går dessvärre i en annan grupp, men av klasslistan att döma kommer hon i alla fall forsätta gå med tre stycken av hennes kompisar hon leker mest med idag. Det känns bra. Estrid är själv nöjd. Då är mamman det också.

 

Estrid är den som, utan jämförelse, blivit absolut gladast över bebisen som ska komma. Hon pratar om den hela tiden och överröser magen med pussar och kramar! Det var också hon som kring julbordet berättade för morfar och morbröder att det skulle komma ett litet underverk till familjen. När ja la en ost på mackan ropade hon nämligen från hörnet av bordet:

 

 

Jaha. Då visste alla det också! Som ni förstår bryr hon sig mycket om hur jag mår och frågar ofta vad bebisen tycker om för mat, och håller kolla så jag inte äter dålig mat som blir farlig för bebisen.

 

Hon är så fin. Om hon varit en omtänksam och ansvarsfull storasyster åt Signe så är det ingenting mot vad hon kommer bli till det här lilla livet! Eftersom hon är så mycket äldre så finns det ingen konkurrens på samma vis. Dessutom är det roligt eftersom hon förstår så otroligt mycket av gravidieten och kan delta i hela upplvenelsen på ett annat vis denna gång. Vi läser om bebisens utveckling i Lennart Nilssons fantastiska bok "Ett barn blir till" och Estrid pekar på bilderna och lyssnar intresserat om celler som delar sig, blodflöde genom moderkakan och hur bebisen lär känna sin omgivnings röster.

 

Varje gravidtetet är verkligen unik, och varje livssituation man befinner sig i bidrar till att göra upplevelsen unik. Därför är jag otroligt glad över att jag får göra denna resa tillsammans med Estrid denna gång på ett hela annat sätt än förut. Det är häftigt! ♥

Mitt hjärta värker av kärlek för dig, Estrid ♥ Du är den häftigaste människa jag nånsin lärt känna. Fortsätt att vara precis så stor som du är. Den kraften kommer ta dig precis dit du vill.

 

I veckan har Estrid börjat 6-års verksamhet. Egentligen skulle hon ha börjat till höstterminen, men efftersom så många nya småbarn behöver ha plats få det större barnen byta upp sig en termin tidigare. För Estrids del, som är ganska tidig i utvecklingen, tror jag bara det är en fördel. Hon läse roch skriver redan och får mycket stimulans genom att få vara med de äldre barnen.

 

Nu har hon och de andra blivande 6 åringar har flyttat till en ny byggnad och äter mat i skolmatsalen med förstaklassarna. När blev hon så här stor? Jag begriper ingenting. Nästa år börjar hon skolan. Alltså s k o l a n! Jag tycker det känns som man nyss gick i grundskolan själv..

 

Även för Signe tror jag detta kommer bli ett lyft. Hittills har det gått tillsammans och de har hängt ihop jämt. Jag tror det kan vara bra att det får utvecklas på olika håll.