En väldigt fin ask

Jag tänker ganska mycket på framtiden just nu. Det verkar säkert spännande och kul att satsa på något man tror på, chansa och kasta sig ut så som vi gjort. Det är det också, men att ovissheten om framtiden också är otroligt påfrestande kan ju vara värt att nämna. Det är jävligt jobbigt att inte veta hur allt ska bli. Boende, jobb, föräldraledighet...  

Framför allt är det jobbigt att inte veta vad jag själv vill längre. Jag brukade ju alltid veta hur jag ville ha det! Nu vet jag inte alls. Jag står med en fot i på fastlandet, en fot i Visby. Vilket ben ska jag stå på? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad är jag beredd att satsa? Hur mycket är det värt? Vad väger tyngst? Känslan går upp och ner. Vissa dagar älskar jag att bo här, andra dagar längtar jag hem. Ibland är jag så stolt över att vi vågat ta detta steg, andra gånger undrar jag vad vi håller på med...

Men jag älskar Visby! Närheten till allt, människorna, havet och lugnet. Jag och Johan har pratat ganska mycket om detta. Jag beskriv det som att jag har en väldigt fin ask, men alla saker som betyder något för mig ligger någon annanstans. Vad spelar då asken för roll? Det viktiga i livet är ändå de små sakerna som man älskar, värderar och uppskattar så mycket.

Det är svårt att veta hur något känns innan man provat. Jag har sagt det förut, men testar man nya saker ser man också nya sidor hos sig själv. Just nu känns relationen till mina barns mor- och farföräldrar väldigt viktig. Mycket viktigare än jag trott! Jag ser på Estridh hur mycket hon saknar, längtar efter och pratar om sin farmor och morfar. Hur kommer Signes relation till dem bli om vi bor här? Kommer hon stå dem lika nära? Om inte, är det värt det? Vad får hon i stället?

Urk. Ibland blir jag så trött på mig själv! Trött på vara vuxen och behöva fatta en massa bra beslut hela tiden. Önskar att jag bara kunde ta ett steg åt sidan, låta någon annan kliva in och vara klok och duktig i mitt ställe. Ja, det är också något som satt sig i huvudet på mig... Att vara duktig, genomtänkt och bra hela tiden. Helst rolig och snygg också. Men det är väl något jag får lära mig att leva med. Ändock kan jag inte låta känsla passera smärtfritt.

Snart vaknar Estridh och då ska vi gå på stan. Samtidigt som jag skriver detta, gnäller lite och tycker synd om mig själv slår mig tanken om hur bra jag faktiskt har det, egentligen. Är jag rätt person att gnälla? Ja, just nu är jag det. För just nu känns det så här. Nu har Estridh vaknat. På med kläder och ut i friska luften. Hörs!