P A U L I N E ♥ en blogg om mitt liv i ord & bild - Skrivet 2012-12-03

Skrivet 2012-12-03

2013-02-13 ♦ 09:26:00

"Hej bloggen!

Nu har jag gått in i graviditetsvecka 7. Det känns som om tiden sniglar sig fram. Jag följer bebisens utveckling på min gravidapp och räknar dag för dag. 6+0... 6+1... 6+2... Värst är rädslan för missfall. Jag kollar efter blod i trosorna varje gång jag går på toalettten och letar smärtor i magen. Än så länge har jag inte hittat något, och har aldrig tidigare gjort heller. Men ändå. Oron finns där. Oron för att bli besviken. Oron för att hoppats i onödan.

Om ett par veckor ska vi göra ett tidigt ultraljud. Jag vet att man aldrig kan få några garantier, men jag vill veta om allting ser bra ut, så långt. Jag hoppas så innerligt att allt ser bra ut då och att vi får se ett litet hjärta slå. Det hade varit den finaste julklappen.

I övrigt har den här graviditeten hittills varit betydligt jobbigare än de andra. Tröttheten är förlamande vilket gör det svårt för mig att plugga. Jag somnar så fort jag sätter mig med boken, oavsett vilken tid på dygnet det är. Men värst av allt är mitt humör. Jag känner mig som en genomsur och bitter ragata som går där hemma och spyr på allt och alla. Allting stör mig. Ingenting är kul, ingenting är bra. Det känns fruktansvärt att vara ett åskmåln när jag egentligen är så otroligt lycklig över min familj och graviditeten. I det stor hela känner jag mig nästan hela tiden nedstämd. Sur. Förbannad. Irriterad.

Jag har frågat barnmorskan vad jag ska göra åt detta, men hon gav mig inte mycket hopp. Vissa blir hormonhäxor. Så är det bara. Det enda hon kunde trösta mig med var att ett stor hormonpåslag i kroppen oftast indikter mindre risk för missfall såhär tidigt, då graviditeten sitter där den sitter och utvecklas. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Även om det är svårt, så försöker jag väl se något positivt i det.

Usch. Jag beter mig som en häxa. Mår som en rutten skit. I mina värsta stunder tänker jag att jag inte är värd den här graviditeten, att jag inte uppskattar den tillräckligt mycket eftersom jag inte kan vara glad. Visa att jag är glad! Jag tänker också att jag säkert kommer få missfall bara för att jag känner såhär. Som om bebisen märker vilken sur och irriiterad mamma den kommer få, och därför inte skulle vilja stanna kvar.

Ja. Ni hör ju. Jag är sjuk i huvudet. Måtte detta lugna sig längre fram. Jag tror inte jag pallar 7 månader till med en vanställt psyke."

(1) Kategori: Vägen dit

En mamma

Hej Pauline och jättegrattis till det lilla livet i magen, underbart!
Det är så roligt att läsa såhär i efterhand det du skrivit ,men inte publicerat, då du var tidigare i din graviditet. Jag är nämligen i v.7 nu och känner såå igen mig i allt det du skriver.
Vi har en dotter som blir 4 i höst (delar födelsedag med din E) och vi har kämpat och försökt så länge att bli gravida med syskon till henne- äntligen har det tagit sig! Jag har "defekta" äggstockar och konstaterad pco. Vi skulle strax påbörja medicinering, men så tog det sig- med hjälp av öronakupunktur. Gissa vår förvåning och lycka!! Men också våran rädsla och oro för att det hela inte skulle gå vägen.. Den känslan äter nästan upp mig! Jag kan inte sluta oroa mig.. Jag kollar också efter blod i trosorna vid alla toabesök. Vi har redan i v.6 fått se ett litet tickande hjärta, vilket va otroligt skönt. Men ändå oroar jag mig.. Har väldigt starka symtom som vidrigt illamående, trötthet, ömma spända bröst.. Min barnmorska sa precis som din att det kan vi se som ett gott tecken. Men usch va gnällig jag är, mest hela tiden och allt, precis allt är jobbigt och mina hormoner är överallt- jag lipar för inget, blir arg för inget, trött för inget..
Värst av allt är att inte ha talat om det för någon heller, inte ens för blivande storasyster (hon kommer verkligen inte kunna hålla tyst om det haha). Stackarn undrar ju vad det är med mamma:(
Veckorna sniglar sig fram ja..

2013-02-13 @ 09:45:20