Det kommer något bra utav allt, tillslut.

 
Ett par gånger om året brukar vi besöka minneslunden där lillbebisen vilar. Det är snart fem år sedan nu. Det känns så länge sedan... Som ett annat liv.
 
Medans Knut sov i vagnen satt jag på bänken och tittade ut över den lilla dammen och alla fina blommor som människor lämnat. Vår lilla bukett med ängsblommor. Jag tänkte att för varje bukett vilar där någon som är saknad. Märkligt hur något så vackert kan maskera så mycket sorg. Jag tänkte också att lillbebisen inte behöver känna sig ensam där. Det är bra.
 
Jag är inte ledsen över detta längre. Det händer sällan att jag pratar om det, men när det väl sker är det ganska osentimentalat. Det är svårt att förstå att det är jag själv som varit med om detta. Berättelsen blir mer en informativ genomgång om hur det kan gå till. Hur det gick till för oss. Jag minns hur jag kved av gråt och hade svårt att andas när vi fick beskedet. Att Johan lutade sig över förlossningssängen och vi höll om varandra och jag grät. Snörvlade på hans axel. Av smärta innuti och utanpå. Men jag kan inte längre känna känslan. Den bleknar. Precis som minnet av bebisen i min hand. Det är väl som det ska vara, antar jag. Tiden...
 
Men när jag sitter där på bänken och ser ut över dammen med fiskar i så är det något annat som rör mig till tårar. Jag tänker på mig själv. På den tjejen jag var då och hur jag har vuxit. Jag tänker också att den här erfarenheten som jag tvingades ta mig igenom gjorde något med mig. Den gjorde mig så stark. Och modig! Fem år tillbaka i tiden var jag en ung och naiv tjej som letade efter något i mig själv. Nu blir så det tydligt för mig. Jag har hittat henne nu. Kärnan.
 
Kanske var det därför det här behövde hända mig, just då? Det tvingade mig att se världen med andra ögon och sprunget ur den känslan har jag vågat ta så många stora steg i livet ♥


Annelie Nilsson

Älskade Pauline!
Det känns verkligen som en ära att få följa dig i ditt liv, genom glädje och sorg. Jag kan själv inte förstå att jag i så många år (sen Estrid var runt 3-4 månader) har fått ta del av hela ditt hjärta medans du inte har fått se ens de lilla av mitt. Men du ska veta att jag läser varje inlägg med kärlek <3
Massa kärlek, kramar om omtanke från mig, Annelie i Borås

2014-07-29 @ 13:25:51


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: