Kakbak i väntan på...

Skrev jag såhär på bilddagboken 2007-10-17,
 
"Jag har tråkigt och går bara och väntar på att grisfisen Minus ska känna sig manad nog att möta världen. Om man bakar går tiden fortare!"
 
Jag minns det fortfarande det väldigt tydligt. Det kommer jag nog alltid göra. Dagarna utav väntan innan bebisen ska komma. Händelsen som delat mitt liv i ett före och ett efter. Är det inte häftigt egenligen?
 
Lite lustigt är också att min huvudsyssla så här i väntan på Estrids 5-årsdag fortfarande innebär bakning. Det ska bli barnkalas för dagiskompisarna och släktkalas. Tårta, bullar och chokladbrownie med hallon ska bakas. Eftersom jag ändå är i gasen tänkte jag också ge mig på några nya projekt - cakepops och frukstrutar. Och trodde man att frukstrutar var ett enkelt projekt så går det alltid att göra lite kenpigare, som när man får för sig att man ska baka sina egna glasstrutar. Har min inte jobb så skaffar man sig...
 
Så i eftermiddag när jag kommer hem hoppas jag att min hyresvärd baxat in en ny spis till oss, eftersom vår gamla varit paj och vi fått leva på mikrolagad mat i flera dagar. Nåja. Det blir nog kalas i stugan tilslut!

En försmak på tonåren?

Estrid är grymt duktig på det här med att skriva och läsa. Hon har ritat en teckning föreställande hennes själv och hennes bästa dagiskompis, Jesper. Deras namn skrev hon alldeles själv. Estrid och Gäsbär.

 

Förresten. Den där Jesper är en ganska drivande pojke med många idéer om saker och ting. Emellanåt är han våldsam och kläcker ur sig svordommar som väldigt avancerade för en 5 åring. Men Estrid gillar honom. Han är spännande och det händer alltid grejer kring honom. Hon kommer hem och berättar den ena saken efter den andra som Jesper sagt eller gjort. Hittills inget värre än att jag kunnat förklara för henne att det är fult, dumt, elakt eller fel att göra på det viset som Jesper gör. Men det gör samtidigt att jag blir lite orolig. Ni vet. Kompisar med dåligt inflytande är inte det man önskar åt sina barn.

 

Det är samtidigt ganska svårt. Hur ska man vara egentligen? Känns fel att döma ett annat barn eftersom jag vill att Estrid ska vara med de kompisar hon själv tycker om, samtidigt som jag vill betona att ett sånt betende inte är okej. Hm. Det kanske finns en tanke med att man får försmak av sånt här redan i dagisåldern, för jag kan bara föreställa mig hur det blir om 10 år...


Estrid ♥ Törnrosa

 
Estrid och hennes älskade lilla hamster Törnrosa. Eller "Törnie" som hon också kallas. Fast egentligen är han en kille, men vi låssas att han är en tjej. Hur som helst!
 
Med tanke på Estrids ålder hade jag trott att hennes intresse för Törnrosa skulle svalna ganska snabbt. Fast där får jag faktiskt medge att jag hade fel. Jag är otroligt imponerad över hur väl hon tar hand om sin lilla hamster, som vi haft i ½ år nu. Hon pysslar i buren, byter vatten och ser till att Törnrosa alltid har något gott att äta. Hon är också väldigt intresserad av djuret som sådant och ställer mycket frågor om vad hamstrar tycker om, när de sover och när de är vakna och hur de lever när de är vilda. Hon är en duktig lillmatte!
 
I går när jag hämtade henne från dagis sa hon "Jag har längtat efter att få komma hem och mysa med lilla Törnie!". Så fint ♥ Jag tror det är bra för barn att leva/växa upp med djur. De lär en känna empati och förstå hur man förhåller sig till andra levande varelser. Det är fina egenskaper.

Stor flicka i liten förpackning

Estrid och grodan. En kall höstdag i sena september.
 
Mörkret kommer tidigare om kvällarna nu. Utanför vårat hus har gula löv sagta men säkert börja täcka parkeringen. Det känns helt okej. Vi kan börja tända ljus och elda i vedspisen. Alla årstider har sina födelar. I helgen tog vi en höstpromenad och Estrid visade oss vart de går med dagis på skogsutflykter. Hon är så stor nu. Pratar och berättar om allt. Förstår så mycket och är extremt medveten om sin omvärld. Som när jag frågar henne om hon vet hur man gör havregrynsgröst och hon svarar "Menar du enda från åkern eller när man köpt hem de färdiga grynen?" går det upp för mig att hon faktiskt, helt på egen hand, kan berätta om havregrynets väg från havre på åkern till färdig gröt på tallriken. Visst är hon ett litet barn. Men framför allt är hon är smart, och man ska inte missta henne för något annat.
 
Ni som följt bloggen ett tag vet att Estrid älskar djur. Alla djur. Från minsta insekt till forntidödlor och hamstrar. När vi var ute och gick hittade hon en groda. Men hon är inte som någon annan unge som vill ta hem grodan och låta den svälta ihjäl. Nej. Hon förstod att den var på väg någonstans, kanske hem till sina barn eller till sin mamma och pappa, och självklart ska släppa ner där hon hittade den. Men först lite grodmys. En puss och lite gulligt prat, sen tillbaka på stigen.
    

Tidig höst

 
Nu känns det inte bara i luften. Lövträden runt gården har givit upp för i år. Jag tycker om hösten, så jag gnäller inte alls. Jag har dessutom köpt mig ett par redigt snygga höstskor med klack, så jag njuter lite varje dag vädret ger mig en anledning att använda dem. Estrid å andra sidan ser ingen anledning att klä sig efter väder, och kommer nog bo i sina älskade silvriga ballerinas tills snön kommer...
 
Jag vet varför jag gillar hösten. Båda barnen är födda denna årstid och det får mig att minnas den förväntansfulla känslan, den här liksom till. Tänk att det är 6 år sedan jag spända höstjackan kring bebismagen med Estrid. Jag fattar ingenting. Kolla på henne nu! Svårt att föreställa sig att vid den tidpunkten hade jag aldrig träffat henne. Och nu är hon en av dem viktigaste människorna i mitt liv ♥

De värmer hjärtat!

'

Bilden är tagen igår när jag hämtade två (väldigt smutsiga) sötnosar på dagis.

Deras kärlek till varandra är det finaste jag vet.


Mamma ♥ Estrid

 
Min älskade unge. Min förstfödde. Min stora lilla fantastiska jänta som är så klok, ödmjuk och analyserande.
 
Jag har massor att lära utav Estrid. Jag har aldrig träffat någon som lika avskalat pekar rakt på mina bra- och dåliga sidor så som hon. Hon tar efter allt jag gör. Det kan vara en attityd, en åsikt eller ett förhållningssätt. Ofta känns det som att se sig själv i spegeln. Jag märker det tydligt. Och det behver inte alltid vara positivt.
 
Men. Det ger ju också mig möjligheten att för det första se och för det andra ändra på sidor hos mig som kan bli bättre. Jag tror det är vad folk menar med att man "mognar" när man får barn. Detta ger en liksom en skjuts i rätt riktning. Kanske. Hos vissa. Inte alla. Men hos det flesta, skulle jag tro. 
 
För det finns lika många sätt att vara förälder som det finns föräldrar på jorden. Men jag tror ändå att Gud hade just detta i åtanke när han gjorde mammor, pappor och barn. Att leva med barn får en att reflektera över sig själv. Förhoppningsvis blir man lite bättre, lite klokare och lite mer ödmjuk. Ja. Ganska smart av Gud att komma på en sån feel-good-spral, hur som helst.

Hon kan cykla!

 
Det är ju helt crazy! Vad händer med min lilla unge? Hon kan läsa, skriva och nu... cykla!
 
Estrd har haft en mindre och ganska retro modell av barncykel. Men någonting sa mig att den inte var den lättaste att lära sig cykla på. Så när en kollega ville bli av med en 16" barncykel på Facebook slog jag till. Estrid blev så himla glad! Hon sken som en sol och skröt om att hon nu hade en "riktig" cykel. Hon sa också att hon skulle hem och cykla helt själv, utan stödhjul. För att inte göra henne allt för besviken tog jag ner hennes förväntningar något och förklarade att vi måste öva innan hon kan cykla själv. Hon stod på sig och var fullkomligt övertygad om att hon skulle fixa att cykla utan stödhjul på en gång. 
 
... och det gjorde hon! Jag gjorde mig beredd på att hålla i cykeln, men hon bara drog i väg! Helt själv! Den känsla var så jäkla grym. Min lilla, lilla tjej har tagit ännu ett steg mot självständighet. Det är coolt. 
 
Sedan dess vill hon öva varje ledig stud och hon blir stadigare för varje dag som går. Signe vill också vara med och är en glad och uppmuntrande supporter. Nu cyklar Estrid enkelt fler hundra meter själv, men med en svettig förälder springandes bredvid såklart (mamman får nytta av löpträningen) ifall hon vinglar till. Det har ju blivit några vändor ner i diket också. Men förvånansvärt få för att vara första gången hon cyklar.
 
Estrid är mäkta stolt. Jag också! Jag berömde henne för cyklningen och då sa hon "Ja mamma, jag blir bara större och större!". Jo tack, jag märker det! ♥
 
  
 

Alla är vi en del av livets stora cirkel



Vilken unge jag har. Lilla Estrid. Hon får mig ständigt att häpna över så smart hon tänker, reflekterar och med vilken värme hon visar omtanke. Hon har verkligen fått mig att inse hur mycket barn faktiskt förstår, medans vi vuxna ofta tänker att de "bara är barn".

Som när min farmor gick bort. Jag hade berättat för Estrid att min farmor varit sjuk, och förklarade nu att hon hade dött. Estrid funderade en stund och sa sen,

"Ja, mamma. Alla är vi en del av livets stora cirkel."

Behöver jag säga att jag kom av mig helt? Vem kläcker sånna visdomsord som 4 ½ åring? Det visade sig att hon tittat på Lejonkungen, och där hört dem prata om döden. Men det som verkligen berör mig är att hon inte bara lärt sig en line ur en film. Hon har tänkt till kring vad detta faktiskt betyder och sedan själv kunnat applicera det i sitt eget liv. Hon förstod precis, och det är alldeles makalöst stort. ♥

Estrid sprang Pulsruset


Även om vi är väldigt anonyma så syns jag, Estrid och pyttelite av Signes huvud på bild!


Estrid sprang ett lopp i helgen. Pulsruset. Det var ett lopp för förskolebarn och funktionshindrade med en distans på 1.25 km. Jag powerwalkade efter med och Signe i bärselen. 

Jag som hade trott att Estrid skulle vilja bredvid mig och Signe hade ju fel. Jäklar vad hon sprang! Med undantag för en vätskedepå och att hon vände sig om för att se vart jag och Signe var så sprang hon hela sträckan. Men med bara några hundra meter kvar till mål fick hon skoskav och satte sig ner på marken och grät. Men när jag kom fram till henne bad hon mig bära hennes skor, sedan bet hon ihop och sprang den sista biten barfota i gräset brevid banan. En sån kämpe! Vilken annan unge som helst hade givit upp eller velat bli buren, men Estrid samlade sina sista krafter och gav allt!

När hon kom in på upploppet och alla på läktaren apploderade samtidigt som de ropade i högtalarna "Här kommer nr. 196. Det är Estrid.. och hon springer i mål barfota!", så tårades mina ögon av stolthet. Jäklar vilken tuff unge jag har. Så liten men redan så stark och självständig. En mamma kan inte bli mer stolt än så ♥

I mål fick hon medalj och kexchoklad. Medaljen har idag fått följa med till dagis för att stolt visas upp för fröknar och kompisar. Såg också att vi kom med i dagens tidning. Det ska klippas ut och sparas.  

Sista gången



Nu är Knatteskutt över för denna gång. Estrid har fått prova på massor av idrotter. Bland annat basket, gymnastik, handboll, brottning, dans, vollyboll och nu sist brännboll. Även om hon ibland varit motvillig till att åka hemifrån på söndagmorgon har hon alltid tyckte det varit roligt när vi väl kommit fram.

Jag tycker det funkat bra. I mellanåt lite knackigt med ledarskap från de unga tjejerna som hållt i aktiviteterna, men det är nog lättare sagt än gjort att få ordning på en oformlig grupp 4-åringar som springer åt alla håll. Men om Estrid ska fortsätta med någon aktivitet framöver kommer det inte bli Knatteskutt. Vi vill prova något annat. Kanske teater? Eller dans? Sen är ju ridning är ju alltid ett säkert kort.

Hon kan banne mig skiva!

Här om dagen satt Estrid själv med sitt ritblock och ljudade bokstäver. Hon är duktig på det. Jag har redan berättat vad många bokstäver hon kan själv, men nu kan hon ännu fler. Efter en stund visade hon Johan att hon hade skrivit TUPP (okej då, TUP) alldeles själv. Gullig va? Hennes första riktiga ord som hon skrivit själv ♥


Och nu är hon verkligen på hugget. Det första den kunskapstörstande ungen gör på morgonen är att springa ner och sätta sig vid köksbordet med pennan i handen - "Mamma säg något som jag ska skriva!". Jag tänkte en stund och kom fram till att ordet "MUS" var lagom svårt. Hon lutade sig fram över bordet, började ljuda fram bokstav för bokstav och höll sedan stolt upp pappret. Vad tror ni det stod? Jo - MUS!

Så jäkla duktig. Det här med bokstäver har på bara några veckor gått fram att vara endast bokstäver till att bli hela ord. Efter att ha lyckats med första ordet var hon såklart taggad på flera. Jag sa KULA vilket hon klarade alldeles själv, sen fortsatte hon själv med hennes kusins namn ELBA.

Jag är imponerad. Ungen är inte ens 4½ år och kan tametusan skriva!


Klippning



Estrid hade lagt in ett önskemål om hårklippning (vilket jag är väldigt tacksam för). Håret hängde tydligen i vägen och fastnade i dragkedjan på tröjan. När jag frågade henne hur hon själv ville ha det svarade hon:

"Som pappa blir bra!"


Eh. Jag vet att Estrid gärna vill göra allting precis som pappa, men i en familj bestående av flickor får han ha sin frisyr för sig själv. I stället började jag klippa en axellång page. Men det är ganska svårt att klippa barn. De har liksom andra proportioner? Hur som helst slutade med denna längd. Lite kortare än vad jag tänkt, men tycker hon passar bra i det! Själv blev hon väldigt nöjd, även om det inte liknade pappa.

Mina barn!


Ett stukat finger



I helgen gjorde Estrid illa sitt finger när hon hoppasde i sängen med sin kusin. Estrid som inte är den som piper i onödan, grät i flera timmar och fingret svullnade upp och började skifta i blått. Jag fick en flashback från när hon klämde fingret i bildörren och det hela slutade med att fingret läkte ihop snett. Därför tänkte jag inte vänta med att kolla upp skadan denna gång!

Men efter 3,5 timme på aktuen kunde jag däremot lugna mig med att det bara var en stukning. Tur det. Efter hanteringen av hennes förra fingerskada kändes det otroligt skönt att veta att skelettet var helt i alla fall.

Estrid var så fantastiskt duktig som satt och väntade så länge inne på akuten. Inte ett enda gnäll eller tjat, bara tålmodig och förstående. Hon börjar bli stor. Man kan prata med henne. Förklara. Nu kan hon böja fingret och säger att det inte gör ont längre. Förhoppningsvis lärde hon sig att man inte ska hoppa på varandra i sängen heller...

Läsa och skriva


Världens bästa radarpar! En bild tagen med min mobilkamera i all hast vid middagsbordet.

När börjar ungarna lära sig skriva och läsa? När de börjar skolan? Känns väldigt långt tills dess med tanke på hur duktig Estrid är redan nu. Skriva hennes eget och familjemedlemmars namn har hon kunnat länge, men då har hon memorerat i vilken ordning bokstäverna ska komma. Nu har hon börjat ljuda och intressera sig för hur bokstäverna låter - och allra mest hur det låter om man sätter ihop dem till ord! De bokstäver hon kan till både ljud och utseende är: A, E, G, I, K, N, O, R, och S. Det är ju faktiskt 30 % av hela alfabetet.

Signe har en pekbok som använder för att lära sig vad saker och ting heter. Det roliga är att Estrid använder samma bok för att lära sig hur saker och ting stavas. De tittar i boken tillsammans. Signe pekar på kossan och säger "Muuu!" och Estrid läser texten under "K-O". Ju äldre Signe blir desto mer har de ut av varandra och det är så roligt att se. De är så fina tillsammans ♥ 

Vi försöker verkligen uppmuntra det här med läsandet för Estrid nu. Det är bäst att ta tillvara på intressent medans det finns där. Jag tror hon tycker det är ännu roligare när hon känner att hon får vara stor och duktig och visa Signe.

Hon är min andliga ledare.



Estrid.
Min stora, lilla underbara och fantastiskt intensiva unge. Hon är en så stor person i sån liten förpackning. Ibland ryms hon inte i sig själv. Jag vet hur det känns. Det händer mig fortfarade.

Hon är som en båt på havet. Ständigt på väg och med en strävan efter att nå andra sidan vilar hon genom lugna vatten för att sedan ta sats genom häftiga stormar. Hon vet hur man njuter och uppskattar, men också hur man kämpar och står stark. När jag tänker på Estrid blir jag så otroligt stolt och rörd över att jag av alla människor på jorden får möjligheten att stå henne så nära. Navelsträngen är klippt sedan länge med vi kommer för alltid ha en osynligt band mellan oss. En öppning. En kanal som pumpar in kärlek och värme i hjärtat.

Estrid är varm och fin. Det är sällsynt med människor som är så uppmärksamma och lyhörda inför andras känslor så som hon. Hon kan läsa av de mest diskreta signaler, blickar och känslostämmningar. Mig läser hon som en öppen bok, här går det inte att fejka. Men en annan sida av myntet är envishet, rättvisa och en vilja att alltid få sista ordet. När vi argumenterar mot varandra känns det ibland som jag pratar med mig själv. Mot mig själv? Hon svarar som jag, och får mig därför att reflektera över vem jag själv är egentligen. Jag fattar nog. Hon är inte bara mitt barn. Hon är min andliga ledare.

Folk som tror att barn bara är blanka bland som sedan formas har fel. De är redan från den dagen deras kroppar lämnar mammans färgstarka personligheter som vet vad de vill. Det är coolt att vara förälder. För det handlar inte bara om att få se en liten människa växa och bli stor. Det handlar om att se sig själv i spegeln med ett par nyfödda ögon.

Det handlar om att simma ut i det enorma havet, inte veta vart man ska man ändå fyllas av en utomjordlig kraft att orka simma hela vägen fram.


Knatteskutt



Estrid har börjat på en aktivitet.
Egentligen är det inte en aktivitet, utan ett rullande schema av olika idrotter som barnen får prova på under terminens gång. Ny vecka - ny idrott. I helgen var det introduktion med lekar. Barnen i hennes grupp är födda 2006, 2007 och 2008.  Jag tror detta kommer passa henne väldigt bra! Hon skrattade så mycket under lekarna att hon knappt såg vart hon sprang...

Alltid i sånna här sammanhang blir jag så stolt över Estrid. Hon är inte blyg, utan nyfiken och intresserad på ett lyhört vis. Hon sitter inte i mitt knä och tittar på, utan hon är med och leker och verkligen suger in allt som de  andra barnen gör. Sagta men säkert flyter hon in i gruppen och samspelar så bra med andra. Det är grymt. Det är faktiskt himla häftigt hur anpassningsbara ungar är. Hur de söker kontakt med varandra och flyter ihop till en stor oformerlig blobb. 

När timmen var slut satt alla i en ring och barnen skulle berätta vad som varit roligast. Ingen sa något. Men så böjde sig Estrid fram till mig och sa "Mamma, jag tyckte Ketchup och Senap var en jättekul lek - säg det!", vilket jag såklart gjorde. Gullunge! ♥

Nästa vecka är temat gymnastik, och Estrid har fått i uppgift att titta på bilder och TV vad gymnastik är för något. Hennes egen gissning var att man gör kullerbyttor, och det var väl inte så illa gissat.

Pappa-Estrid-dag



Estrid framförde ett önskemål häromdagen. Det gick ut på att Johan skulle lämna Signe på dagis för att åka hem med Estrid och vara själv med henne en hel dag. En pappa-Estrid-dag.

Sedan en tid tillbaka har Estrid kommit in i en period av enormt stor närhetstörstan. Hon vill vara nära jämt och i ständigt fokus. Det går inte att ge henne uppmärksamhet nog, det är aldrig tillräckligt. Saker som förut gått utmärkt att göra själv går inte längre. Nu ska vi sitta tätt intill henne när vi äter mat, mittemot duger inte. Vi ska sitta brevid henne i soffan när hon ser på barnprogram, för det vill hon inte göra själv. Hon är kramig, mysig och väldigt mån om att familjen ska hålla ihop. Som när jag hoppade ur bilen för att göra ett snabbt ärende, då bröt Estrid ihop totalt för hon trodde att jag skulle gå vilse och inte hitta tillbaka...

Undra vad det beror på? Kanske en effekt av att Signe blir större och kräver mer? Pratade med en vän som har en dotter i samma ålder, och hon var exakt likadan. Kanske en normal del av utvecklingen? Jag vet inte riktigt. Men jag vet att den här pappa-Estrid-dagen är precis vad hon behöver just nu. Johan och Estrid åt köttbullar på IKEA och handlade saker till tjejernas rum. Estrid köpte en trollerihatt till Signe. Gullunge! Du är bäst ♥ 


Måla

I julklapp fick Estrid en målarlåda och canvastavlor. Målarkitet har legat i hennes pysselskåp och hon har länge väntat på att få gå lös med penslar och färgertuber. Hon brukar annars vara väldigt inriktad på motivet, men denna gång tror jag målarprylarna förtog hela illustrationen. Att få klämma ut färg, doppa penseln i vatten och kladda över den stora duken var absolut det roligaste!

Hon är ju väldigt kreativ, min flicka. Här om dagen fick hon en femkrona som hon köpte sig tre kakor för. De serverades på en papptallrik. När hon ätit kakorna och även bjudit Signe tittade hon på papptallriken i sin hand. Efter en stund upptäckte hon att det minsann var två papptallrikar på varandra, och då sken hon upp som en sol och sa "Titta mamma! Nu har jag två tavlor! Det ska bli två runda ansikten - en glad och en ledsen"

Sagt och gjort. Fram med målarlådan och penslarna. Hemma hade vi fler papptallriskar så Signe fick också äran att göra en tallrikstavla.



Under målandets gång fick jag också höra ett nytt ord ur Estrids ordförråd - "konturer". Fint.