Vi börjar där vi slutade
Jag ryser när jag tänker på honom! Jag är så kär. Förblindad! Värmen jag känner för honom går inte att beskriva. Den är varm och träffar rakt i hjärtat. När jag ligger på sängen för att amma honom drar jag honom tätt intill mig, lägger handen om honom och känner hans lilla ansikte tryna mot min hud. Han ligger så nära. Våra kroppar är gjorda för varandra. Jag hör hur han klunkar i sig av den varma mjölken. Han blundar. Jag också. Böjer jag ner huvudet kan jag känna doften från hans fjuniga hår. Vi är uppkopplade mot varandra och mellan oss flödar kärleken som ett elektriskt fält.
De här stunderna är de bästa jag vet! Av alla platser på jorden finns det ingen annanstans jag heller vill vara. Ingen annanstans är jag så närvarande, betydelsefull och känner sån kärlek som med det lilla barnet ammandes vid mitt bröst. Varm och mjuk. Det här är varför jag finns - för mina barn. Så där. Med den största upplevelsen sedan sist nerknackad och beskriven i ord, kan jag nu fortsätta bloggandet där vi slutade. Det är kul att vara tillbaka!
Terese
Åh vilken vacker beskrivning av kärleken till ett barn.
Han är söt den där Knut. :)
Det är så roligt att du är tillbaka Pauline!
Andrea
Du skriver så djupt och vackert att man blir helt rörd i hela magen :) Det är spännande att läsa sådant för en själv som inte har barn och får sådana moments med annat i livet. Undrar hur det kommet kännas när man själv sitter där med sitt barn i famnen :)
Söt är han, och SÅ LIK Signe! Trodde det var hon först, nån slags tillbaka blick :)
erica
som föregående talare sa; såå lik signe! så söt!
