I helgen simmade jag Vansbro Tjejsim! Det betyder att jag kan kommit halvvägs mot min Tjejklassiker.

 

 

Simningen gick fint. Vi hade tänkt först att åka hela familjen, men när det visade sig vara 4 h bilresa dit bestämde vi oss för att Johan skulle stanna hemma med barnen. Och eftersom min kollega och tilltänkta träningskompis backade ur återstod det endast för mig att åka dit själv. Väl på plats kändes det både häftigt och modigt att göra detta alldeles själv. När man reser på egenhand upplever man saker på ett annat vis. Man hänvisas till sig själv och sin egen förmåga att ladda upp, peppa och genomföra en uppgift. Jag tror det är bra.  

 

Innan loppet stod jag en timme och såg simmarna gå i mål, och hann ändra mig både en och två gånger. Det såg kallt och jävligt ut och folk var trötta. Hur ska jag fixa detta? Men när jag väl var ombytt och insmord i två burkar vaselin (för att hålla kylan korta) var jag så laddad så jag knappt hörde vad folk sa runt omkring mig. Det är konstigt det där. Min mamma brukar alltid säga "När folk får en nummerlapp på sig blir de dumma i huvudet!" och det ligger någonting i det...

 

Stargrupperna gick i väg med 10 minuters mellanrum. Varje startgrupp hade en färg på badmössan. Väldigt praktiskt eftersom det var lätt att se när någon dragit ifrån eller simmat i kapp en annan tävlande. När klockan blev 14:00 och det blev dags för min grupp att starta, visade det sig att mitt tidtagarchip var trasigt. Jag fick gå åt sidan för att få ett nytt, och under de minuterna hann hela min startgrupp simma ut. När jag väl kom ut i vattnet hade jag alltså hela min grupp framför mig att simma igenom. Jag fick kryssa mig fram mellan alla vita badmössor och det tog tid. Jag hade trott att det kalla vattnet skulle vara det värsta, men i stället var det trängseln! Man kom ju inte fram! En bröstsimmare tar ganska stor plats och är inte den lättaste att simma förbi. Vi ett tillfälle när jag fått be om ursäkt för magsparkar och vassa armbågar flera gånger sa jag högt "Herregud! Vi är ju som grodyngel i vattnet!" och tjejerna runt omkring började skratta... Men efter 600 meter hade jag tagit mig förbi den stora massan och simmade på i eget tempo. Vattnet var inte kallt och jag gav verkligen allt! Ja, i alla fall under de sista 400 meterna som jag hade möjlighet till det. Mina 1000 meter motrstöms i Västerdalälven simmade jag på 24:49 minuter. Det är jag ändå väldigt nöjd med!