Det finns för- och nackdelar med nästan allt. Nu när jag varit föräldraledig i ett år ser jag fördelar med mitt jobb som jag tidigare inte riktigt uppskattat. Men nu gör jag det! Härligheter som kan göra en hel arbetsdag värd att jobba för.

 

Bara en sån sak som att få gå på toaletten i fred. Ja, det får man ju oftast på jobbet. Eller prata till punkt. Kunderna rycker sällan i kläderna, drar en i håret och stoppar sina fingrar djupt upp i ens näsa när man försöker berätta något viktigt. Det är alltså väldigt trevligt att jobba igen. Jag känner att jag får vara jag och inte bara mamma. Planen är sån att jag jobbar från och till fram till hösten. Under oktober - mars är Johan och någon gång under våren är det tid för inskolning på förskolan. Hua.

 

På mina arbetsdagar tänker jag på annat och njuter av samtal med vuxna människor. Men innan jag kommit dit, på morgonen när det ska sägas hejdå… Det är tungt. Den där lilla bebisen öppnar och knyter sin lilla näve gång på gång i form av en vinkning och hans blick som håller mig fast. Hans ögon som drar in mig i en tornado. Jag kan inte gå. Jag får slita mig. Det kommer en dag när jag vant mig med det också, men just nu känns det ofta hjärteslitande att lämna honom hemma. Han har ju levt i min kropp, av min kropp och på min kropp i över 1½ år. Det är en självklarhet att det inte bara är han som behöver mig. Jag behöver också han.

 

Men jag har ett par saker jag stilla repeterar för mig själv när jag kör ut från parkeringen och bort genom allén.

 

1. Det är bra för Knut. Han behöver få vara själv med sin pappa.

2. Det är bra för hans pappa. Han måste få vara själv med Knut.

3. Vi sparar föräldradagarna till senare = Knut kan vänta med att börja på dagis.

 

Tre ganska starka argument som gör det lättare. Men fortfarande inte lätt. Den där känslan av avstånd... Det är väl som det ska vara, antar jag.