Två dagar kvar

 
... till beräknad bebis. Sommarens varmaste dag. Jag står och hänger tvätt vid torkvindan, när Johan sticker ut huvudet genom badrumsfönstret och utbrister ett glädjerop över ett par gråa hårstrån som han hittat på bröstet. Vi väntar på vårat tredje barn som dimper ner vilken dag som helst. Men det är lugna dagar som passerar här hemma. Vi umgås och tar det lugnt. Räknar ner. Varje morgon tänker jag att "Jaha. En ny dag. Undra om vi fått barn innan denna dagen blir till en ny?". Men hittills ingenting.
 
Jo, i onsdags morse vaknade jag med kraftiga förvärkar igen. Klockade dem till 16 st under en timme, men sen försvann dem igen. Så jag väntar. Under tiden masar mig runt i huset och svettas. Förflyttar mig mellan olika former av sittande eller liggande ställningar. Köksoffan. En stol. Bänken i hallen. Utemöblerna. En uppblåsbar madress på gräsmatten. Försöker vara effektiv och minimera antalet gånger jag behöver gå i tappan, för efter det är jag helt slut. Jag är en val. Magen är tung. Jag tänker att jag aldrig mer ska vara höggravid denna tid på året.
 
Överhängande är känslan av dåligt samvete mot barnen, att vi bara är hemma. Men när jag frågar vad de vill hitta på sträcker Signe ut sina armar, kramar husfasaden och utbrister "Jag vill vara hemma! Åh, jag älskar mitt hem!". Ja, dåså. Så jag lägger mig tillrätta på soffan igen. Försöker vila mig utan skuldkänslor. 
 
För barnen har det bra. Jag tror aldrig de lekt ihop så mycket som de gör nu. När Signe vaknar på morgonen klättrar hon upp till Estrids säng i våningen över, sen börjar leken. Det är rollekar där den ena är storasyster och den andra lillasyster (vilket nytänk!), eller apunge och apskötare, tigerunge och tigermamma, doktor och sjukling eller något annat. De bygger kojor, äter upp alla omogna krusbär på busken och serverar varandra hamburgare genom fönstret på lekstugan.
 
De är så fina ihop och jag är så glad att de har varandra! Jag tittar på dem och blir rörd till tårar över deras existens. Och min egen, mitt i det fantastiska livet med dem runt omkring. Jag är så glad att vi snart, alldeles strax, vilken timme eller dag som helst har ytterligare en sån där underbar liten varelse att berika våra liv med. Helt ofattbart ♥


Emmy

Barn är fantastiska, jag ler igenkännande när jag läser ditt inlägg. Men Pauline, något fick mig att reagera! Vad har du på ditt vänstra ringfinger!? Är det något vi inte fått veta :-)
Kram

2013-07-26 @ 15:17:20


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: