Estrid framförde ett önskemål häromdagen. Det gick ut på att Johan skulle lämna Signe på dagis för att åka hem med Estrid och vara själv med henne en hel dag. En pappa-Estrid-dag.

Sedan en tid tillbaka har Estrid kommit in i en period av enormt stor närhetstörstan. Hon vill vara nära jämt och i ständigt fokus. Det går inte att ge henne uppmärksamhet nog, det är aldrig tillräckligt. Saker som förut gått utmärkt att göra själv går inte längre. Nu ska vi sitta tätt intill henne när vi äter mat, mittemot duger inte. Vi ska sitta brevid henne i soffan när hon ser på barnprogram, för det vill hon inte göra själv. Hon är kramig, mysig och väldigt mån om att familjen ska hålla ihop. Som när jag hoppade ur bilen för att göra ett snabbt ärende, då bröt Estrid ihop totalt för hon trodde att jag skulle gå vilse och inte hitta tillbaka...

Undra vad det beror på? Kanske en effekt av att Signe blir större och kräver mer? Pratade med en vän som har en dotter i samma ålder, och hon var exakt likadan. Kanske en normal del av utvecklingen? Jag vet inte riktigt. Men jag vet att den här pappa-Estrid-dagen är precis vad hon behöver just nu. Johan och Estrid åt köttbullar på IKEA och handlade saker till tjejernas rum. Estrid köpte en trollerihatt till Signe. Gullunge! Du är bäst ♥