Jag känner mig levande.

Jag har blivit gråtmild. Det minsta detaljerna kan få mig rörd till tårar. Det kan vara i möten med andra människor, deras berättelser, ett skratt, en känsla av samhörighet och närvaro. Att för en liten stund få vara en del av någon annans liv är väldigt häftigt. Har du tänkt så någon gång? 
 
Jag träffar många personer som gör intryck på mig. Vissa långvarigt, andra för en liten stund. Men de finns i mina tankar och får mig att reflektera över mig själv. Jag känner mig mer levande när min själ fylls med en annan människas. Tänk om jag kan ha den inverkan på någon som träffat mig? Vad häftigt det skulle var...
 
Förra veckan kom en äldre man in på jobbet. Han fyllde hela rummet med en fantastisk glädje och innan inom loppet av 10 min hade han delat sin livshistoria med mig. "Jag är 83 år idag och livet har aldrig varit bättre!". Så fantastiskt att känna så vid den åldern!
 
Åh. Där står jag bakom min disk och känner helt plötsligt att min små problem bleknar. De är värdsliga. Kärleken är det viktigaste. Det är livet! Resten kan vänta.  
 
Jag pudrar näsan och torkar en tår av ödmjukhet, medkänsla och uppvaknande inne på jobbtoaletten. Sen är nästa kund välkommen fram. Ett nytt möte. Är det inte ganska häftigt egentligen?


Emelie

Åh, vilken fin berättelse. Och himla fint skrivet Pauline. Jag kan inte annat än att hålla med dig, det är verkligen häftigt!:)

KRAM!

2012-09-24 @ 21:32:04


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: