Min mamma brukar kalla Signe för en Ninjakattunge. Det beskriver precis de egenskaper som den här tjejen besitter. Bakom fasaden av en försynt, söt liten flicka gömmer sig ett krutpaket. En ninja.

 

Jag har inte bloggat något om Signe det senaste halvåret, men det skulle kunna sammanfattas som ett långt vredesutbrott. Hon har varit fullkomligt omöjlig att ha och göra med. Om något inte gått hennes väg har hon skrikit rakt ut. Om skorna inte gått på fötterna, om böckerna inte fått plats i bokhyllan eller mjölkglaset inte haft den färg hon önskat. Hon har varit en typisk treåring, med andra ord. Vansinnig. Bestämd. Oresonabel.

Men mellan varven otroligt busig, knasig och alldeles underbar också. Såklart. Ja, vi kan väl konstatera att 3 år - 3 ½ år inte är den roligaste åldern direkt... Men det börjar vända nu, och snart kan vi lägga ännu en utvecklingsfas till handlingarna. Vi kan diskutera bättre. Hon kan hejda sina utbrott något och i stället försöka sätta ord på känslan. Det är inte det enklaste, men vi övar. Jag tror och hoppas vi kommer gå sträkta ut på andra sidan. 

 

Tills skillnad mot Estrid som är så ömsint och känslosam så är Signe mer utav den hårdnackade typen.

Som min pappa beskrev det:

 

 

Inget trams alltså. Raka puckar. Samtidigt är hon rolig och kan skoja om saker och fälla kommentarer som ingen annan. Att en sån liten människa kan rymma så mycket humor! Så många olika sidor. Vår färgsprakande lilla Ninjakattunge ♥