Jag har varit beskonad i från heartbreakers, jag har aldrig blivit sviken eller bedragen. Faktum är att jag i stort sätt alltid fått det jag velat, om jag velat det. Min första och största riktiga kärlek till exempel - vad mer kan man önska? ♥

Men det finns en händelse i mitt liv som har kommit att förändra alla andra dagar därefter. I efterhand har jag förstått att just den dagen fick mig att se på livet med andra ögon. Just den dagen har gjort mig mer ödmjuk och skör, samtidigt som den fick mig att förstå vilken otrolig styrka som ryms mig inombords.

Just den dagen är också den enda som på riktigt krossat mitt hjärta. Jag tänker på dagen då jag och Johan förlorade lillbebisen. Aldrig tidigare har jag varit så ledsen som jag var då.

Så här skrev jag i bloggen då:

"Jag fick bära dig under mitt hjärta i 20 veckor, och där kommer du alltid finnas med mig. Jag är ledsen för allt som inte blev. Alla drömmar som försvann, längtan, framtiden och allt vi skulle gjort tillsammans. Trots att risken bara var en på 50.000 hade vi inte oddsen på vår sida. Inte den här gången. Men jag hoppas och tror ändå att din tur att få komma till världen kommer, och då ska vi ge dig en frisk kropp och ett hjärta som kan slå hela livet ut."

Ironiskt nog är det i dag på Alla Krossade Hjärtans Dag exakt två år sedan vi gick igenom denna fruktansvärda händelse. Det känns som en evighet. Tiden rinner på och samtidigt som bilden av den lilla kladdiga kroppen i min hand bleknar, tynar också känsla bort. Men just i dag minns jag den 12 november 2009 lite extra, och förnimmer det onda. Både innuti och utan på.