På sistonde har jag kännt mig så stor. Vuxen, liksom. Jag har kännt mig mer klok, mer ödmjuk och mer i balans med mig själv. Ja. Jag har blivit någonting mer! Synen på mig själv har förndrats och jag känner fullständig acceptans inför hur jag ser ut och allting som jag är. Jag har också lagt mig till med många nya intressen, vuxna intressen. Som att plantera i trädgården samt (hör och häpna) findricka alkohol.

Jag tror jag blivit vuxen. Vid 24 års ålder gick gränsen. Det är också först nu som jag fått perspektiv på mig själv och inser hur ung jag faktiskt var när jag fick barn. Jag tyckte inte det förut, men nu tycker jag verkligen det. På något konstigt vis känner jag mig som en yngre och yngre mamma, ju äldre mina barn blir. Ni fattar nog.

Lätt att tro att föräldrarollen gör en vuxen. Självklart gör det en vuxnare, men den där känslan av att vara mogen på riktigt sitter längre in och är inget man skyndar på från en dag till en annan. Även om jag alltid betraktat mig själv som förnuftig räcker med att jag läser min blogg från 2008 och jag häpnar över mitt sätt att resonera och uttrycka mig. Mycket har hänt sedan dess. Det gör det också mycket spännande att se vad framtiden bär i sitt sköte.

En sak som jag vet att jag däremot aldrig kommer bli vuxen nog för är kaffedrickande. Fybövelen. Förut kunde man tro att min kaffevägran i möblerade sammanhang var någon sorts kvarleva av tonårstrots. Vara speciell. Annorlunda. Ta plats. Men efter som jag nu till fullo kan kalla mig vuxen återstår endast en anledning - kaffe smakar skit. Thats the way it it.

Så. Vem är jag om 5 år egentligen? Antagligen ingen kaffedrickare.. Den som lever får se!