Estrid är grymt duktig på det här med att skriva och läsa. Hon har ritat en teckning föreställande hennes själv och hennes bästa dagiskompis, Jesper. Deras namn skrev hon alldeles själv. Estrid och Gäsbär.

Förresten. Den där Jesper är en ganska drivande pojke med många idéer om saker och ting. Emellanåt är han våldsam och kläcker ur sig svordommar som väldigt avancerade för en 5 åring. Men Estrid gillar honom. Han är spännande och det händer alltid grejer kring honom. Hon kommer hem och berättar den ena saken efter den andra som Jesper sagt eller gjort. Hittills inget värre än att jag kunnat förklara för henne att det är fult, dumt, elakt eller fel att göra på det viset som Jesper gör. Men det gör samtidigt att jag blir lite orolig. Ni vet. Kompisar med dåligt inflytande är inte det man önskar åt sina barn.

Det är samtidigt ganska svårt. Hur ska man vara egentligen? Känns fel att döma ett annat barn eftersom jag vill att Estrid ska vara med de kompisar hon själv tycker om, samtidigt som jag vill betona att ett sånt betende inte är okej. Hm. Det kanske finns en tanke med att man får försmak av sånt här redan i dagisåldern, för jag kan bara föreställa mig hur det blir om 10 år...

'

Bilden är tagen igår när jag hämtade två (väldigt smutsiga) sötnosar på dagis.

Deras kärlek till varandra är det finaste jag vet.

Och nu är hon verkligen på hugget. Det första den kunskapstörstande ungen gör på morgonen är att springa ner och sätta sig vid köksbordet med pennan i handen - "Mamma säg något som jag ska skriva!". Jag tänkte en stund och kom fram till att ordet "MUS" var lagom svårt. Hon lutade sig fram över bordet, började ljuda fram bokstav för bokstav och höll sedan stolt upp pappret. Vad tror ni det stod? Jo - MUS!

Så jäkla duktig. Det här med bokstäver har på bara några veckor gått fram att vara endast bokstäver till att bli hela ord. Efter att ha lyckats med första ordet var hon såklart taggad på flera. Jag sa KULA vilket hon klarade alldeles själv, sen fortsatte hon själv med hennes kusins namn ELBA.

Jag är imponerad. Ungen är inte ens 4½ år och kan tametusan skriva!

Estrid. Min stora, lilla underbara och fantastiskt intensiva unge. Hon är en så stor person i sån liten förpackning. Ibland ryms hon inte i sig själv. Jag vet hur det känns. Det händer mig fortfarade.

Hon är som en båt på havet. Ständigt på väg och med en strävan efter att nå andra sidan vilar hon genom lugna vatten för att sedan ta sats genom häftiga stormar. Hon vet hur man njuter och uppskattar, men också hur man kämpar och står stark. När jag tänker på Estrid blir jag så otroligt stolt och rörd över att jag av alla människor på jorden får möjligheten att stå henne så nära. Navelsträngen är klippt sedan länge med vi kommer för alltid ha en osynligt band mellan oss. En öppning. En kanal som pumpar in kärlek och värme i hjärtat.

Estrid är varm och fin. Det är sällsynt med människor som är så uppmärksamma och lyhörda inför andras känslor så som hon. Hon kan läsa av de mest diskreta signaler, blickar och känslostämmningar. Mig läser hon som en öppen bok, här går det inte att fejka. Men en annan sida av myntet är envishet, rättvisa och en vilja att alltid få sista ordet. När vi argumenterar mot varandra känns det ibland som jag pratar med mig själv. Mot mig själv? Hon svarar som jag, och får mig därför att reflektera över vem jag själv är egentligen. Jag fattar nog. Hon är inte bara mitt barn. Hon är min andliga ledare.

Folk som tror att barn bara är blanka bland som sedan formas har fel. De är redan från den dagen deras kroppar lämnar mammans färgstarka personligheter som vet vad de vill. Det är coolt att vara förälder. För det handlar inte bara om att få se en liten människa växa och bli stor. Det handlar om att se sig själv i spegeln med ett par nyfödda ögon.

Det handlar om att simma ut i det enorma havet, inte veta vart man ska man ändå fyllas av en utomjordlig kraft att orka simma hela vägen fram.

Estrid framförde ett önskemål häromdagen. Det gick ut på att Johan skulle lämna Signe på dagis för att åka hem med Estrid och vara själv med henne en hel dag. En pappa-Estrid-dag.

Sedan en tid tillbaka har Estrid kommit in i en period av enormt stor närhetstörstan. Hon vill vara nära jämt och i ständigt fokus. Det går inte att ge henne uppmärksamhet nog, det är aldrig tillräckligt. Saker som förut gått utmärkt att göra själv går inte längre. Nu ska vi sitta tätt intill henne när vi äter mat, mittemot duger inte. Vi ska sitta brevid henne i soffan när hon ser på barnprogram, för det vill hon inte göra själv. Hon är kramig, mysig och väldigt mån om att familjen ska hålla ihop. Som när jag hoppade ur bilen för att göra ett snabbt ärende, då bröt Estrid ihop totalt för hon trodde att jag skulle gå vilse och inte hitta tillbaka...

Undra vad det beror på? Kanske en effekt av att Signe blir större och kräver mer? Pratade med en vän som har en dotter i samma ålder, och hon var exakt likadan. Kanske en normal del av utvecklingen? Jag vet inte riktigt. Men jag vet att den här pappa-Estrid-dagen är precis vad hon behöver just nu. Johan och Estrid åt köttbullar på IKEA och handlade saker till tjejernas rum. Estrid köpte en trollerihatt till Signe. Gullunge! Du är bäst ♥