I bland saknar man sina barn så mycket att man undrar vad man håller på med egentligen. Varför är jag inte hemma med dem? Dagis, jobb och hela karusellen. Vad är viktigt egentligen?

 

Det är en sak jag längtar efter när det gäller den kommande föräldraledigheten. För den kommer inte bara ge tid att lära känna det nya lilla livet, den kommer också ge mycket mer tid tillsammans med Estrid och Signe. Jag kommer finnas där för dem på ett helt annat sätt. Jag längtar efter det och det känns viktigt.

 

Jag ska på fest med jobbet ikväll. Jättekul och allt, men bara för att jag vet att jag inte kommer träffa barnen ikväll saknar jag dem extra mycket. Jag kan vara trött och less och ha dåligt tålamod ibland, men varje gång jag är någon annan stans än med dem så känns det som jag är på fel plats.

 

Hade jag varit ett djur hade jag grävt ett bo i skogen till min familj. Sen hade jag krypit ner där och varit mamma. Bara. I själ och hjärta gått in för den uppgift jag själv tagit åt mig. Den jag älskar! Sen hade mina valpar blivit stora och jag hade små småning om kunnat bli Pauline igen. Nej hörrni, mammaådran i mig pumpar för hård nu för tiden. Jag kanske helt enkelt bara borde lyssna på den?