Vecka 19

Det slår mig oftare och oftare vad tiden går fort, och visst gör den? Nästa vecka är vi halvvägs på denna resa som ska ta oss till våran fina lilla bebis. Föresten känner jag den bubbla där inne sen ungefär 2-3 veckor tillbaka. Men mest är det träningsvärk i livmodern som spökar, små sammadragningar som gör en påmind om vad som faktiskt väntar.

Att vara gravid sätter bland annat fart på många tankar i huvudet. Tankar om livet och framtiden. Reltioner blir väldigt viktiga och känslorna många. Jag minns detta från när jag väntade Estridh, känslan att vara enormt stark i sinnet, men på samma gång så skör. När människor möter nya utmaningar i livet möter man på något vis sig själv. Det är lite som att granska sig själv i spegeln, alltid hittar man något nytt. Något man inte sätt hos sig själv förut. En ny dröm. En ny känsla. En ny sida av sig själv.


Idag går jag in i vecka 19

Jag kan inte förklara det bättre än att graviditeten på något vis öppnar upp helt nya sidor av en själv. Som en öppen kanal rakt i in i det undermedvetna. Kanske är det meningen? Förbereda mamman på omställningen och det nya livet. Det nya livet... Ja, är det inte märkligt egentligen? Det växer ett nytt liv där inne. I mig. I min mage. Av mitt kött och blod.
 
Nu ska jag sluta tänka. Bara sätta mig och helt hjärndött glo på debatten mellan Linda Rosing och Kissie om plastikoperationer. Man behöver sånt också i bland :)