Först när karusellen stannat

 
I två månader till ska jag vara föräldraledig. Jag har älskat att vara hemma med barnen samtidigt som det varit jobbigt. Skitjobbigt, många gånger. Det är väl förbannelsen över småbarnslivet - omöjligheten i att kunna njuta av det som pågår medans vardagen rullar på i hög intensitet. Men jag försöker. Jag påminner mig själv. Ändå är det så mycket lättare att irritera sig på att behöva torka kladd fem miljoner gånger om dagen, än att se härligheten i det liv som faktiskt pågår. Det som jag är mitt uppe i.
 
När jag jobbat ett tag kommer det säkert den där dagen då jag saknar att få torka en kladdig unge vid lunchbordet. Det är så jag tänker, "det här kommer jag en dag längta efter!", och jag tror det hjälper. Det händer också att jag på kvällen när barnen somnat hamnar i soffan med mobilen i handen. Kollar på bilder från dagen som gått och saknar dem, fast jag nyss hade dem. Det är först när karusellen stannat som man kan fokusera på omgivningen. Se den tydligt.
 
Det har inte heller varit ultimat för någon utav oss att Johan jobbat borta en vecka i stöten. För även om han varit hemma en vecka i sträck efteråt så väger det inte upp. Det väger in närmelsevis upp alla hämtningar och lämningar på dagis, alla lagade måltider, varje läggning och varje tvätt- och städning som jag tagit själv när han varit borta. I stället är min uppfattning att det skapat två olika sätt för oss att leva - ett mammaliv och ett familjeliv. Det har varit svårt att pendla mellan dessa två. Kanske mest för oss vuxna. Men jag ska inte framställa mig själv som den som dragit kortaste strået - tvärtom. Jag har fått möjligheten att vara med barnen och följa dem i deras världar och för det är jag alltid en vinnare. 
 
Vi behöver bättre balans. Därför tror jag att ett föräldraledigt halvår för Johan kommer vara bra för hela familjen. Jag får zooma ut och Johan zooma in. Då tror jag skärpan blir perfekt. 
 
Nu sover barnen. Den där lilla högen skitungar som jag älskar så mycket. Jag ska gå in och viska det till dem. Estrid brukar uppfatta det, fast hon sover tungt. En långsam nickning i sömnen.


Terese

Haha, här sitter jag och försöker knåpa ihop en vettig kommentar men det blir nog bara fel.
Hur som helst så beundrar jag dig, din ork, ditt tålamod, din energi och kreativitet. För trots tre små "energitjuvar" (de ger naturligtvis energi också) så sätter du dig ner och pysslar och syr! Ibland sitter jag mest och gapar över Din energi och vilja att tillgodose dina egna behov och intressen. Det är roligt att se din kreativitet.

Jag har sagt det förr och säger det igen, Du inspirerar Pauline! :)
Sen är det fint att se att ni, Du och Johan tillsammans, har gjort det bästa av det som är. Det kan inte vara enkelt att vara på olika håll.

Tack för mig. (Hoppas du inte tycker att min kommentar är "klumpigt" skriven.

2014-07-30 @ 00:23:48


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: