Ni vet hur mycket man kan sakna ett Lypsyl ibland? När läpparna är så torra så att det svider och bränner runt käften på en och man skulle kunna göra vad som helst för ett litet, härligt Lypsyl. Till slut blir man galen.

En sån dag var det idag. Jag satt på kontoret i 8 timmar och förgrömmade mig över avsaknaden av ett Lypsyl. Typiskt mig att inte ha hållt rätt på mitt Lypsyl nu när jag som mest behöver det. Inte hade jag tid att springa i väg och köpa ett heller, så där fick jag sitta framför datorn med ilskna läppar som irriterade mig så att jag knappt kunde koncentrera mig på arbetet. Inte vill man be om att få låna en kollegas heller. Det är ju typ som att pussa sina kollegor på munnen där går ändå gränsen.

Dags att gå hem. Jag öppnar handväskan. Vad ser jag till min stora förvåning? Ett fucking jävla Lypsyl! I väskan! Där har den lilla guldklimpen legat hela dagen medans jag suttit och svurit en meter bort. Tänk att jag inte ens hade givit det en chans att leta. Jag hade givit upp på en gång, räknat med att jag inte hade något. Jag blir så besviken på mig själv.

Dagens lärdom. Jag ska aldrig mer ge upp innan jag ens försökt.