Estrid. Min stora, lilla underbara och fantastiskt intensiva unge. Hon är en så stor person i sån liten förpackning. Ibland ryms hon inte i sig själv. Jag vet hur det känns. Det händer mig fortfarade.

Hon är som en båt på havet. Ständigt på väg och med en strävan efter att nå andra sidan vilar hon genom lugna vatten för att sedan ta sats genom häftiga stormar. Hon vet hur man njuter och uppskattar, men också hur man kämpar och står stark. När jag tänker på Estrid blir jag så otroligt stolt och rörd över att jag av alla människor på jorden får möjligheten att stå henne så nära. Navelsträngen är klippt sedan länge med vi kommer för alltid ha en osynligt band mellan oss. En öppning. En kanal som pumpar in kärlek och värme i hjärtat.

Estrid är varm och fin. Det är sällsynt med människor som är så uppmärksamma och lyhörda inför andras känslor så som hon. Hon kan läsa av de mest diskreta signaler, blickar och känslostämmningar. Mig läser hon som en öppen bok, här går det inte att fejka. Men en annan sida av myntet är envishet, rättvisa och en vilja att alltid få sista ordet. När vi argumenterar mot varandra känns det ibland som jag pratar med mig själv. Mot mig själv? Hon svarar som jag, och får mig därför att reflektera över vem jag själv är egentligen. Jag fattar nog. Hon är inte bara mitt barn. Hon är min andliga ledare.

Folk som tror att barn bara är blanka bland som sedan formas har fel. De är redan från den dagen deras kroppar lämnar mammans färgstarka personligheter som vet vad de vill. Det är coolt att vara förälder. För det handlar inte bara om att få se en liten människa växa och bli stor. Det handlar om att se sig själv i spegeln med ett par nyfödda ögon.

Det handlar om att simma ut i det enorma havet, inte veta vart man ska man ändå fyllas av en utomjordlig kraft att orka simma hela vägen fram.