Gotland, min fina ö. Det var fint, roligt och mysigt på alla sätt och vis att ses igen men också med den där lilla skuggan av vemod. Första dagen såg jag mig bara omkring och visste inte hur jag skulle känna. Tiden vi bodde där är förbi och jag antar att det är just precis det som gör det jobbigt. Det faktum att en tid har gått, och en ny har kommit.

 

Vi gick till grändan där vi bodde och utan att säga något utbrast Estrid "Här känner jag igen mig! I det gula huset längre bort bodde jag!". Det var coolt att se att se hur mycket hon faktiskt mindes. Hon var 3½ år när vi flyttade därifrån och hon kunde alldeles själv visa vägen från hemmet till dagis. Mellan små gränder och kullerstensgator. Det är imponerande! Vilket minne. Fast hon var så liten och det har hänt massor i hennes liv sedan dess fanns detta kvar. Coolt.

 

Vart efter dagarna gick landade upplevelsen i mig och jag kunden njuta lite grann också. Estrid fick träffa sin älskade kusin Elba och Johan cyklade 42 mil runt hela Gotland inklusive Fårö. Det har varit intensiva dagar och nu är vardagen tillbaka. Estrid saknar sina kusiner, Signe har lärt sig massa nya hyss och Johan är öm i baken. Själv känns det fantastiskt skönt att ha åkt dit och konfronterats med något som känts lite otäckt. Nu kanske jag kan få en normal relation till detta semesterparadis, igen.