Ibland trillar det ifrån ingenstans ner en tanke i skallen som från första stund känns så tydlig, självklar och viktig.

Precis så blev det för mig förra veckan.  En tanke blixtrade till i huvudet och där bor den nu. Det var en vardagkväll likt många andra. Jag och Johan låg i soffan och såg på TV när jag plötsligt attackeras av något som känns som jordens viktigaste tanke. Jag vill gifta mig. Nu. Vi måste gifta oss nu, varför har vi inte gjort det tidigare? Tänk om jag dör imorgon. Då skulle jag dö ogift fast jag redan hittat mannen i mitt liv? Här såsar jag omkring utan att göra göra slag i saker och ting. Det här går inte. Jag vill inte dö och känna att jag gått minste om något så viktigt, när jag hade chansen. Vi måste gifta oss! Så är det bara.

Jo jo. Att vi ska har jag vetat länge, men aldrig tidigare har det kännts så viktigt som nu. Men lugn. Jag är en långsam människa. Här är det förlovning följt av giftemål inom ett år som gäller. Men inget ordinärt och tråkigt. Inget för sakens skull. Inget jävla tjaffs. Nej, om det ska vara ska det vara på riktigt och då ska det ånga av kärlek och passion i varje detalj. Äktenskapet är stort. Som ni själva förstår får inget lämnas till slumpen, och då förstår ni också hur oändligt mycket det finns att grubbla kring:
 
- Vilka ska komma? Stort eller litet? Barn eller barnfritt? Mina barn ska självklart vara med, men sen då?
- Vart ska vi vara? Resa i väg eller vara på hemmaplan? Gotska Sandön är en dröm. Kan det bli verklighet?
- Vad ska vi ha på oss? Johan vet inte, men spånar på en 1700-talsdräkt. Hm? Jag då?
- Vad ska vi äta? Något fantastiskt gott givetvis. Efterrätten är viktigast. Ska den vara varm eller kall?
- Vilken färg ska inbjudningskorten gå ì? Rosa och grönt kanske.
- Vilka blommer ska vi dekorera med? Rosor är för klyschigt. Ängsblommor och nån gerbera blir bra.
- Vill jag ha någon tärna? Nej. Näbbar får räcka.

Nu får det inte plats mer i mitt huvud. På ett sätt är det skönt att veta att detta inte kommer bli verklighet på ett tag, och därför kan jag bara släppa tankarna. Jag behöver inte bestämma nu, även om det skulle vara kul. För vad jag förstått så är det här med bröllopsbestyr en djungel, åtminstonde om man vill ha ett sånt bröllop som jag önskar.

Okej. Jag får se det så här. Jag har avklarat den svåraste biten - att hittar karln i fråga. Nu återstår faktiskt bara det enklaste. Egentligen är det ingen bråska heller. Det har hänt ganska mycket i våra liv sedan vi träffades. Som jag brukar säga - vi måste ju spara något kul till sen också. Men det är svårt att sluta drömma när man väl börjat!